Turbulensen i svensk politik under det gångna året nådde ett crescendo den intensiva veckan kring Håkan Juholt. Socialdemokratin drabbades hårt. Partiets läge aktualiserar ändå problem som i någon mån är generella för hela vårt partiväsende. Jag tänker på partiidentitet, väljarbeteende och självfallet ledarskap.
Socialdemokratins traditionella identitet är i gungning. Man har lyckats med många kullerbyttor sedan valförlusten hösten 2010. Omgående avsvor sig partiets ledning de ståndpunkter man gått till val på. Länge förebådade man en nystart. Den sköts upp i väntan på ny ledare. Den kom inte heller i gång under de månader som gick sedan man stannat för Juholt. I stället blev de fyllda av ett fram och tillbaka i framförda ståndpunkter. Nu talas igen om nystart efter att partiets verkställande utskott, VU, gett honom förnyad välsignelse.
Men också på den borgerliga sidan råder osäkerhet om den egna identiteten. Särskilt väl illustreras detta av de små allianspartierna. Centern och Folkpartiet fortsätter sin egendomliga vandring högerut och överger gamla positioner i svensk politiks mitt. Kristdemokraterna söker nästan desperat efter speciella positioner att inta för att över huvud taget motivera sin existens. Moderaterna framstår visserligen nu som framgångsrika och säkra. Men var står partiet egentligen? Man har låtit sina traditionella kulturkonservativa drag suddas ut till förmån för privatisering och marknadsmässiga lösningar, man presenterar sig som ett nytt ”arbetarparti” samtidigt som man särskilt gynnar de välbärgade.
Denna brist på partidentitet kan också uttryckas som brist på visioner om framtiden eller ovilja att öppet saluföra vad man vill på lång sikt. Ibland kan man nästan få känslan av att partiföreträdare mer tänker på sitt parti som organisation än som instrument för förändringar.
Det finns flera förklaringar till detta förhållningssätt. En är naturligtvis oro att förlora röster. Väljarna har, det visar all forskning, ökat i rörlighet. Bindningar som existerat mellan samhällsgrupper och specifika partier har tunnats ut. Traditionell klassröstning har avtagit. Detta berör särskilt socialdemokratin. Man kan inte längre som under sitt framgångsrika 1900-tal stödja sig på en homogen och omfattande arbetarklass. Men det gäller också Centerpartiet. Klassen av bönder som bar upp partiet har decimerats och de som är kvar som jordbrukare lever med mycket olika ekonomi.
Vidare har partiernas medlemstal minskat. Partiväsendet upplever därmed samma tendens som märks på andra områden i samhället. Väletablerade organisationer, inte bara fackförbund och kyrka, förlorar folk. Medborgarna har uppenbarligen mindre tid och ork att engagera sig i denna typ av verksamheter. Men viljan att gå och rösta i allmänna val har ändå inte gått ner. Ett intresse för politik förefaller alltså bestå.
Ett tredje problem i vårt partiväsende som Juholtaffären aktualiserar är partiledarskapet. Det har självfallet alltid varit av vikt. Men det blir ännu mer betydelsefullt när partiers identitet tenderar att suddas ut, när bindningar till konkreta samhällsgrupper försvagas och väljares rörlighet ökar. Därtill kommer naturligtvis att massmedierna i sin bevakning av politik i hög grad kommit att koncentrera sig på dem som är eller föreslås bli ledare för ett parti. Detta må sedan kallas drev eller inte, men koncentrationen står i samklang men den personfixering som överhuvud präglar dagens massmedier.
Under det gångna året har inte mindre än fem av våra partier bytt ledare eller diskuterar byte. Miljöpartiet befann sig inte i något krisläge. Man skall enligt gällande regler efter angiven tid ersätta ett språksrörspar med ett nytt. De andra partierna har däremot handlat under kris. Inom socialdemokratin, liksom inom Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna, har man föreställt sig att val av ny ledare skall vitalisera det egna partiet och framför allt peka ut en ny färdriktning. Sättet att få fram denna person skiljer sig åt mellan partierna.
De små och krisdrabbade har gått ganska öppet till väga. Personer hågade att bli ledare har öppet annonserat sin vilja. Centerpartiet har avslutat denna process genom att på sin stämma bland flera villiga kandidater välja Annie Lööf till ny ordförande. Inom Vänsterpartiet är processen i full gång och inom Kristdemokraterna är Göran Hägglund öppet utmanad i sitt ledarskap. Det som skett och sker påminner nästan om USA och dess primärvalskampanjer. Glättade bilder och presentationer presenteras. Visst kan detta kännas tröttande och ibland även småpopulistiskt. Men en öppen genomlysning sker i alla fall av villiga. Framförallt får de i sista hand beslutande instanserna flera personer att uttryckligen välja mellan.
Socialdemokratin valde ett annat tillvägagångssätt.
Man tillsatte en valberedning som arbetade länge och med i princip nedfälld gardin. Det läckte ibland. Massmedierna spekulerade ivrigt kring tänkbara personer. De utpekade var i sin tur snara att markera ointresse. Vill och orkar inte längre välkända och kapabla politiker vara ledare för landets en gång dominerande parti? Det är i så fall allvarligt för svensk politik. Eller är detta bara ett förväntat och olyckligt partibeteende? Valberedningen kom småningom fram till en för en större allmänhet okänd person och kongressen i mars fick endast detta namn att ta ställning till. Den valde har visat sig otillräcklig. Men Håkan Juholt skall inte bara själv kritiseras för detta utan också den process som vaskade fram honom.
Socialdemokratins sätt att sköta sin rekrytering svarar i och för sig mot en gammal tradition. Man föreställer sig att en mindre grupp av kloka personer bäst kan bedöma tänkbara kandidaters kvalifikationer. Det ligger mycket i detta. Men om denna klokhet inte finns eller om oenigheten visar sig vara stor måste det ändå vara bättre och ur partidemokratisk synpunkt rimligare att låta en kongress göra ett val mellan flera personer som inbördes kan ha olika framtoning och visioner om partiets framtid.
Partiets VU tog i förra veckan inte chansen att rätta till det som skedde i våras och förmå Håkan Juholt att självmant avgå. Man var förmodligen rädd för inre uppslitande strider och imponerad av hans obestridliga retoriska kraft i partiledardebatten samma vecka. Men tyvärr: osäkerhet består om partiets identitet, en rörlig väljarkår kommer att matas med det som skett och ett framgångsrikt partiledarskap förutsätter inte bara det lyssnande som nu skall ske utan också förmåga att forma och hålla fast vid ett politiskt program.
Olof Ruin,
professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet