Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Överdrivna rapporter om massdöd bland vilda djur”

Allt trängre i skogen. Larmrapporterna duggar tätt om döda och sjuka djur i vår natur. Men låt oss ha lite is i magen. Det är inte frågan om någon massdöd och en rimlig förklaring till rapporterna kan vara att det aldrig har funnits så många stora däggdjur i Sverige som i dag, skriver ledande viltforskare.

Larmrapporterna kommer allt oftare. Naturen är i kris. I medier skrivs det om fågeldöd samt reproduktionsstörningar hos fisk och säl. Senast larmades det om förhöjd dödlighet hos älg i Blekinge, Småland och på Öland.

Men är det så illa egentligen? Någon massdöd är det inte frågan om. I alla populationer finns alltid sjuka och döende djur. Det är normalt. Men det är dags att lära av historien eftersom den verkar upprepa sig. Att älgar dör är inget nytt. Det är inte heller nytt att det kommer larmrapporter om ”överdödlighet”.

Vårt råd är att ha lite is i magen med alla larm om döda och sjuka djur. I kampen om forskningsanslag och uppmärksamhet är det lätt att enskilda forskargrupper missar att samverka brett med befintlig expertis, nationellt och internationellt. Resurser slösas i onödan, men med styrning och samordning kan det bli bättre. Bygg ut vilt- och sjukdomsövervakningen så att larmen kan ställas i proportion till verkligheten. Satsa på en nationell samordning vad gäller ekologi och veterinärmedicin så att massdödslarmen kan hanteras direkt.

På 1990-talet var försurningen en tänkbar orsak till älgdöden. I dag är det kanske så att kombinationen av många djur och ett varmare klimat gör att fler djur också dör.

Svensk forskning har visat att det aldrig funnits så många stora däggdjur i Sverige som i dag. Det är unikt. För 200 år sedan fanns få vilda djur i Sverige. Människans jakt drev arter till utrotningens gräns. Skogarna var nedhuggna och uppeldade. För 100 år sedan var vi fortfarande ett land tomt på hjortar, älgar och stora rovdjur.

De senaste hundra åren har svensk lagstiftning fokuserat på miljöfrågor. Det har tagit lång tid från det att lagarna ändrades till det fick någon effekt. Rovdrift av naturen har ersatts med bevarande. Älgarnas återkomst i naturen var Sveriges första framgångssaga som startade på 1930-talet.

Men det finns fler. Vi har i dag kanske världens tätaste population av brunbjörn, vargarna ökar trots de konflikter som finns. Stora växt­ätare som rådjur, dovhjort och kronhjort finns nu över stora delar av landet. Vildsvinen ökar och återtar områden som de försvann ifrån på medeltiden.

Det blir trängre i skogen. På gott och på ont. Änder och gäss finns i stor mängd, örnarna syns åter på himlen. Europa förvildas igen och ”Rewilding Europe” är ett koncept som förenar naturvården i många länder.

Varför då dessa larmrapporter om att vilda djur dör av bristsjukdomar och miljögifter? Det är något som inte stämmer. Medierna kräver att samhället agerar, landshövdingar skriver till regeringen och manar på i frågan. En expertgrupp är under tillsättande av Naturvårdsverket och Havsmyndigheten på initiativ av miljödepartementet.

Under åren 1980–1990 rapporterades det om ett stort antal döda älgar över hela landet med Älvsborgsjukan som det mest kända exemplet. Då, precis som nu, krävdes att myndigheterna skulle agera. Orsaken var enligt många högljudda röster någon okänd bristsjukdom eller något virus. Det satsades stort och brett.

Några viktiga saker som vi lärde då:

• Studera inte bara de döda och sjuka djuren. Ställ antalet döda och sjuka djur i relation till hur många djur det finns.

• Höga populationstätheter kan öppna för sjukdomar och smittspridning. Se till att ekologisk och veterinärmedicinsk forskning samverkar med viltövervakningen.

• Grundforskning och miljöövervakning måste löpande samla in referensvärden för tillståndet hos djuren, för miljön och för det som djuren äter. Vad är normalt och vad är onormalt?

Det kommer att komma fler larmrapporter. En omfattande stödutfodring tillsammans med de positiva effekterna på födotillgången från beskogning, ökat kvävenedfall och spridning av gödningsmedel samt stormarna Gudrun och Per gör att det har varit gott om mat fram till nu, framför allt i Götaland och Svealand.

Vi går nu in i en period med många vilda djur som konkurrerar med varandra om livsutrymme och föda. Det kanske är tydligast vad gäller älgar, hjortar och rådjur. Visserligen är naturen grön och full av växtlighet – men allt är inte tillgängligt eller möjligt att äta för alla dessa djur som nu konkurrerar med varandra.

Sverige har i dag bättre koll på våra vilda däggdjur och fåglar. Viltövervakningen har successivt byggts ut men vår bedömning är att vi har dålig uppfattning om hur många vilda djur det finns – och hur många som faktiskt dör av sjukdom. Det gör att larmrapporterna är svåra att hantera.

Att döda och sjuka djur hittas i naturen är lätt att kommunicera. Det är svårare att få fram att människan genom jakt och trafik har en mycket, mycket större påverkan på de vilda djurens överlevnad än rovdjur och sjukdomar.

Punktinsatser vid larmrapporter kan ha effekt och lugna opinionen, men det är bättre att satsa på en nationellt långsiktig, högkvalitativ integrerad vilt- och sjukdomsövervakning. Sverige har alla förutsättningar att bli internationellt ledande på området. Låt oss ta den chansen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.