Överåklagare Christer van der Kwast vägrade att begränsa Thomas Quicks rörelsefrihet trots att chefsöverläkaren Göran Källberg på Säters sjukhus förordade indragen frigång. Enligt Källberg var åklagarens beteende ytterst olustigt och skadade Quicks sak. Bland annat hävdade van der Kwast att Quick kanske skulle sluta berätta om sina mord om han inte fick diverse friförmåner i gengäld. Därmed gavs Quick möjlighet att informera sig om de mord som han påstod sig ha utfört. van der Kwasts handlande inbjöd alltså till falska erkännanden. Det skriver SVT-journalisten Hannes Råstam.

Thomas Quick var som misstänkt seriemördare betrodd att vistas fritt ute i samhället. Han bodde på en öppen avdelning varifrån han obemärkt kunde ge sig iväg nattetid och begå nya mord om han så önskade. Med säkerhet använde Quick sin frihet till att skaffa sig kunskaper om mord han erkänt men var oskyldig till. Men varför ville åklagare Christer van der Kwast att Quick skulle ha all denna frihet?

Vid ett möte på Publicistklubben i Sundsvall nyligen berättade jag att åklagare Christer van der Kwast protesterade när chefsöverläkaren vill dra in Thomas Quicks frigång. Christer van der Kwast avfärdar uppgiften som "fullkomligt fnoskig", trots att händelsen är väl belagd i Thomas Quicks journaler på Säters sjukhus.

Ett skäl till att åklagaren normalt häktar en mordmisstänkt är naturligtvis att förhindra att ytterligare personer mördas under pågående utredning. Och ska man ska tro Thomas Quicks erkännanden var det precis vad som hände en 19-åring som försvann efter ett restaurangbesök i Sigtuna den 22 oktober 1993. Thomas Quick hade då erkänt flera pojkmord.

Thomas Quick hade nyligen berättat om sin speciella inriktning på styckning av barn när han placerades på en öppen avdelning på Säters sjukhus. Kontrollen vid in- och utpassering var "i det närmaste obefintlig", enligt klinikföreståndaren.

När chefsöverläkare Göran Källberg på Säter fick upp ögonen för Quicks friförmåner skriver han i journalen att, eftersom utredning pågår om sex erkända pojkmord "anser jag helt enkelt inte att det är försvarligt att patienten får röra sig ute på egen hand".

Den som reagerade starkast på den aviserade indragningen av frigång och permissioner var åklagaren i fallet, Christer van der Kwast. Chefsöverläkaren noterar i journalen vad han upplever som påtryckningar av åklagaren i ett samtal som han upplever som "ytterst olustigt":

"Jag har haft telefonsamtal med åklagaren, som uttryckte oro att utredningen skulle hindras om frigången drogs in. Han trodde att patienten kanske skulle sluta berätta om han så att säga inte fick något i gengäld. Dylika resonemang kan jag inte ställa upp på."

Chefsöverläkaren Göran Källberg ansåg att man inbjöd till falska erkännanden genom att på detta sätt belöna Quicks berättelser med friförmåner. I journalen beskriver han andra incidenter när Christer van der Kwast lagt sig i vårdfrågor och noterar att patienten skadats genom denna inblandning av "icke medicinsk personal".

För dem som tror på Thomas Quicks erkännanden bör mordet på 19-åringen 1993 vara en skandal av stora mått. För oss som tvivlar på Quicks skuld är historien också en skandal men av helt annat slag: Genom att Quick hade full frigång och fick att ta emot besök, läsa tidningar och resa hade han närmast obegränsade möjligheter att informera sig om de mord han påstod sig ha utfört.

Det första mordet som Thomas Quick kunde berätta trovärdigt och detaljerat om var ett nästan 30 år gammalt mord. Pingsthelgen 1964 skulle den då 14-årige Thomas Quick ha rest drygt 100 mil för att i Växjö mörda en jämnårig pojke.

Efter en permission till Kungliga Biblioteket i Stockholm hösten 1993 kunde Quick i förhör plötsligt berätta häpnadsväckande detaljerat om mordet. Terapeuterna beskriver entusiastiskt hur Thomas Quick plötsligt lyckats erinra sig alla detaljer från mordet sedan han gjort "djupdykningar i tiden", som de skriver i journalen. De trodde att det var terapisamtalen som äntligen burit frukt.

Men Thomas Quick inledde ingen seriemördarkarriär i Växjö pingsthelgen 1964. Med fullständig visshet kan vi konstatera att han konfirmerades tillsammans med sin tvillingsyster i Stora Kopparbergs kyrka i Falun utan möjligheter att befinna sig på mordplatsen.

Christer van der Kwast har under alla år hävdat att Quick är bunden till detta mord. Men allt tyder på att åklagaren kände till att Quick vid mordet befann sig i Falun, 53 mil från mordplatsen. Thomas Quicks tvillingsyster uppger bestämt att hon blivit ingående förhörd om pingsthelgen 1964 och då informerat Kwasts utredare om konfirmationen och broderns alibi.

Quicks bedrägeri på Kungliga Biblioteket var under alla omständigheter mycket viktig för hans trovärdighet som bekännande seriemördare. Än viktigare var dock att han härigenom övertygade läkare, poliser och åklagare om att han bar på bortträngda minnen av mord - minnen som kunde återkallas av Säters terapeuter. För psykologerna blev Thomas Quick den slutliga bekräftelsen på deras teorier att morden var "återgestaltningar" av föräldrarnas övergrepp i barndomen.

Den psykiskt sjuke och notoriske missbrukaren Thomas Quick lät sig villigt göras till ett levande bevis på dessa ovetenskapliga teorier. I gengäld fick han närmast obegränsad tillgång till narkotiska preparat och omåttlig uppskattning av landets alla anhängare av bortträngda minnen. I dessa kretsar blev han absurt nog blev en hjälte, på grund av "sitt stora mod att våga berätta".

Åklagare Christer van der Kwasts åtal mot Quick bygger uteslutande på återvunna minnen. Quick hade nämligen inga minnen av några mord när han kom till Säter. Den ständigt drogade Thomas Quick förhördes i upp till åtta år innan han kunnat prestera en historia som höll för ett åtal. Hur kunde åklagaren låta detta ske?

Christer van der Kwast har med sedvanlig arrogans avfärdat SVT:s granskning av Quickutredningen som ett "lågvattenmärke för den granskande journalistiken". Återstår att se om han kommer undan med det.