Mats Johansson vilseleder om Baltikum på DN Debatt 13/8. Hans inlägg är ett eko av den valrörelse Moderaternas politiska fränder driver i Riga inför nyvalet 17 september.
Johansson påstår felaktigt att Lettland riskerar återfall i politisk korruption.
Lettland riskerar inte återfall. Lettland har aldrig tagit sig ur det korrupta oligarkvälde som byggdes upp i privatiseringarna på 1990-talet, och som leddes av Moderaternas konservativa systerparti.
Sverige och EU har inte på allvar konfronterat denna korruption. Politiker och diplomater har tonat ner den, och även tillrättavisat oss journalister som rapporterat om den.
Nu låter Mats Johansson som om Moderaterna upptäckt en ny fara på andra sidan Östersjön. Han lyfter selektivt fram oligarkerna Aivars Lembergs och Ainars Slesers men tiger om Andris Skele, grundaren av Moderaternas systerparti Folkpartiet.
Förre premiärministern Skele var länge oligarken med mest makt i Lettland genom sitt unika nätverk inom näringsliv och politik. Skele och Folkpartiet var så korrumperat att nuvarande premiärminister Valdis Dombrovskis parti ställde dem utanför regeringen 2002. Sedan tog Folkpartiet kuppartat över koalitionen 2004, vann fuskvalet 2006 och blev stomme i den regering som sparkade antikorruptionsbyråns chef och lät Lettlands ekonomi överhettas och kollapsa 2008.
Moderaternas systerparti var hela tiden styrt av den korrupte oligarken Andris Skele, även de år han höll sig i bakgrunden. Skeles man Aigars Kalvitis var premiärminister och träffade gudfadern regelbundet, samtidigt som Kalvitis reste till Stockholm och mötte statsminister Fredrik Reinfeldt.
När Kalvitis 2007 skulle avskeda antikorruptionsbyråns chef, som avslöjat Folkpartiets och de andra oligarkpartiernas illegala valkampanj, frågade jag utrikesminister Carl Bildt:
Borde inte Sverige och EU ta i med mer kraft (än Bildts bloggpost) mot korruptionen i Lettland?
Bildt lät lakoniskt hälsa att bloggposten räckte, jag fick leva med den.
Lettlands folk har fått leva med Sveriges och den moderatledda regeringens flathet inför Andris Skeles och Folkpartiets korruption. Lettland hotas inte av återfall. Det konservativa systerpartiets korruption har funnits där hela tiden, parallellt med oligarkerna Aivars Lembergs och Ainars Slesers partier. När nu Folkpartiet beslutat att avveckla sig självt, kanske i stället korruptionen i politiken kan minska något.
Moderaterna flaggar nu för det högerliberala partiet Enighet i Lettland. Och Mats Johansson skriver att det ”ryska” partiet Harmonicentern ”förnekar historien; någon sovjetockupation har inte ägt rum. Partiet kräver bisarrt nog moratorium för sådana diskussioner”.
Det är återigen eko av valrörelsen i Riga. I stället för att med alla medel söka lösa upp Lettlands historiska politisk knut, avfärdar man med arrogans oppositionen.
Den socialdemokratiska ryssdominerade Harmonicentern har föreslagit att Lettlands politiker i tre år ska lägga åt sidan debatten om språk och historia för att ägna all kraft åt ekonomiska och sociala reformer, som landet är i akut behov av.
Absurt, sade nyligen Lettlands utrikesminister Girts Valdis Kristovkis. Bisarrt, härmar svenska moderater.
Den nationalistiske utrikesministern i Riga vill ha en valrörelse om sovjetockupationen och om lettiska och ryska språken. Det är säkraste sättet att dra röster till hans falang av Enighet, röster som annars riskerar att gå till Lettlands sverigedemokrater, Allt för Lettland, i Nationella alliansen.
Den valrörelsen lär skada Lettland mer än vad en tillfällig debattpaus om historien skulle göra.
Harmonicenterns moderne ledare Nil Ushakov skulle själv inte ha problem att erkänna sovjetockupationen. Men hans parti är en allians av fem vänstergrupper (bland annat Rubiks socialistparti), där en majoritet av väljare tyvärr följer de tolkningar av internationell rätt, som hävdar att Baltikum införlivades lagligt i Sovjetunionen.
Självklart var det ockupation. Men är de Baltikums vänner, de som anser att den frågan, 20 år efter självständigheten, måste låsa Lettland i ett postsovjetiskt dödläge och hindra en framtidseuropeisk utveckling?
En tredjedel av Lettlands befolkning (om man räknar med dem som inte har rösträtt) stöder Harmonicentern av sociala och ekonomiska skäl, inte främst av historiska. Allt fler lettiska politiker inser det växande demokratiska problemet, när en så stor del av folket förblir utan regeringsinflytande. Men i stället för att uppriktigt försöka lösa det problemet, röstfiskar regeringspartiet i nationalistiska vatten.
De svenska Moderaterna tycks stödja denna oansvariga politik. Från de svenska Socialdemokraterna hörs ingenting. De verkar lämna sina partifränder i Lettland i sticket. Man kan undra vilket som är värst.
Det 20-åriga Lettland får inte mycket hjälp från Sverige att öppna historiens låsningar och med kraft angripa dagens och morgondagens problem.
Arne Bengtsson
Baltikumreporter och författare till boken ”Hotad frihet. Baltisk kris i skuggan av Moskva”.