JK har stämt Expressens utgivare för förtal. Förtal består i att lämna nedsättande uppgifter om någon. Det är inte straffbart om det varit försvarligt att lämna uppgiften. Det uttrycks ofta så att den som kan åberopa ett allmänintresse skall gå fri. Allmänintresse låter luddigare än det är. I praktiken innebär det att det skall ha funnits ett samhälleligt skäl för att göra uppgiften allmänt känd och att det inte får röra sig om skvaller, publicerat bara för att tillfredsställa nyfikenhet. När Expressen skrev att Gudrun Schyman skulle medverka i en pornografisk film bedömde domstolarna detta som försvarligt; med tanke på hennes ställning i offentligheten fanns det ett intresse för informationen.
Men, uppgiften måste då förstås också vara riktig, eller åtminstone väl kontrollerad. Det uttrycker lagen så att den skall ha varit sann eller att det skall ha förelegat skälig grund för den. Uppgiften om Gudrun Schyman var uppenbart osann. Alltså hjälpte det inte att den i och för sig, typiskt sett, hade ett allmänintresse.
Att JK gör en enskild medborgares sak till sin och väcker talan i ett förtalsmål är mycket ovanligt. (Det var femton år sedan sist.) Han har bland annat motiverat detta med att Expressens uppgifter om Mikael Persbrandt var ovedersägligen felaktiga. Mikael Persbrandt var inte akut alkoholförgiftad och hade inte intagits på behandlingsanstalt. JK har därför lagt upp sin talan så att han medger att publiceringen var försvarlig, i den som man får anta trygga förvissningen att detta inte skall spela någon roll, eftersom uppgifterna i alla händelser var osanna.
Gårdagens rättegång kom därmed att handla om två saker: är Mikael Persbrandt förtalad och hade Expressen i så fall möjligen skälig grund för det man skrev (sant var det ju inte)?
Det är ett gammalt talesätt att ingen som har någon heder att försvara uppträder som kärande i ärekränkningsmål, det vill säga bara den som inte har något att förlora vågar ta risken. Mikael Persbrandt fick god tid att begrunda detta talesätt under gårdagens förhandling. Men högburet huvud åhörde han vad han måste ha upplevt som en ändlös smutskastning av sin person. Expressens försvar gick nämligen ut på att det skrivits så mycket ofördelaktigt kring Persbrandt, hans alkoholvanor och uppgivna alkoholism, krogrundor, kvinnorelationer med mera - och att detta många gånger skett med hans goda minne - att just denna publicering inte kunde vara kränkande för hans anseende.
Detta försvar tar sikte på en svag punkt i den enskildes rättsskydd enligt svensk lag. Den skyddar mot nedsättande sakuppgifter men inte mot rena integritetskränkningar. Att kalla någon lögnare är förtal, men inte att avbilda samma person i en intim situation eller att lägga ut vederbörandes sjukjournal till allmänt beskådande. Vi saknar juridiskt skydd för rena privatlivskränkningar, kan man säga.
Expressen menade mot den bakgrunden att någon konkret, för Mikael Persbrandts del kränkande uppgift inte publicerats. Var och en kan själv bedöma om man anser att detta är korrekt; är det nedsättande för en person i Mikael Persbrandts ställning att bli omskriven som alkoholförgiftad och intagen på behandlingsanstalt?
Den åtalade, Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg, var inte på plats när den olycksaliga icke-nyheten bedömdes och publicerades. Han var, framgick det under förhöret med honom, "på resa" och fick kännedom om vad som gått i tryck på samma sätt som de flesta, det vill säga när han läste den utkomna tidningen. Han hade dock numera med hjälp av individuella samtal med sina medarbetare försökt sammanställa vad som hänt.
Uppgiften att Mikael Persbrandt tagits in på anstalt kom från en betrodd källa. Erfarna chefer hade inte bedömt den som förvånande utan närmast väntad. Det hade ringts ett tiotal samtal. De uppringda hade inte heller varit förvånade, men ingen uppgav sig känna till informationen. Man försökte även ringa Mikael Persbrandts agent, som var Brasilien, men kontakten hade avbrutits och någon kommentar fick man aldrig. Slutligen skickade man en fotograf till det aktuella hemmet för att få en bild på Mikael Persbrandt i den miljön, vilket förstås misslyckades.
Under förhöret medgav Sjöberg, uppriktigt och som jag uppfattade det ångerfullt, att det rört sig om ett dåligt jobb och att publiceringsrutinerna brustit. (Expressen har också, på ett ovanligt förbehållslöst sätt, bett om ursäkt i tidningen.)
Genom frågor från Mikael Persbrandts advokat framgick att man inte kontrollerat rimligheten i att Mikael Persbrandt skulle tagits in på ett behandlingshem av det aktuella slaget om han verkligen varit akut alkoholförgiftad. Inte heller hade man vidtagit den till synes enkla åtgärden att kontrollera om MP var i sin bostad, vilket han var.
Slutsatsen av de uppgifter Expressens ansvarige utgivare lämnade var dels att han själv inte haft ett dyft med publiceringen att göra, dels att hans personal utgått från att tipset var riktigt och inte vidtagit en enda åtgärd i direkt syfte att kontrollera detta. Kan man då säga att man haft skälig grund för publiceringen? Ja, hävdade Expressen, med den för mig nya rättsliga argumentationen, att även om uppgifterna råkat vara fel, så kunde de mycket väl ha varit sanna, eftersom de, givet Mikael Persbrandts leverne, tedde sig sannolika, åtminstone för tidningens medarbetare.
Ungefär så framstod de sakfrågor som överlämnades till tryckfrihetsjuryns bedömning. I Sverige förekommer jury bara i mål av detta slag. Nio lekmän har makten att utan motivering stoppa vidare rättsliga åtgärder mot en åtalad tidning. Det skapar en för svenska förhållanden ovanlig juridisk dramatik. Det är nu eller aldrig - säger juryn nej är målet slut. Det är alltså lekmännen som i första hand måste påverkas och det öppnar för mer retorik och mindre juridik.
Just juridiskt har JK tämligen väl på fötterna i detta mål, även om det inte är självklart att publiceringen i förtalsbestämmelsens mening är kränkande för MP. Från mer allmän synpunkt är det också uppförsbacke för Expressen; journalistiskt var det ett uselt jobb, och det har man själv medgivit. Med de utgångspunkterna genomförde Expressens advokat en mycket skicklig plädering, som gjorde den från början ganska svartvita bilden full av gråtoner. Men det hjälpte inte, utan juryn förkunnade att Mikael Persbrandt förtalats. Stafetten tas nu över av de tre yrkesdomarna, vars dom faller om tre veckor.
Men redan nu borde Expressen och dess ledning fundera över det som skett. Utgivaren kan inte vara något slags juridisk målvakt, frikopplad från de publicistiska besluten, som verkar ha varit fallet här. Då undergrävs ansvarsutkrävandet. Om tidningarna inte tar det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet på allvar, måste lagstiftaren fundera på hur regelverket fungerar.
Grundlagsskyddet för tryckfriheten förutsätter ett kraftfullt ideellt inslag i den publicistiska verksamheten. För en tryckfrihetsvän var gårdagens föreställning därför en ganska sorglig tillställning, där en tämligen uppenbar kommersiella exploatering av en människa vars framgång inte beror på hans omdöme utan hans konstnärskap, försvarades av en åtalad som inte ens hört talas om det han låtit publicera.
HANS-GUNNAR AXBERGER