Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Om euron faller behövs en gemensam nordisk valuta”

Om EU går mot en mer federalistisk lösning i eurokrisens spår, eller om eurosamarbetet gradvis går mot sin upplösning, finns kraftfulla argument för att utreda frågan om en nordisk förbundsstat. Det förenade Norden skulle bli betydligt mer diversifierat än de enskilda nordiska ekonomierna och därmed mer stryktåligt vid ekonomiska påfrestningar. Frågan skulle kräva många års utredning men den är viktig att bena ut och fördjupa, skriver Gunnar Wetterberg.

Det är nu två år sedan jag publicerade förslaget att bilda en ny Kalmarunion (DN Debatt 27/10 2009), som jag sedan fick utveckla i Nordiska Rådets årsbok 2010 ”Förbundsstaten Norden” (http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2010-582).

Gensvaret var över all förväntan. I ett par oberoende opinionsundersökningar svarade drygt 40 procent att de var mycket eller ganska positiva, utan större skillnader mellan åldrar och länder.

Vid presentationen i huvudstäderna för ett år sedan gick en reflektion igen på flera håll:

Om det kommer en kris, så vore detta bra att ta till – men utan något tryck utifrån är det svårt att få någon rörelse.

Det är en bestickande synpunkt. Ett förenat Norden skulle stå långt starkare mot omvärlden än de fem länderna var för sig, samtidigt som en alltmer gemensam hemmamarknad skulle ge tillväxten markant bättre möjligheter än i dag. Problemet är att möjligheten knappast finns, om man inte har tänkt igenom den. Därför bör Norden höja krisberedskapen genom att utreda förutsättningarna för att gå samman.

EU brottas med de sydeuropeiska skuldproblemen. Tyskland våndas: ena dagen förklarar förbundskansler Merkel att det inte finns något EU utan euron, andra dagen fnyser hennes kolleger åt en ”transfereringsunion”, för att tredje dagen efterlysa en europeisk ekonomisk ”finansminister” – och i Bryssel talade nyligen Gerhard Schröder, Joschka Fischer och Matti Vanhanen om Europas Förenta Stater.

Om EU går mot en mer federalistisk lösning i eurokrisens spår blir det än mer angeläget för de nordiska länderna att samla sig. Annars blir det svårt att hävda öppenheten och frihandeln mot andra länders svaghet för protektionism och hemlighetsmakeri. Om eurosamarbetet gradvis går mot upplösning hamnar frågan om ett penningpolitiskt alternativ på dagordningen. I båda fallen är det ett kraftfullt argument för Nordiska Rådet och/eller regeringarna att utreda frågan om ett mer effektivt Norden.

På penningpolitikens område har de nordiska länderna i dag valt olika lösningar. Finland deltar fullt ut i eurosamarbetet, Danmark följer euron, medan de övriga valutorna i huvudsak flyter fritt. Förbundsstaten måste ha en gemensam penningpolitik, antingen inom ramen för den europeiska valutaunionen eller med en egen, gemensam valuta.

Den nationalekonomiska forskningen betonar vikten av ”optimala valutaområden”. Jag tror att man kan hävda att förbundsstaten Norden skulle vara ett sådant område, men på ett annat sätt än vad man brukade mena i eurodebatten. I kölvattnet på Maastrichtfördraget undersökte ekonomerna likheterna mellan olika länders ekonomier och branschstrukturer. Ju större överensstämmelserna var, desto bättre ansågs förutsättningarna vara för ett gemensamt valutaområde.

I Nordens fall kan man emellertid föra resonemanget ett steg vidare. Ländernas näringsliv skiljer sig visserligen markant åt och reagerar därmed olika på olika konjunkturer, men det är inte nödvändigtvis en nackdel. I dagens läge är de nordiska ekonomierna var för sig så små och så beroende av enstaka företag och branscher att enstaka olyckor kan drabba det enskilda landet hårt. Sovjetunionens sönderfall slog hårt mot Finlands utrikeshandel, men motgångar för skogsindustrin, oljesektorn eller enskilda företag som Nokia eller Ericsson skulle också vara tunga att bära för det ena eller det andra landet.

I detta perspektiv blir olikheterna mellan medlemmarnas näringsliv förbundsstatens styrka. I ett enat Norden skulle länderna turas om att hålla ekonomin på fötter, eftersom deras näringsliv reagerar olika i olika konjunkturfaser eller på externa chocker.

Det som skulle göra förbundsstaten Norden till en fungerande ekonomisk enhet är de gemensamma institutionerna och värderingarna. Tack vare dessa kan man förstärka den gemensamma arbetsmarknad och den rörlighet mellan länderna som redan är för handen. Institutionerna och värderingarna underlättar rörligheten inom området, i synnerhet om den förstärks av förbundsstatens gemensamma institutioner.

Redan nu finns det en gemensam arbetsmarknad, men den kan få kraftigt ökad betydelse inom förbundsstatens ramar. Ju fler nordbor som är beredda att flytta till ett grannland när jobben viker hemma och arbetskraften behövs där, desto bättre kommer hela Nordens ekonomi att fungera. På så vis kan förbundsstaten bli ett skyddsnät för medborgarna. Även om det egna landet skulle råka i svårigheter så kan invånarna klara sig bättre, eftersom de andra länderna finns som alternativ. Förbundsstaten blir betydligt mer diversifierad än de enskilda ekonomierna och därmed mer stryktålig vid ekonomiska påfrestningar.

Tack vare olikheterna och rörligheten skulle det förenade Norden bli en bättre fungerande enhet än dagens skilda länder, på sikt ungefär på samma sätt som USA är i dag. Den amerikanska ekonomin är oändligt mångfasetterad, där samsas expansion i ena delen av landet med stagnation i den andra, men många människor är beredda att flytta dit jobben finns. När medborgarna vant sig vid Norden kommer det inte att vara märkvärdigare att flytta mellan länderna än det är från Pittsburgh eller Detroit till Atlanta eller Seattle. Arbetskraftens rörlighet lättar trycket både där näringslivet kärvar och där det kan sluka hur mycket resurser som helst. Det gagnar hela ekonomins utveckling, men det ökar också medborgarnas välfärd jämfört med om nationsgränser hade skilt de växande delarna av området från de krympande.

Förbundsstaten Norden skulle kräva många års utredning, förhandlingar och folkomröstningar. Men om förbundsstaten blir av, om eurosamarbetet finns kvar och om Norden bestämmer sig för att delta är riskspridningen inom Norden fortfarande en styrka, även om man inte förfogar över penningpolitiken på egen hand. Förbundsstaten och medlemsstaterna kan samordna sina finanspolitiska insatser i långt större utsträckning än vad som kommer att vara möjligt inom euroområdet som helhet. Förbundsstaten kommer dessutom att ha ett betydligt större inflytande över eurosamarbetet än vad Norden har i dag när bara Finland deltar fullt ut i samarbetet.

Om eurosamarbetet fallerar – ja, då vore det självklart med en nordisk valuta. Med hänsyn till hur ekonomierna kompletterar varandra, givet arbetskraftens rörlighet och de gemensamma värderingar som en samordnad finanspolitik skulle kunna bygga på, borde denna nordiska valuta – dalern??? – ha betydligt bättre förutsättningar än euron. En nordisk centralbank skulle kunna spela en viktig roll för den övriga ekonomiska politiken, till exempel i förhållande till lönebildningen inom området, och därmed öka handlingsutrymmet både för den samordnade finanspolitiken och för vart och ett av medlemsländerna.

Det ligger långt fram. Men det är en tanke som är viktig att bena ut och fördjupa, om alternativet förbundsstaten Norden ska vara möjligt att tillgripa i en kris.

Gunnar Wetterberg,

samhällsdebattör och historiker, samhällspolitisk chef på Saco