Rättssamhället tar inget ansvar när utredningen läggs ned. Se till att
åklagare, polis och försvare stöttar den friade personen, skriver advokat Reine Nelson.
I början av året avlider en äldre kvinna på ett ålderdomshem. Rättsläkaren gör bedömningen att hon avlidit som följd av annans handaverkan.
Ganska snart riktas misstankarna mot den kvinna i personalen som vid tidpunkten för dödsfallet ensam var ansvarig för avdelningen på hemmet där den äldre kvinnan vistades.
Den misstänkta kvinnan grips och händelsen uppmärksammas på olika sätt i medierna. Hennes chef intervjuas i radio, de rikstäckande tidningarna skriver om fallet - Expressen på förstasidan - och TV 3:s "Efterlyst" rapporterar ingående om händelsen med vädjan till allmänheten att lämna tips.
Kort efter frihetsberövandet försätts kvinnan på fri fot sedan hon förhörts av polis. Misstankarna mot henne kvarstår dock och hon befrias från sina arbetsuppgifter.
Känslan av att på detta Kafka-liknande vis vara misstänkt för ett så allvarligt brott som mord utan att på något sätt kunna freda sig leder ganska snart till att hennes närmast anhöriga börjar bli oroliga för att hon är på väg att gå under. Hela hennes livssituation cirkulerar kring den brottsmisstanke som riktas mot henne. Själv kan hon inte göra någonting annat än att vänta.
Under tiden har rättsläkarens utlåtande lämnats till Socialstyrelsens rättsliga råd som drar en helt annan slutsats än rättsläkaren - nämligen att den äldre kvinnan dött en naturlig död.
Utredningen mot den misstänkta kvinnan läggs därefter ned då åklagaren gör bedömningen att det inte längre finns anledning att misstänka att brott begåtts.
Att en helt oskyldig person på detta sätt kan utpekas som misstänkt för brott är något vi tyvärr med all sannolikhet måste leva med. Frågan är i stället hur samhället tar hand om dessa rättsmaskineriets offer som utan någon som helst egen förskyllan, ofta under en lång tid råkar ut för något av det värsta som kan hända en medborgare i en modern rättsstat. Sanningen är att, förutom någon eller några tusenlappar för den korta tid som den mordmisstänkte kvinnan var frihetsberövad, är hon hänvisad till att själv försöka hitta sin väg tillbaka till en normal tillvaro. Den offentlige försvararens uppdrag upphör genast i och med att misstanken avskrivs.
De som fallit offer för brott har - med rätta - fått en rad rättigheter, till och med med en myndighet (Brottsoffermyndigheten) som har ett övergripande ansvar för hjälp och stöd. Men det finns ingen motsvarighet för dem som liksom den oskyldiga kvinnan på ålderdomshemmet får hela sin tillvaro slagen i spillror.
Självfallet finns en rad olikheter mellan dessa båda typer av offer men ett rättssamhälle bör kunna ge båda en väl fungerande stöttning. Så är inte fallet i dag. Som advokat och offentlig försvarare, bland annat för den mordmisstänkta kvinnan, måste jag i stället tyvärr konstatera att de som oskyldigt anklagas för allvarliga brott i stort sett lämnas helt ensamma med sitt trauma. Att rättsamhället skall lämna oskyldiga människor i sticket på detta sätt är inte acceptabelt. Några förslag till åtgärder är:
Rätt att träffa förundersökningsledaren för att gå igenom frågor om polisutredningen och de misstankar som den misstänkte drabbats av.
Rätt att få hjälp av polisen att få fram meddelande till grannar, personer som hörts i utredningen med flera att man inte är skyldig till brottet.
Möjlighet till ekonomisk kompensation i vissa fall även om man inte frihetsberövats.
Rätt att ha kvar sin försvarare någon tid efter att misstankarna upphört för att få hjälp att tillvarata sin rättigheter.
REINE NELSON
Advokat