Den svenska regeringen har öppnat för nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Det statliga bolaget Vattenfall har uttalat sig berett att delta i sådana satsningar. Samtidigt går utvecklingen i omvärlden åt motsatt håll. Beslutet från den konservativa regeringen i Europas största ekonomi att avveckla kärnkraften på tio år kommer att följas med intresse på många håll. Viljan till ett energisystem som varken litar till fossila bränslen eller uran har lett till en imponerande snabb utbyggnadstakt av förnyelse­bar energiproduktion och helt nya industrigrenar i Tyskland. Att en exportberoende industrination som på många sätt liknar Sverige fattar detta beslut gör i förlängningen den svenska regeringens linje ohållbar.

Tysklands beslut ökar trycket på regeringen att dra egna slutsatser av härdsmältan i Fukushima, men utmanar också direkt ägarpolitiken för statliga Vattenfall. Genom ägandet av Vattenfall har svenska folkets pengar satsats på kärnkraft och kolkraft i Tyskland. Men det beslut som den tyska regeringen nu fattat gör de svenskägda kärnkraftverken i Krümmel och Brunsbüttel i praktiken värdelösa. Det rör sig om en stor kapitalförstöring till följd av missriktad och korsiktig spekulation som skilda regeringar tillåtit Vattenfalls ledning att ägna sig åt. De båda reaktorerna är gamla och det rimliga antagandet redan när Vattenfall tog över ägandet 2001 var att de skulle avvecklas inom tio år. Nu står de mycket riktigt stilla och kommer sannolikt aldrig starta igen.

Enligt bolaget självt förlorar Vattenfall – och det svenska folket – tio miljoner kronor per dag på dessa verk. Sedan 2007 är de sammanlagda förlorade intäkterna 15 miljarder kronor. Även investeringarna i tysk kolkraft kommer att innebära stora förluster för Vattenfall, i takt med att kostnaderna för utsläppsrätter stiger.

Allvarligast är kanske att Sveriges förtroende på miljöområdet skadas när det statligt ägda energibolaget genererar mer koldioxidutsläpp än vad hela Sverige som land gör. Svenska regeringen säger sig vara orolig för att Tyskland nu skulle öka kolanvändningen. Men det är inga andra än statliga Vattenfall som nu vill öppna två nya kolkraftverk i Tyskland. Om man på allvar bryr sig om den tyska kolanvändningen är det Vattenfall som måste styras att ställa om från kol till förnybart.

Vattenfalls kortsiktiga strategi i Tyskland har lett in i en ekonomisk och miljömässig återvändsgränd. Med en ny ägarpolitik skulle Vattenfall kunna bli ett viktigt verktyg som tar en ledande roll i att skapa ett helt förnybart energisystem i Sverige och bidrar till utvecklingen även utomlands. Vattenfall bör ges nya ägardirektiv, med ett tydligt mål att ställa om verksamheten till 100 procent förnybar elproduktion.

Förra året vattnade i stället regeringen ur skrivningarna om energiomställning i Vattenfalls ägardirektiv. Den svenska regeringens undfallenhet i energipolitiken kontrasteras tydligt mot Tysklands stora självförtroende. Det senare har växt ur de handfasta investeringar i förnybar energiproduktion som nu gett en plattform att fasa ut kärnkraften.

Till 2020 kommer Tyskland enligt den europeiska energimyndigheten få 30 procent av sin elproduktion från vindkraft. Det är nästan fyra gånger mer än vad den svenska regeringens politik bedöms leda till. Sverige har med andra ord en del att lära av Tyskland. Där har man bland annat använt sig av ett fastprissystem som gett en långsiktigt hållbar grund för nya elproducenter. Med ett sådant system kan varje medborgare och företag bli elproducent eller starta ett eget elbolag, eftersom elnätbolagen måste ta emot deras elektricitet och betala fasta priser för den. För de större investeringarna har fastprissystemet inneburit att riskkapital blivit tillgängligt. Ett fastprissystem för ny förnybar elproduktion kan utvecklas i kombination med det svenska systemet med elcertifikat.

Systemet har gett de tyska hushållen och företagen möjlighet att snabbt räkna hem investeringar i egna elproduktionsanläggningar. Kostnaden för fastprissystemet är i dag inte högre än tio kronor per hushåll och månad. Kostnaden för nyinstallerad solenergi har halverats på fem år. Tyskland har genom systemet på kort tid blivit världsledande på el både från vindkraft och från solceller.

När ny solcellsteknik utvecklades vid Uppsala universitet saknades på grund av de uteblivna investeringarna kapital att industrialisera tekniken i Sverige. I stället finns i Thalheim en fabrik med 500 anställda som producerar solceller utifrån de svenska patenten. Industrin för produktion av förnyelsebar energi har totalt skapat över 130.000 nya arbetstillfällen i Tyskland. Att den svenska regeringen i stället för en tydlig politik för förnybar energi har öppnat för att bygga ny kärnkraft gör att Sverige går miste om investeringar i några av de snabbast växande industrierna i världen.

De svenska kärnkraftverken är gamla och bör ges en omfattande säkerhetsöversyn på samma sätt som i Tyskland och många andra länder. I en motion väckt med anledning av olyckan i Fukushima (DN Debatt 8/4) har vi föreslagit att de fyra äldsta reaktorerna som byggdes före 1980 omedelbart genomgår en säkerhetsöversyn, och att Sverige avvecklar två reaktorer under mandatperioden.

Energimyndigheten bedömer att Sverige kommer ha ett elöverskott på 23 TWh till år 2020, det motsvarar hälften av vår kärnkraftsel. Sverige har därutöver goda geografiska förutsättningar för bland annat vindkraft och vågenergi. Vi har goda möjligheter till ett ökat och hållbart nyttjande av bioenergi. Vi har en tradition av industriell utveckling, en växande miljötekniksektor och ett stort gemensamt ägt bolag, Vattenfall, som kan användas i energiomställningen. I samband med renoveringen av miljonprogrammets bostäder kan stora energieffektiviseringsvinster göras, samtidigt som solcellsutbyggnaden kan ta fart.

Sverige har helt enkelt ännu bättre villkor för ett helt förnybart energisystem än Tyskland. Om Tyskland kan avveckla kärnkraften kan även Sverige. Det den tyska regeringens beslut visar är att det avgörande är vilken politisk vilja man har.

Åsa Romson
språkrör

Gustav Fridolin
språkrör

Lise Nordin
energipolitisk talesperson Miljöpartiet de Gröna