DN Debatt

”Om medierna prioriterar klimatet lyssnar politikerna”

Opinionen avgörande. Utan en stark opinion hos allmänheten riskerar den globala politiska klimatapatin att befästa sitt grepp. En ny Sifoundersökning visar att svenskarna har en välgrundad uppfattning om klimatproblemen. Nyckeln ligger dock hos medierna – de frågor som har genomslag där prioriteras av beslutsfattarna. Ett fokus på den finansiella krisen i världen har gjort att klimathotet sjunkit undan, vilket återspeglas i otillräckliga framsteg vid klimattoppmötet i Durban, skriver Johan Rockström och László Szombatfalvy.

Otillräckliga framsteg i klimatförhandlingarna i Durban riskerar att ytterligare underminera den politiska viljan i Sverige att agera i klimatfrågan. Klyftan mellan vetenskap och politik vidgas snabbt. Klimatförändringen sker snabbare och med större risker än vi tidigare förväntat, och utan en stark opinion bland allmänheten kommer den globala politiska klimatapatin att befästa sitt grepp.

Klimatförhandlingarna styrs av nationella intressen och inte av vad som gagnar mänskligheten. Detta är helt naturligt, eftersom nationella politiker som vill behålla sin makt – åtminstone i demokratiska stater – inte kan ingå överenskommelser som strider mot folkmajoritetens vilja. Om denna internationella beslutsordning ska fungera krävs att majoriteten i de flesta länder har en välgrundad uppfattning om de invecklade klimatproblemen och dess möjliga lösningar.

För att klimatförhandlingar ska resultera i nödvändiga åtgärder måste staterna veta att merparten av deras befolkningar uppfyller fyra krav, som redovisas nedan. Stiftelsen Vår Tids Utmaningar har beställt en Sifoundersökning, för att se om den svenska allmänheten uppfyller kraven. Som jämförelse redovisas också medborgarnas inställning i USA.

1. Majoriteten tror att den pågående klimatförändringen är människans verk. 75 procent av svenskarna tror att den globala uppvärmningen främst beror på mänsklig påverkan. I USA är det bara 48 procent som tror att den globala uppvärmningen helt eller delvis beror på mänskliga aktiviteter, medan 47 procent tror att den enbart har naturliga orsaker. 

2. Majoriteten har insett vilka risker klimatförändringen innebär. 82 procent av svenskarna anser att klimatförändringen är ett allvarligt hot mot mänskligheten, medan 70 procent tror att risken är stor att vi kommer att drabbas av allvarliga klimatkatastrofer även om temperaturökningen begränsas till 2 grader. Nästan varannan person, 48 procent, tror att risken för att klimatförändringen på lång sikt leder till en obeboelig jord är stor eller mycket stor. I USA, å andra sidan, är det bara 9 procent som är mycket oroade över klimatförändringen medan 45 procent är en aning oroade.  

3. Majoriteten är beredd på betydliga uppoffringar, som exempelvis en ändrad livsstil. 75 procent av svenskarna anser att människor bör acceptera stora eller mycket stora uppoffringar för att inte utsätta framtida generationer för stora klimatrisker. Redan 1992, under Riomötet om miljö och utveckling, slog USA:s dåvarande president George Bush (senior) fast att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, och denna hållning dominerar fortfarande i USA.

4. Majoriteten accepterar tvingande internationella överenskommelser om klimatåtgärder. 76 procent av svenskarna anser att de politiska besluten i världen är otillräckliga för att avvärja risken för klimatkatastrofer, medan 84 procent anser att det bör fattas tvingande internationella beslut mot klimatförändringen. I USA finns däremot ett mycket starkt motstånd mot överstatliga beslut.

Medierna spelar en nyckelroll, eftersom de frågor som har genomslag i medierna prioriteras av beslutsfattarna, medan andra frågor sjunker undan.

Mediernas rapportering om klimatfrågan går i cykler, och verkar följa utvärderingsrapporterna från FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC som presenteras vart sjätte år. Våren 2001 fick IPCC:s rapport ett massivt genomslag i medierna, men efter terrorangreppen i USA den 11 september samma år försvann klimathotet nästan helt från dagordningen. Våren 2007 skapade den nya IPCC-rapporten ett nytt rekordgenomslag i medierna och alla världens politiker fokuserade på klimatet, ända fram till det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn i december 2009.

Under den nuvarande finansiella krisen i världsekonomin har klimathotet på nytt sjunkit undan, vilket återspeglas i otillräckliga framsteg under klimattoppmötet i Durban.

Sannolikt får vi vänta till 2013 – då den finansiella oron förhoppningsvis har minskat och då klimatpanelen kommer med sin nya utvärderingsrapport – innan vi får ett nytt mediegenomslag och folkligt engagemang som kan skapa ett starkt tryck på politikerna i klimatfrågan. Detta är problematiskt och visar att medierna går i otakt med det som människor anser vara viktigt.

Det helt avgörande är att politikerna tar sitt ansvar och driver på omställningen till ett samhälle med kraftigt minskade utsläpp, även under de perioder då klimatförändringen inte skapar rubriker i medierna.

Den svenska regeringen måste fortsätta att prioritera klimatpolitiken, och kvartalsvis redovisa Sveriges framsteg mot målet om att till 2020 minska utsläppen med 40 procent, jämfört med 1990, och uppnå nollutsläpp till 2050. Dessutom måste regeringen ta initiativ till att det internationella samfundet genomför en högklassig riskanalys, som inte bara kartlägger potentiella stora katastrofer i klimatförändringens spår, utan även beräknar sannolikheter för att sådana katastrofer ska inträffa under olika förutsättningar. Det största problemet med klimatdebatten är nämligen att det inte görs ordentliga riskanalyser. Därför vaggas allmänheten in i en säkerhet och accepterar betydligt större risker än vad vi skulle göra i andra sammanhang. Vem skulle exempelvis stiga ombord på ett flygplan om kaptenen berättade att det finns en påtaglig risk att planet kommer att störta?

Klimatförhandlingarna måste förstås fortsätta, eftersom det är den enda samlande process vi har i dagsläget. Men att ha detta som enda spår vore oförsvarbart, eftersom nationella intressen kommer att fortsätta att blockera överenskommelser om fördelningen av både utsläppsreduktioner och kostnader.

Därför krävs det också en omfattande opinionsbildning för att skapa acceptans för ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare. Det kan låta utopiskt, men är nödvändigt med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem. Klimatförändringen är sannolikt allra mest allvarlig, men endast en av många globala miljöutmaningar som mänskligheten har på sitt bord.

Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute

László Szombatfalvy, grundare av Stiftelsen Vår Tids Utmaningar och tidigare finansanalytiker