I dag, på minnesdagen av Srebrenicas folkmord, blir vi påminda om vad människor kan göra mot varandra. I juli 1995 avrättades ungefär 8.000 män och pojkar av Karadzics och Mladics bosnienserbiska armé, i syfte att utrota hela den muslimska befolkningen i östra Bosnien. Tal kommer att hållas överallt i Europa och den svenska uppmärksamheten bör inte vara mindre.
Tyvärr kommer stundens värdighet att grumlas av folkmordsförnekarna som på sista tiden har blivit allt mer aktiva, särskilt i Sverige, Norge och Nederländerna. Dessa förnekare utnyttjar det faktum att tidsavståndet skapar glömska. Men de hjälps också av vår okunskap, framför allt bland svenska journalister.
Några exempel. För några månader sedan såg vi ett drastiskt exempel, när Eva Hamilton, vd för SVT, garanterade att Slobodan Milosevics och Radovan Karadzics version av händelserna i Srebrenica – såsom de framställdes i filmen ”Staden som offrades” som SVT visade – var ”kollad i minsta detalj”.
Varför påstod hon det? Förmodligen för att hon inte visste att de teorier som framfördes redan var granskade av Haagtribunalen och hade bedömts vara ”de mest lögnaktiga påståenden”. Och för att hon inte heller visste att det var Milosevic, Karadzic och Krstic som framförde dem med syftet att förneka att det som hände i Srebrenica var folkmord.
Hamilton gick sedan i spagat när hon försökte hävda att SVT anser att Srebrenica är ett folkmord och samtidigt försvarade visningen av en film som producerats för att förneka det.
Varför reagerade så få andra journalister? Av samma anledning: därför att svenska journalister inte läser Haagtribunalens domar. De flesta vet knappast vem som krigade mot vem i de olika republikerna i det forna Jugoslavien. Är man okunnig blir man osäker inför revisionisternas kvasikunskap och vågar inte skriva - vilket folkmordsförnekare utnyttjar.
Okunnigheten finns inte bara på SVT. TT skickade för några dagar sedan ett meddelande om att Haagtribunalen lägger ned ett folkmordsåtal mot Radovan Karadzic medan ”åtalspunkten som gäller massakern i Srebrenica 1995 ligger kvar”. Revisionisternas benämning av Srebrenica som ”massaker” har uppenbarligen smugit sig in även hos TT.
Folkmordsförnekarna brukar påstå att arméer stred mot varandra i Srebrenica vilket slutade i bestialiskt mördande, det vill säga en ”massaker”. Haag-tribunalen har däremot bevisat att det pågick ett planlagt avrättande av bosniakiska män med målet att utrota varenda en. Då är folkmord den rätta benämningen. TT skulle säkerligen inte kalla en våldtäkt för tafsande, varför då kalla folkmord för massaker?
Till sist, denna okunskap sticker mindre i ögonen eftersom den är inbäddad i traditionella politiska positioner. Sverige är generellt sett ett vänsterlutat land. En del av vänstern har haft problem med att acceptera att dess hatobjekt – USA – med sitt ingripande räddade bosniakerna från utrotning. Det mest flagranta exemplet på det var debatten i tidningen Ordfront om kriget i forna Jugoslavien för några år sedan.
Vad behöver vi göra? För det första bör vi sprida kunskap om folkmordet. Med kunskap klarar man lätt av att bemöta folkmordsförnekare. När revisionister mailbombade Forum för levande historia i syfte att stoppa deras upplysningskampanj om folkmordet ”nu när även SVT har visat att det inte fanns något folkmord”, svarade en handläggare ungefär så här: ”Tack för mailet. Jag tycker att ett tjugotal rättegångar i Haag-domstolen väger tyngre än SVT:s film". Se där. Svensk byråkrati när den har ryggrad. De relevanta myndigheterna och aktörerna måste få resurser och uppdrag att upplysa om folkmordet.
För det andra måste man överväga olika sätt att bemöta folkmordsförnekelse. Antingen förbjuder man folkmordsförnekelse i lag eller så utgår man ifrån att debatten i det offentliga rummet blir självreglerande. Sverige har valt den senare varianten.
Men vad händer om debatten inte väcks? Såsom i fallet med SVT:s film. Eller som med antisemitiska Radio Islam. Det finns många anledningar varför det är bra att inte ha förbud men då måste man hitta sätt att stimulera den allmänna debatten, om den uteblir. I ett allt mer pluralistiskt medielandskap är risken stor att många rycker på axlarna när folkmordsförnekelse, antisemitism och främlingsfientlighet sprider sig i det offentliga rummet.
För det tredje måste journalister diskutera sin yrkesetik. Tänk om någon politiker eller företagsledare gjort liknande misstag som de ansvariga på SVT? Skulle den personen sitta kvar? Knappast. Men journalister är sällsynt förlåtande – när de ska förlåta sig själva. När jag intervjuade Janne Josefsson i ett tv-program hade han 12 gånger blivit fälld i granskningsnämnden. Ledde det till att han att han fick en sämre position på Uppdrag Granskning?
Dessutom har medierna svårt att hantera sina egna skandaler. Hur agerade till exempel SVT när Norska Helsingforskommittén, Institute for Research of Genocide och Haagtribunalen påpekade att SVT:s film förnekade folkmordet? Ansvarig på SVT förklarade att ”känslor bör inte stoppa SVT från att granska”. Man undrar vilken av de cirka 90 domarna i Srebrenica-rättegångarna som var så pass känslomässig att det skymde omdömet?
Brittiska tidningen The Guardian använde en hel halvsida för att be om ursäkt när man publicerat en artikel som ”kunde uppfattas som om folkmord inte hade ägt rum i Rwanda”. Kanada vägrade ge visum till en revisionist med kopplingar till de nätverk som ligger bakom SVT:s film. Men i Sverige envisas chefen för public service med att Milosevics version av Srebrenica är ”kollad i minsta detalj”.
Minnet av folkmordet i Srebrenica kommer att vårdas bäst om vi lyckas bemöta folkmordsförnekare. Att förneka ett folkmord är att förinta offren på nytt genom att inte erkänna deras lidande. Vi kan inte rädda människorna som avrättades i Srebrenica. De är döda. Det vi kan göra är att bekämpa folkmordsförnekelse och att se till att kunskap om folkmordet bli tillgänglig för så många som möjligt.
Jasenko Selimovic, (FP), statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och tidigare chef för Göteborgs stadsteater och Radioteatern. Han kom till Sverige som flykting från Bosnien 1992. Han skriver här i egenskap av folkpartist.