DN Debatt

”Olika slag av extremism kräver olika slags åtgärder”

Ny utredning leder fel. Det är olyckligt att regeringen föreslås ha en samlad strategi mot all sorts extremism. Orsakerna bakom islamism, höger- respektive vänsterextremism är nämligen i grunden olika, skriver tre experter på högerextremism, knutna till utredningen om våldsbejakande extremism.

I morgon måndag presenteras den statliga utredningen om hur våldsbejakande extremism ska förebyggas. Vi har alla tre varit förordnade som experter i utredningen. Som i alla utredningar kan man inta olika ståndpunkter kring sakfrågor och förslag. Men tyvärr lider utredningens slutsatser av så grundläggande brister att vi känner oss tvungna att förtydliga vår syn på några av de grundläggande slutsatserna i utredningen.

Utredningen har från början haft ett svårt uppdrag. Regeringen har, i linje med den internationella trenden, valt att klumpa ihop våldsbejakande vänster- och högerextremism och våldsbejakande islamism. Vi påpekade tidigt att bevekelsegrunderna för dessa tre områden är olika och kompetensbehovet för den som skall arbeta operativt så stort att det är orimligt med en gemensam strategi. Det är dessutom orealistiskt att man kan kompetensutveckla personal för alla tre områden samfällt.

Just därför är det också viktigt att påpeka att vår kritik handlar om hur den våldsbejakande högerextremismen ska förebyggas, det är det område som vi kan. Och det ger oss inte automatiskt insikter om våldsbejakande vänsterextremism eller våldsbejakande islamism.

Utredningen har nu kommit fram till att det går att arbeta med en gemensam strategi mot alla tre former av våldsbejakande extremism genom att föreslå en särskild samordnare inom Brottsförebyggande rådet. Risken är uppenbar att sökandet efter likheter mellan de olika formerna av extremism gör samordnaren blind för det som karaktäriserar de specifika extremismtyperna.

Än värre är de insatser som ska samordnas, hur det praktiska arbetet som ger någon verkan på marken skall se ut. Klarast framstår problemet i det utbildningsmaterial som utarbetats. Materialet bygger på förlegade stereotyper av hur och vilka som blir en del av politiskt våldsbejakande grupper.

Först och främst ges ideologin underordnad betydelse, vilket även framgår tydligt i utredningen. I stället är det sociala faktorer som är grundorsak till att en person rekryteras. Vi bestrider inte att sociala problem och socialt sammanhang är viktiga men ideologin blir inte mindre viktig för den sakens skull. Idén att ideologiska drivkrafter hos en människa med sociala problem inte är att ta på allvar är farlig och direkt kontraproduktiv för den som vill motverka våldsbejakande radikalisering. Detta perspektiv har uppstått ur erfarenheten av att möta människor som lämnat extrema grupper till följd av främst psykosocial ohälsa. Avhopparna vittnar ofta om de sociala faktorerna som främsta orsak till att de blev anslutna, men dessa individer är bara en grupp och säger inget om de som stannar i miljön hela sitt liv och många gånger är allt annat än missanpassade för övrigt.

De flesta med erfarenhet inom forskning eller från fältarbete är väl medvetna om hur ideologi och social kontext samverkar och att de inte kan separeras från varandra. I det operativa arbetet är det ofta omöjligt för yrkesutövare att verka om man inte har mycket djupa kunskaper om de ideologier som driver individer i riskzonen.

Avideologiseringen är utredningens stora akilleshäl och leder resten av förslagen på åtgärder i helt fel riktning. Behandlingsmetoderna som föreslås liknar, eller är exakt desamma, som finns inom socialtjänstens övriga arbete. Det är metoder som tar sin utgångspunkt i att den enskilde klienten har en probleminsikt rörande sitt missbruk, bristande impulskontroll eller övervikt. Dessa överförs tämligen okritiskt till att nu också omfatta presumtiva terrorister. Metoderna kan vara verkningsfulla i ett arbete för personer som självmant väljer att hoppa av, men det har ju endast i begränsad utsträckning att göra med utredningens huvuduppdrag som är att förhindra våldsbejakande radikalisering. Kring avhoppare finns dessutom redan en verksamhet i projektet Exit som bör spridas vidare.

På gruppnivå är man särskilt intresserad av samverkansformer som bland annat används för att motverka gängkriminalitet i Göteborg, ett arbete som tycks ha en hel del övrigt att önska. Visst kan det finnas en poäng att polis, sociala myndigheter och skola blir bättre på att kommunicera. Men det spelar ingen roll hur mycket man än kommunicerar om man saknar grundläggande kunskap om hur den ideologiska miljö man har att göra med fungerar och påverkar individer.
Att samverkansformerna i sig förvandlas till ett recept för effektivt förebyggande arbete är en logisk konsekvens av att ideologin skalats bort. Då blir bekämpande av gängkriminalitet och våldbejakande extremism samma sak.

Slutligen har utredningen obegripligt nog valt att rikta insatserna enbart mot ungdomar. Det är myndigheter med erfarenhet av ungdomsbrottslighet som i olika grad ska inlemmas in det förebyggande arbetet, menar utredningen. Vi borde ha lärt oss mer av de senaste årens högerextrema terrordåd. Anders Breivik var ingen förvirrad tonåring när han började sin resa från skrivbordskrigare till fullskalig terrorist. Eller för att ta ett övertydligt exempel: 2009 attackerades Förintelsemuseet i Washington och en vakt sköt till döds. Dådet utfördes av den fanatiske högerextremisten James W von Brunn, 88 år gammal. Ett liknande scenario i Sverige hade knappast hindrats med hjälp myndighetspersonal som arbetar med ungdomar.

Vi har sammanlagt långt över ett halvt sekels erfarenhet att möta våldsbejakande högerextremism och väntade oss inte att en ettårig utredning skulle lösa alla de problem vi arbetat med så länge. Men vi trodde nog inte att det var möjligt att 2013 föreslå motiverande samtal som åtgärd för att motverka en form av terrorism som när den väl fått fäste alltid kostar människoliv.