Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Omöjligt att utvärdera S otydliga jobbpolitik”

Oklara mål. Socialdemokraterna har satt som mål att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020. Men det är en sak att sätta upp siffersatta mål, en annan att genomföra dem i verkligheten. På flera punkter är S-politiken så otydlig att en utvärdering närmast blir omöjlig, skriver två ledande folkpartister.

Stefan Löfven har deklarerat ett nytt socialdemokratiskt mål för politiken: att ”Sverige mellan 2014 och 2020 ska öka antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU”. Ett viktigt intellektuellt renhållningsarbete fram till valet blir att kontrollera hur Socialdemokraterna har tänkt att detta ska genomföras i verkligheten och inte bara i statistiken.

Att S har specificerat att målet ska uppnås genom fler i arbete och fler arbetade timmar är kanske ett försök att vara konkret. Problemet för Löfven blir ändå att arbetslöshetsprocenten påverkas av mycket annat än sysselsättningen och antalet arbetade timmar.

Dessa två förändringar vore bra för ekonomin, men sänker inte nödvändigtvis arbetslösheten. Märk väl, Sverige hade förra året den högsta sysselsättningsgraden i hela EU efter Holland, men ändå drygt åtta procents arbetslöshet.

Alltså: de två metoder – det vill säga ökad sysselsättning och fler arbetade timmar – som Socialdemokraterna anvisat för att nå målet ”lägst arbetslöshet i EU år 2020” behöver inte leda till uppfyllelse av det målet. Målformuleringen är i själva verket både oklar och består av tre olika mål som dessutom inte behöver gå hand i hand.

Väljarna vet inte om det blir ”lägst i EU” eller ”sysselsättningen” eller ”arbetade timmar” som är viktigast. Och det går att slira runt mellan dessa tre mål beroende på aktuellt läge på arbetsmarknaden och ömsom hänvisa till statistik för det ena, andra eller tredje målet.
Så långt framstår våra invändningar kanske som statistiknörderi. Låt oss dock titta på vilken verklighet som döljer sig bakom en del av måtten och ge några för valdebatten viktiga exempel:

Sverige hade under första kvartalet i år en arbetslöshet på 8,2 procent, vilket var ungefär samma nivå som Finland och Storbritannien, men högre än Tyskland, Holland och Danmark. Men om man fokuserar på arbetslösa över 25 år, som ofta bildat familj och har barn, så ligger Sverige betydligt bättre till med en arbetslöshet på 5,8 procent.

Förklaringen till den åttaprocentiga totala arbetslösheten är en hög ungdoms- och studerandearbetslöshet som drar upp nivån för Sverige. De sociala problemen med ungdoms- och studerandearbetslöshet är dock väsentligt annorlunda än problemen med arbetslöshet för familjeförsörjare och redan rotade personer.

Så har då Sverige mindre sociala problem än andra EU-länder vid åtta procents total arbetslöshet? Svar: ja.

Men, varför har Sverige en högre ungdoms- och studerandearbetslöshet än andra? Några observationer:

För det första: arbetslöshetstalen för svenska studerande ligger långt över nivåerna i många andra länder, medan arbetslösheten bland icke-studerande inte är särskilt mycket högre i Sverige än på andra håll. Det är i åldersgruppen 15 till 19 år som Sverige sticker ut. Här var arbetslösheten i maj 2013 hela 46 procent.

Men det handlar inte om rotade personer med försörjningsbörda utan mest om skolungdomar som söker tillfälliga jobb, och när de inte får sådana (tillfälliga) jobb registreras de som arbetslösa. De sociala umbärandena för arbetslösa i denna grupp kan antas vara begränsade jämfört med samma antal individer i andra grupper av arbetslösa.

För det andra: länder med omfattande lärlings­program för gymnasieelever, så som Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet i åldersgruppen 15-19 år. Det beror bland annat på starkare koppling till arbetsmarknaden för studerande.

Men det beror också på ett räknefenomen: att lärlingar som får ekonomisk ersättning i statistiken registreras som ”sysselsatta” och inte som ”arbetslösa” när de söker jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna 2011 över 30 procent av alla unga sysselsatta. I Sverige har vi knappt några lärlingar alls – än så länge.

Det är klart att detta faktum vid en jämförelse påverkar de svenska arbetslöshetstalen negativt, och sannolikt så att skillnaden i sociala förhållanden för likartade studerande framstår som större än de är.

För det tredje: en annan förklaring till skillnader för studerande i EU-länder är utformningen av studiemedelssystemen. I Sverige får CSN-berättigade studerande ingen ersättning under sommaren. Följaktligen vill många jobba extra. Det – i sin tur – leder till att fler studerande också dyker upp i arbetslöshetsstatistiken.

Det innebär dock inte nödvändigtvis att de sociala umbärandena bland studerande i Sverige på sommaren behöver vara särskilt mycket annorlunda än i länder där motsvarande studerande ofta har en knapp studiefinansiering sommartid.

Andelen heltidsstuderande som söker arbete under studietiden har ökat, och fler registrerade arbetssökande studenter leder till fler registrerade arbetslösa dito. Det vore bättre om kraven i högskoleutbildningen höjdes så att studier på heltid blev nödvändigt för att hänga med på kurserna, och att studiemedelssystemet gav starkare incitament för snabbare genomströmning, fler examina och motverkade studieundanträngande enkla arbeten.

Förslag om treterminssystem i högskolan – som FP lade fram för många år sedan och Stefan Löfven presenterade häromdagen – vore ett utmärkt steg i denna riktning.

Dessa synpunkter är inte till för att bagatellisera problemen med ungdoms- och studerandearbetslöshet utan ett försök att tränga bakom siffrorna; att söka verkligheten bakom genomsnitten och påpeka att en simpel rak rapportering av talen i tabellerna döljer olika sociala situationer.

Därför måste den statistiska beskrivningen av politiska mål skärskådas, och normalt sett kompletteras med annan information för att inte politiken ska styra fel.

Sammantaget: det är olämpligt att som politiskt mål rakt av jämföra arbetslöshetsprocenten i olika länder, och att inte till exempel bry sig om längden på arbetslösheten eller vilka grupper som är arbetslösa.

Socialdemokraternas otydliga treudd av mål – ”lägst arbetslöshet i EU”, ”sysselssättning” och ”arbetade timmar” – fångar inte alls upp sådana avgörande aspekter och gör en meningsfull utvärdering av en S-politik närmast omöjlig.