DN Debatt

”Omfattande kartläggning av romer i 1900-talets Sverige”

Erik Ullenhag presenterar i dag regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. I september förra året berättade han om en del av rapporten i en intervju i Dagens Nyheter.
Erik Ullenhag presenterar i dag regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. I september förra året berättade han om en del av rapporten i en intervju i Dagens Nyheter. Foto: Anders Hansson

Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer. I Sverige fanns under nittonhundratalet en bred uppslutning kring rasistiska föreställningar. Och på område efter område kan man se hur romer systematiskt behandlats som andra klassens människor, skriver integrationsminister Erik Ullenhag (FP).

I dag presenterar jag den vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet som regeringen har tagit initiativ till. Boken bygger på intervjuer med romer och resande, på arkivmaterial samt forskarstudier. Vitboken ger en mer fullständig beskrivning av en mörk del av Sveriges historia än vad vi tidigare haft. På flera punkter visar också vitboken att romers egna berättelser om 1900-talet ligger närmare sanningen än den tidigare historieskrivningen.

Även i Sverige fanns det en bred uppslutning kring rasistiska föreställningar. När landets polismyndigheter i början av 1900-talet skulle beskriva romer och resande var svaren tydliga. ”Fula”, ”opålitliga” och ”odågor” var vanliga omdömen om romer. Slutsatsen från flera polisdistrikt var att romerna var ”fullständigt onyttiga människor” som borde ”utrotas”.

1920-talets parlamentariska Fattigvårdslagstiftningskommitté var tydlig i att romernas ”inblandning i den svenska folkstammen innebär en försämring av vår folkras” och förespråkade ett konsekvent försvårande av romernas levnadsvillkor som skulle leda till att de lämnade landet.

Kommitténs tankesätt kom att forma den politik som drabbade romer under 1900-talet. På område efter område ser vi hur romer systematiskt behandlats som andra klassens människor.

Ett liv utan bostad – de ”obefintliga”. ”Jag föddes utomhus i ett läger i Norrbotten. Jag skulle haft två systrar – tvillingsystrar – men de frös ihjäl i tältet när de bara var ett par månader.”

Mikael Demeter Taikons historia är inte ovanlig. 1900-talet är för många romer ett århundrade utan fast bostad. Romer förvägrades bostad, var förbjudna att vistas i flera kommuner och fördrevs. I många kommuner fick den som hyrde ut en bostad eller gav mat till en rom eller resande vite. Vitboken motbevisar alltså fördomen att romer inte ville vara bofasta.

Effekten av att romerna var oönskade var att många romer förnekades rätten att mantalsskriva sig. Den som inte var mantalsskriven sågs i registren som ”obefintlig” och nekades därmed barnbidrag, folkpension, socialförsäkringar och rösträtt.

1954 års zigenarutredning föreslog åtgärder för att romer skulle bli bofasta. Men långt senare levde fördomarna kvar. Romer fanns i hyresvärdars ”svarta böcker”, de fortsatte drabbas av trångboddhet och så sent som 1985 tog fastighetsnämnden i Stockholm fram ett handlingsprogram mot ordningsstörningar i boendet som särskilt riktade sig mot ”zigenare”.

Sterilisering och omhändertagande av barn. Tidigare studier har dragit den generella slutsatsen att det inte finns stöd för antagandet att sterilisering var en riktad åtgärd mot romer. Samtidigt har romer vittnat om hur de drabbades: ”Min mamma och min faster blev steriliserade”. (Rose-Marie Wallengren). ”När min mamma var gravid för tredje gången ställdes hon inför ett ultimatum: om du inte går med på abort och sterilisering kommer vi att omhänderta dina barn.” (Soraya Post).

Genomgången av akter från mitten av 1940-talet bekräftar många romers erfarenheter. Idén om ”rasförbättring” som var grunden för steriliseringspolitiken drabbade romer. Beräkningar utifrån inskickade steriliseringshandlingar som gällde ”tattare” visar att minst var fjärde resandehushåll hade någon som blev steriliserad. Vitboken visar också att Socialstyrelsen tog fram en handbok om mödrahjälp som bl.a. föreskrev att romska kvinnor inte skulle ha en självklar rätt till mödrahjälp. I denna handbok framhölls också att ”sterilisering ofta är den enda utvägen för att undvika framtida komplicerade hjälpbehov”.
Många romer och resande omhändertogs av samhället. De vittnar om övergrepp i samhällets vård. Hans Caldaras berättar att han som spädbarn på barnhemmet ”utsattes för tvångsmatning och badades i kallt vatten”.

Omfattande kartläggning med rasistiska motiv. Kartläggning och registrering av romer har varit omfattande under hela 1900-talet. I början av 1900-talet var rasbiologin stark och det märks vid genomgången av registren. Huvuden mättes, intelligenstester gjordes och negativa egenskaper hos romer söktes.

Kurt Magnusson, som omfattades av ”tattarinventeringen” den 31 maj 1943, vittnar om hur ”Inventeringen var en förberedelse till Nazityskland. Så upplever jag det. Hade Sverige blivit ockuperat och tyskarna hade kommit hit, hade jag inte levt i dag.”

Andra hälften av 1900-talet fortsätter kartläggningen av romerna. Syftet är då att välfärdsstaten försöker assimilera romerna in i det svenska samhället. Även i de senare kartläggningarna går dock fördomarna som en röd tråd genom myndigheternas datainsamling.

Inreseförbud riktat särskilt mot romer. Utifrån den rasbiologiska övertygelsen om den nordiska rasens överlägsenhet infördes förbudet mot romsk inresa som kom att gälla mellan 1914 och 1954. En effekt av inreseförbudet var att romer som levde i Sverige inte kunde vara säkra på att komma in i landet igen om de reste utomlands. Det är särskilt anmärkningsvärt att inreseförbudet gällde fram till 1954. Rosa Taikon uttrycker detta faktum smärtsamt träffande: ”Vi ansågs vara en föraktad och mindervärdig ras. Romer som överlevde nazisternas förföljelse fick inte komma in i landet förrän långt efter andra världskrigets slut”.

Ett diskriminerande skolsystem. ”Under min barndom försökte vi ett flertal gånger få tillträde till skolan. Men det var omöjligt. Vi var inte välkomna” (Singoalla Millon). Under första hälften av 1900-talet stängdes många romer och resande ute från den skola som borde ha omfattat alla. Under andra hälften av 1900-talet fick romska barn formellt tillträde till utbildning. Men det var regel snarare än undantag att barnen sattes i hjälpklasser. Romer och resande vittnar också om en skolvardag av diskriminering och fördomsfulla lärare.

En i princip stängd arbetsmarknad. Diskriminering, avsaknad av fast bosättning och ett diskriminerande utbildningsväsende har kraftigt försvårat för romer att komma in på arbetsmarknaden. Dessutom har lokala ordningsstadgor använts som ett verktyg för att förhindra romer från att utföra näringsverksamhet. Sammantaget kan konstateras att romer under 1900-talet levde i ett samhälle som systematiskt begränsade möjligheterna till egenförsörjning.

Många av de fördomar som lever kvar mot romer i dag och mycket av det utanförskap vi fortfarande ser är en följd av de historiska övergreppen. Vitboken är en del av regeringens arbete för ökad inkludering av romer. Ett första steg för att i dag bekämpa antiziganism och fördomar är att erkänna den historia som vi länge förtigit. Romer och resande har försökt berätta om vad de utsatts för men samhället har i hög grad blundat. Det är sorgligt att behöva konstatera att vitbokens omfattande genomgång av 1900-talet visar att romernas berättelser om historien nu bekräftas.