Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Oroande när sverigefinnar förbjuds att tala sitt språk”

Av en rapport från Sveriges Författarförbund (2016) om minoriteter och bibliotek framgår att finska mediebestånd ibland gallras alltför hårdhänt och klassiker, som är svåra att ersätta, försvinner, skriver artikelförfattarna.
Av en rapport från Sveriges Författarförbund (2016) om minoriteter och bibliotek framgår att finska mediebestånd ibland gallras alltför hårdhänt och klassiker, som är svåra att ersätta, försvinner, skriver artikelförfattarna. Foto: Ann-Sofi Rosenkvist

Vi oroas av marginaliseringen av finskan. Möjligheterna till undervisning på finska har begränsats, i medierna har det finska utbudet minskat och i vardagen kan sverigefinnar möta hinder mot att få använda sitt språk, skriver Satu Gröndahl, Sirpa Humalisto, Raija Metso Korpela, Tuija Nieminen Kristofersson och Laura Santala.

Får alla tala sitt språk offentligt? Självklart. Ändå kan sverigefinnar få höra konstiga kommentarer och till och med förbjudas att tala finska. Sverige som land är stolt över att vara ett mångkulturellt samhälle. På nästan alla arbetsplatser och i offentliga rum hör vi i dag olika språk, och på biblioteken finns litteratur på flera språk. De nationella minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani chib har en lång historia i landet och är en del av det svenska kulturarvet.

De skyddas av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724) som ger dessa grupper också möjlighet att främja sina språk och utveckla sin kulturella identitet. Revitalisering är en viktig del i detta arbete då särskilt bland yngre i dag finns en önskan om att förbättra kunskaperna i eller lära sig sitt minoritetsspråk. Sverige har också undertecknat och ratificerat Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråken (språkstadgan).

Bland de svenska kommunerna finns medvetenhet om dessa frågor. Många bibliotek arbetar konsekvent med medier och kulturprogram på minoritetsspråken, ofta i samarbete med gruppernas egna organisationer. Modersmåls- och minoritetsspråkundervisning är en naturlig del av skolornas verksamhet på orter där det finns nationella minoriteter. Kunskap om dessa grupper sprids.

Ett exempel är Botkyrka. På hemsidan informerar kommunen om de nationella minoriteternas rätt att använda sitt språk offentligt, på arbetsplatser och i skolan, ett konkret sätt att stärka de nationella minoriteterna är införandet av förvaltningskommuner. Det innebär att kommuner kan ansöka om att bli förvaltningsområden på finska, samiska och meänkieli. I dessa kommuner har minoriteterna rätt att få barn- och äldreomsorg helt eller delvis på sina språk som de har rätt att använda i kontakterna med kommunen. Statsbidrag utgår för de extra kostnader som samordning och service innebär för kommunerna.

I det vardagliga livet kan sverigefinnar möta tydliga hinder mot att använda sitt språk. Lärare kan förbjuda elever att tala finska på rasten. En lärare som talar finska med sin elev i skolans matsal får kommentarer av skolans ledning att låta bli.

Alla dessa reformer har inneburit framsteg när det gäller att tillgodose de nationella minoriteternas rättigheter. Under senare år har dock utvecklingen tappat fart. 2015 stoppade regeringen kommuners möjlighet att frivilligt ansluta sig till de språkliga förvaltningskommunerna. Sverigefinländarnas delegation och Svenska Tornedalingars Riksförbund har i sina rapporter till Europarådet påpekat även andra brister. Barn och ungdomar har begränsade möjligheter till undervisning på finska.

I medier såsom Sveriges radio har utbudet på finska minskat betydligt. De regionala sändningarna är borttagna, nyhetsmagasin ersätts av talkshower med sämre sändningstider. Svenskspråkiga inslag i programmen ökar. Allt detta bidrar till marginaliseringen av det finska språket. Forskare som kommunikationsprofessorn Tom Moring har belyst mediefrågan, senast på seminariet på Stockholms universitet i maj med anledning av Finlands 100-års jubileum. Samtidigt visar undersökningar som Språkrådet med flera gjort (2015) att allmänhetens kunskaper om de nationella minoriteterna fortfarande är låg.

Dåliga kunskaper bidrar till beslut som kan få stora konsekvenser till exempel på bibliotek. Av en rapport från Sveriges Författarförbund (2016) om minoriteter och bibliotek framgår att finska mediebestånd ibland gallras alltför hårdhänt och klassiker, som är svåra att ersätta, försvinner. När olika grupper i en kommun bjöds in för att läsa dikter på sina respektive språk på biblioteket glömdes sverigefinnarna och samerna.

I det vardagliga livet kan sverigefinnar möta tydliga hinder mot att använda sitt språk. Lärare kan förbjuda elever att tala finska på rasten. En lärare som talar finska med sin elev i skolans matsal får kommentarer av skolans ledning att låta bli. När minoritetsspråklärare med samma ursprung i lärarrummet planerar sitt arbete och talar finska med varandra, kommer andra lärare fram och ber dem att tala svenska i stället. Det förekommer till och med att dessa lärare av sina rektorer uppmanas att be sina svenska kollegor om ursäkt för att de talat finska med varandra, som om de hade gjort något fel.

Dessa episoder är inte från den tid då svenska myndigheter strävade efter en enhetlig kultur med ett enda språk. Detta händer nu. Alla finska lärare behandlas inte på detta sätt, men det förekommer i hela landet från norr till söder enligt den kartläggning som Sveriges Finska Lärarförbund nyligen gjorde. Förhoppningsvis är förbudet mot att elever talar finska på rasten en engångsföreteelse, men det förminskar inte allvaret i den. Dessa händelser handlar inte bara om bristande kunskaper utan om diskriminering. Enligt Europarådets ramkonvention och språkstadga samt FN:s konvention om politiska rättigheter har den som hör till en minoritetsgrupp rätt att fritt använda sitt språk både offentligt och privat.

Exemplen från skola och bibliotek är allvarliga eftersom de är händelser inom ramarna för en offentlig myndighets verksamhet där bildning och kunskap borde vara vägledande. Inte ens den speciella ställning som förvaltningsområdena innebär verkar vara någon garanti mot att finsktalande personer diskrimineras eller får höra kommentarer om sitt språk.

Lyckligtvis följer Europarådet upp hur de olika länderna arbetar med minoritetspolitik. Rådet och svenska myndigheter med tillsynsansvar har påpekat att Sverige inte lever upp till sina åtaganden. Vid sitt senaste besök i Sverige i april fick Europarådet ta emot rapportering om förbud mot att använda finska. En ny diskrimineringslag gäller sedan 1 januari 2017. Den lägger ett större ansvar än tidigare på arbetsgivare att motverka diskriminering. Vår bedömning är att det inte är tillräckligt. Vi ser fram emot att politikerna på alla nivåer tydligt tar upp frågorna om diskrimineringen mot minoritetsgrupperna och deras rätt att använda sina språk.

Vi är förvånade över att finska språket, trots att det använts av finnar i Sverige sedan medeltiden, fortfarande är så laddat för majoritetssamhället att det förbjuds vid vissa tillfällen. Det kan aldrig vara så att en person som talar sitt eget språk ska behöva be om ursäkt för det.

DN Debatt. 24 juni 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.