Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Otydliga regler öppnar för tveksam vapenexport”

Strider mot folkviljan. Under förra året var Indien, Saudiarabien, Frankrike, Pakistan och Thailand de största mottagarna av svensk vapenexport. Fyra av dessa var involverade i väpnad konflikt och ska enligt gällande regelverk inte få köpa svenska vapen. Ändå fortgår handeln, skriver forskaren Marcus Nilsson.

I dagarna återupptogs förhandlingarna vid FN i New York om ett internationellt regelverk för vapenexport. Behovet av tydliga regler som inte kan misstolkas är något som ofta lyfts fram inför dessa förhandlingar, ett behov som även existerar här hemma i Sverige då svensk vapenexport till länder i väpnad konflikt har blivit regel snarare än undantag.

2012 utgjorde Indien, Saudiarabien, Frankrike, Pakistan och Thailand de fem största mottagarna av svensk vapenexport. Fyra av dessa fem länder var under samma år involverade i väpnad konflikt, enligt Uppsala Conflict Data Program (UCDP). Det femte, Saudiarabien, är en av världens mest hårdföra diktaturer.

Detta går inte bara emot svenska folkets vilja; det kan till och med påstås bryta mot svensk lag.

Indien och Pakistan krigade inte direkt mot varandra 2012 men har båda pågående inhemska väpnade konflikter. Blodigast är för närvarande den pakistanska konflikten med olika talibangerillor som årligen skördar tusentals människoliv. I Thailands Pataniregion firar konflikten tioårsjubileum och långt över 1 000 människor har dött i stridigheterna.

Som enda EU-land på listan är Frankrike knappast någon pacifist. Trenden att ingripa militärt i gamla kolonier har på senare år lett till franskt engagemang i Elfenbenskusten, Libyen och nu senast i Mali.

Även om saudiska trupper 2012 inte deltog i vad som definieras som väpnad konflikt hjälpte de 2011 till att slå ner det bahrainska folkets demonstrationer under den så kallade arabiska våren. Enligt Human Rights Watch har landets regering kraftigt ansträngt sig för att straffa, skrämma och trakassera alla som uttrycker åsikter som inte överensstämmer med den officiella hållningen.

Att det är just dessa länder som är huvudmottagare för svensk vapenexport förvånar med tanke på svenska folkets uppfattning om vapenexport. En opinionsundersökning från Demoskop 2009 visade att hela 81 procent ställde sig negativa till att svenska vapen stärker krigande länders arsenal. För export till diktaturer var siffran ännu högre.

Hur är det då möjligt för en sådan export att fortgå?

Svensk lag säger att vapentillverkning och export är förbjudet. Undantag tillåts för export om det föreligger säkerhets- och försvarspolitiska skäl. Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) har som ansvar att behandla och granska ärenden då ett företag vill exportera krigsmateriel till utlandet.

Vid ärenden av mer känslig eller svårtolkad natur konsulteras Exportkontrollrådet (EKR) som består av ledamöter från samtliga riksdagspartier. Vid mer lättolkade fall kan ISP å andra sidan ge exporttillstånd baserat på rådande praxis.

I de enklare fallen lutar sig ISP mot lagar och direktiv på så väl nationell som på EU-nivå. Gällande export till länder i väpnad konflikt går det att läsa i ISP:s direktiv att krigsmateriel för strid inte får exporteras ”om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter”.

Rörande export av så kallad övrig krigsmateriel är formuleringen liknande: tillstånd bör ges ”förutsatt att mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inre väpnade oroligheter, eller att det i landet förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter”.

Med så klara direktiv är det svårt att förstå de processer som gjort att riktlinjerna för svensk vapenexport så uppenbart nonchaleras. Den juridiska luddigheten är en del av problemet. Även om export till icke-demokratier inte är eftersträvansvärt – ja rent omoralisk – ligger problemet djupare än det tillägg till rådande lagar som diskuterats i Saudiaffärens efterdyningar. Att då bygga på regelverket med ytterligare tolkningsbara formuleringar, såsom demokratikriterium, riskerar att bara bidra med ytterligare urvattnade regler som riskerar att bli än mer menlösa.

Ett annat problem är att tillsynsorganet, ISP, ofta tycks agera pr-byrå genom att framställa vapen­exporten i en bättre dager än vad som kan kallas objektivt. Ett exempel är ISP:s rapport ”En ansvarsfull vapenexport” från 2011. I rapporten betonas att mycket svensk vapen­export går till EU- länder och till USA. Rapporten gör också en poäng av Pakistan dit ”inga nya affärer godkänns på grund av situationen i landet”.

USA och EU utgör alltså det ansvarsfulla fundamentet i svensk vapenexport. När dessa länder nu försvunnit från listans topp betonar ISP i stället att vapenexporten 2012 minskade med 30 procent i jämförelse med det föregående året. Att vapenexporten på det stora hela vuxit med nära 300 procent sedan 2002 nämns däremot inte.

En ökad tydlighet gällande vapenexporten står inte i kontrast med den sekretess som ofta omger specifika detaljer kring vapenexportaffärer. Därför bör ISP:s rapportering hållas saklig och inte försköna bilden av vapenexporten. Framför allt ska rådande praxis ställas i tydlig relation till de direktiv som styr arbetet.

En sådan öppenhet skulle också leda till att svenska folket kan skapa sig en tydligare bild av vapenexportens för- och nackdelar. I sin tur kan en ökad öppenhet och insyn innebära en möjlighet att ställa krav på våra folkvalda representanter.

På längre sikt behövs en mer djuplodande lagreform för svensk vapenexport, men redan i dag kan ISP åläggas med offentligt redovisningstvång, där de redogör för beslutet utifrån rådande direktiv med betoning på mottagarlands inblandning i väpnade konflikter samt till vilken grad mänskliga rättigheter respekteras.

I dagsläget har de extrema undantagen blivit regel och svenska folkets vilja är aktivt ignorerad. Med ökad tydlighet, öppenhet och ändrade regler kan vi säkerställa att exporten av krigsmateriel sker inom ramen för vad som anses moraliskt och juridiskt försvarbart.

Marcus Nilsson, projektledare på Uppsala Conflict Data Program (UCDP) och leder ett projekt för att samla in tidsmässigt och geografiskt disaggregerad information om väpnad konflikt.

Uppsala Conflict Data Program (UCDP)

• UCDP är ett forskningsprogram vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Institutets data används av forskare över hela världen.
• UCDP grundades av professor Peter ­Wallensteen på 1970-talet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.