Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Ökad makt för patienten i nytt utredningsförslag”

Foto: Scanpix

Minskade skillnader. I dag lämnar Patientmaktsutredningen sitt ­slutbetänkande till socialministern. Utredningen föreslår en ny hälso- och sjukvårdslagstiftning, minskade skillnader i vården mellan landstingen och ett ökat fokus på genus och socioekonomiska faktorer, skriver utredaren Johan Assarsson.

Patientmaktsutredningen har under närmare två år arbetat för att ta fram förslag som stärker patienters delaktighet, inflytande och integritet. I början av 2013 lämnades förslag till en patientlag och i dag lämnas förslag som ytterligare ska förbättra patientens ställning och makt i hälso- och sjukvården samt förslag till förnyad lagstiftning som ska ersätta nuvarande hälso- och sjukvårdslag (HSL).

En av de viktigaste principerna för svensk hälso- och sjukvård är att befolkningen ska få vård på lika villkor. Det är emellertid tydligt att det finns betydande och i vissa fall oacceptabla skillnader inom den svenska hälso- och sjuk­vården och att dessa skillnader tycks vara svåra att jämna ut.

Markanta och långvariga skillnader i vårdresultat och ojämlikhet som drabbar vissa grupper eller individer är emellertid inte bara oförenligt med målen i hälso- och sjukvårds­lagen utan riskerar även att urholka förtroendet för hälso- och sjukvården i stort.

Hälso- och sjukvården styrs framför allt från den regionala nivån. Det är därför naturligt att det finns vissa skillnader mellan landstingen. Skillnader och olikheter kan också bidra till utvecklingen inom hälso- och sjukvården.

Att däremot medicinsk kvalitet och medicinska resultat inom bland annat de stora folksjukdomarna kan skilja så mycket mellan landstingen är – i ett land med cirka tio miljoner invånare – vare sig rimligt eller något som måste accepteras med hänvisning till det kommunala självstyret.

Hur kan man motivera att relativ femårsöverlevnad för kvinnor med vissa former av cancer varierar mellan cirka 40 och drygt 70 procent beroende på i vilket landsting vården ges? Eller att diabetesvårdens kvalitet, och därmed risken för framtida komplikationer, trots nationella riktlinjer, fortfarande skiljer sig väsentligt mellan olika delar av landet?
Skillnaderna kan med visst fog liknas vid ett lotteri: om du har turen att höra till ”rätt” vårdcentral eller hamna på rätt specialist­mottagning kan det innebära bättre behandlings­resultat.

Alla invånare i Sverige är vid något tillfälle i sitt liv patient. Som invånare och skatte­betalare bidrar patienter till den solidariska finansieringen av hälso- och sjukvården och bör därmed ha rätt att förvänta sig bästa möjliga kvalitet för sina pengar, oavsett var i landet han eller hon bor.

Stora skillnader i medicinska resultat på landstings- eller enhetsnivå kan tyda på bristande patientsäkerhet och bör då, enligt utredningens mening, vara en fråga för Inspektionen för vård och omsorg. Det är för närvarande ovanligt att kraftfulla åtgärder vidtas för att exempelvis förbjuda verksamheter som inte fungerar tillräckligt bra.

Det är också dags att låta patienter ta del av den information om kvalitet och medicinska resultat som bland annat finns i Öppna jämförelser och i nationella utvärderingar. Öppna jämförelser bör därför fortsatt utvecklas och kompletteras med bättre och mer patientnära data. Information om exempelvis kvalitet och förekomsten av patientklagomål kan öka transparensen och ge patienter möjlighet att själva göra informerade val.

Det finns ett antal exempel som visar att hälso- och sjukvården riskerar att förstärka ojämlikheter som beror på kön eller socioekonomisk bakgrund snarare än att jämna ut den. Sannolikheten för högutbildade att behandlas med nya, dyrare läkemedel vid hjärtsvikts­behandling är till exempel större än för låg­utbildade och personer som är födda utanför EU. Ett annat exempel är undersökningar som visar att lågutbildade patienter med schizofreni behandlas mindre ändamålsenligt än medel- och högutbildade patienter.

För att komma till rätta med detta krävs att varje enskild vårdenhet eller klinik i högre grad använder sig av egenuppföljning och gemensam diskussion kring resultat och attityder i syfte att ändra förhållningssätt och bryta sina invanda mönster.

Frågor om jämlik vård, diskriminering och hur man som vårdpersonal kan arbeta för ett bättre resultat bör också behandlas i grundutbildningarna till yrken inom hälso- och sjukvården.

Många av de system som utvecklas inom hälso- och sjukvården kan ses som konstruerade för att främja effektivitet inom organisationen men inte alltid för att möta de mångfasetterade behov och förutsättningar som finns. För att det ska vara möjligt för olika vårdverksamheter att arbeta på ett sätt som är inkluderande och som motsvarar flera människors och patienters behov krävs dels att det faktiskt finns utrymme för alternativa/kompletterande lösningar i klinikens/mottagningens uppdrag, dels att verksamheten också kan få ersättning för sådana lösningar.

Utredningen lämnar ett antal konkreta förslag till regeringen för att stärka patientens ställning och därmed skapa en bättre patientmakt:

En förnyad lagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet föreslås träda i kraft den 1 januari 2015.

De brister och skillnader i medicinska resultat som framgår i öppna jämförelser eller nationella utvärderingar bör i högre grad än i dag utgöra underlag för statliga tillsynsinsatser.

Patienter bör få bättre möjlighet att ta del av den information om kvalitet och medicinska resultat som finns.

Förslagen i utredningens delbetänkande Patientlag (SOU 2013:2) om ökad valfrihet i öppen vård, kan skynda på en viss utjämning av oacceptabla skillnader mellan landstingen.
Verktyg för att underlätta kommunikation mellan patient och personal bör användas för patientgrupper som annars riskerar att förfördelas.

Vårdgivare bör genom ökad egenuppföljning granska vidtagna behandlingsinsatser utifrån bland annat genus och socioekonomiska faktorer. Även huvudmännen bör agera för ökad egenuppföljning.

I grundläggande vårdutbildningar bör utbildning om diskriminering och likvärdig vård ingå.
Regeringen bör ge Inspektionen för vård och omsorg i uppdrag att utveckla system för att aggreg­era, analysera, sammanställa och återföra erfarenheter från bland annat anmälnings- och klagomålsärenden.

Patientnämndernas erfarenheter bör i större utsträckning tas till vara i ett styrnings- och ledningsperspektiv.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.