Socialpolitikens modeord för dagen är utan tvivel ”evidens”. Politiker av alla kulörer bekänner sig till en evidensbaserad – vetenskaplig – socialpolitik. Men politiken har i bästa fall ett problematiskt förhållande till evidensen. Politiken arbetar med idéer. Vetenskapen med fakta. Där finns en stor grogrund för missförstånd och motstridiga intressen.

Talande är exempelvis forskaren Johan Kakkos erfarenhet från att ha presenterat evidensläget om heroinmissbruk för den ansvariga ministern, Maria Larsson. ”Tack för dina synpunkter!”, avslutade hon sammanträdet med en förvånad forskare, som hade bilden av att missbruksforskningens konsensus, var lite mer än en ”synpunkt” bland flera.

Resultatet av förhållningssättet på forskningen som en ”synpunkt” syns också på hur regering och riksdag behandlar forskningen på heroinmissbruksområdet. Här är svensk forskning i framkant. Man har varit med om att skapa en tämligen trygg plattform av evidens att stå på.

Svensk narkotikapolitik är dock inte på något vis i fas med forskningen. Tvärtom sitter den delvis fast i ett moraliskt ställningstagande, ett gammalt skötsamhetsideal. Det är en politisk utgångspunkt värdigt ett lutheranskt präglat brukssamhälle.

Sålunda bygger politiken på tanken att missbrukare ska slussas tillbaka till sitt tidigare skötsamma liv. Så ser dock verkligheten för dagens heroinmissbrukare knappast ut. De har ingen karriär att falla tillbaka på. Möjligheterna att bara klippa sig, sluta injicera och skaffa ett jobb på en PR-byrå kring Stureplan är begränsade, så att säga.

Ett övertydligt uttryck för den konservativa, religiösa socialpolitiken, baserad på tyckanden och egna antaganden, är Isabella Jernbecks och Anti Avsans, båda riksdagsledamöter (M), artikel på DN Debatt 9/10 om heroinmissbruk. Där bortser de från närmare 40 års forskning på området och hänvisar i stället till en pamflett från KRIS. En pamflett som de dessutom väljer att misstolka en smula.

Till att börja med talar de svepande om läckage från metadon- och subutexprogramen. Allt sådant läckage är naturligtvis ett problem, men redan här står deras påståenden i strid med såväl svensk som internationell forskning. Svenska studier indikerar här snarare att ett av de främsta skälen till illegal buprenorfinanvändning är att de existerande programmen inte kunnat ta emot alla personer som efterfrågar behandling.

Mest uppseendeväckande är dock deras påstående att metadon- och subutexprogrammen inte ger resultat. Forskningen visar att heroinmissbruk går att behandla medicinskt. Det finns tydlig evidens på att behandling med metadon eller subutex ger positiva effekter. Fler uppnår drogfrihet och ett värdigt liv med hjälp av dessa program än med någon annan känd metod.

Just därför är Jernbecks och Avsans okunniga moraliserande så tragiskt. Resultatet av deras och andras vägran att ta till sig fakta blir nämligen att det generellt är för svårt att få behandling i metadon- eller subutexprogram. Trots att vi vet att det bevisligen fungerar,används behandlingarna i dag inte i tillräckligt hög utsträckning.

Detta är en viktig orsak till Sveriges internationellt sett höga dödlighet bland tunga
missbrukare. För så enkelt är det: de tunga missbrukare som inte erbjuds vård, har en avgjort förkortad förväntad livslängd. Det är en obehaglig sanning, men likväl en sanning, att vi av ideologiska och religiösa skäl, kan komma att döma människor att dö i förtid.

Här riskerar dessvärre Jernbeck och Avsan, genom sin okunnighet, att bidra till att
narkotikamissbruk fortsätter att skörda liv som kunde räddats.

Dag Larsson, oppositionslandstingsråd (S) i Stockholms län
Henrik Fritzon, regionråd (S), Region Skåne
Roger Mogert, oppositionsborgarråd (S) i Stockholms Stad
Marika Bjerstedt Hansen, vice ordförande (S), Socialnämnden i Osby