Riksbanken beslutade i veckan att reporäntan bör behållas på nuvarande nivå ytterligare något kvartal innan den åter kan börja höjas. Detta är inte bara intressant för alla med bostadslån. Den bedömning som görs om reporäntan nu och mer långsiktigt är av allra största betydelse även för hur arbetslösheten kommer att utvecklas framöver.

Stabiliseringspolitiken är avgörande för att Sverige ska klara av att nå full sysselsättning. Problemet är att ingen av de aktörer som borde ha detta som uppgift verkar vilja ha ansvaret.

Finansdepartementet har kraftigt reviderat ner tillväxtutsikterna. Trots detta föreslås inga expansiva åtgärder för att motverka fallet i tillväxt och risken för kraftigt ökad arbetslöshet. Den aktiva finanspolitiken stramas åt, både i år och nästa år och finansdepartementets beräkningar visar på budgetbalans 2012 och ett strukturellt överskott på 2 procent av BNP, när de direkta konjunkturella effekterna räknats bort. Detta innebär en betydande skärpning av överskottsmålet i ett läge när ekonomin bromsar in och det motsatta hade varit rimligt.

Regeringen hävdar att Sverige under finanskrisen bedrev ”den mest expansiva finanspolitiken” i hela OECD-området. Det stämmer inte. I genomsnitt inom OECD bedrevs en expansiv politik motsvarande 4 procentenheter av BNP under dessa två år samtidigt som Sverige stramade åt. När ekonomin sedan vände och återhämtningen väl kommit igång, lades finanspolitiken om i expansiv riktning. Finansministern gasar alltså i nedförsbackarna och bromsar i uppförsbackarna, tvärtemot den beprövade metoden att spara i goda tider och stimulera i dåliga.

Följaktligen återgår vi nu till en åtstramningspolitik samtidigt som svensk ekonomi står inför en ny nedgång. Priset riskerar att bli en sämre fungerande ekonomi med lägre tillväxt och en arbetslöshet som kommer att öka från en redan hög nivå. Hur stämmer det med regeringens ambition att minska utanförskapet och ha full sysselsättning som högsta prioritet?

I ett läge där politiken borde försöka undvika en förvärrad kris ser vi i stället ett Svarte Petter-spel mellan regering och riksbank där jobben är insatsen. Det visar sig tydligt när man läser Finansdepartementets konjunkturbedömning och Riksbankens bedömning av styrräntan nästa år parallellt. Anders Borgs bedömning utgår från att Riksbanken sänker styrräntan nästa år. Riksbanken däremot bedömer att reporäntan tvärtom behöver höjas nästa år för att hålla inflationstrycket i schack.

En majoritet i Riksbanksdirektionen anser således inte att de behöver ta ett särskilt ansvar för stabiliseringspolitiken (och därmed sysselsättningsutvecklingen). Finansministern å sin sida avsäger sig sitt ansvar och hänvisar till Riksbanken.

Under 1990-talet tvingades finanspolitiken prioritera de strukturella problemen. Stabiliseringspolitiken överläts till Riksbanken och penningpolitiken. Problemet var att Riksbanken inte uppfattade något ansvar för sysselsättningen. I formell mening hade man naturligtvis rätt. I Riksbankslagen anges att målet för penningpolitiken är att ”upprätthålla ett fast penningvärde” och ingenting annat.

Vi anser det vara en fullkomligt orimlig ordning. Det kan knappast vara en effektiv arbetsfördelning om Riksbanken ansvarar för att stabilisera inflationen medan ”någon annan” ansvarar för stabilisering av arbetslösheten. I praktiken har ansvaret för sysselsättningen hamnat mellan stolarna.

Det flexibla inflationsmål som Riksbanken i dag tillämpar ska enligt TCO:s mening även kunna ta hänsyn till tillväxten och sysselsättningen. Problemet är att i vilken grad så sker, är helt beroende av vilka personer som för tillfället sitter i Riksbankens direktion.

Vi drar två centrala slutsatser:
För det första finns det starka skäl för att riksdag och regering bör slå fast att Riksbanken både ska värna prisstabilitet och sysselsättning. USA:s centralbank Federal Reserve har haft ett sådant så kallat ”dubbelt mandat” sedan 1977 och bedömningen bland många ekonomer är att det har varit positivt. Det är lämpligt att Riksbanken själv får precisera detta sysselsättningsmål enligt samma princip som gäller för prisstabilitet där Riksbanken själv definierat inflationsmålet. Denna bedömning bör däremot vara föremål för granskning. Riksbanken bör därför regelbundet redovisa sin bedömning, och grunderna till denna, inför finansutskottet liksom orsakerna till avvikelser från målet.

För det andra är regeringens två ambitioner, att nå full sysselsättning och att samtidigt strama åt ekonomin och skärpa överskottsmålet, i nuvarande läge helt oförenliga mål. Regeringens strama budget i kombination med en riksbank utan sysselsättningspolitisk agenda riskerar nu att elda på den strukturella arbetslösheten och öka utanförskapet.

Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO
Göran Zettergren, chefsekonom, TCO