Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Övergreppen på barn i religionsfrihetens namn måste stoppas”

Onda andar. Fallet i Borås med djävulsutdrivning på ett barn – där samtliga åtalade friades – är ännu ett exempel på hur barn utsätts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn. Det är dags för trossamfunden att säga ifrån, att barn inte får kränkas på detta sätt. Barn upp till tolv års ålder bör ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor, skriver Margó Ingvardsson.

Borås tingsrätt har friat samtliga åtalade som anklagats för djävulsutdrivning på ett barn. Det är inte första gången som barn i Sverige utsatts för fasansfulla övergrepp i religionsfrihetens namn och säkerligen inte heller den sista. Exorcism/utdrivning av onda andar förekommer fortfarande inom vissa trossamfund och katolska kyrkan.

Finns det ingen rakryggad företrädare för trossamfunden som utan omsvep kan säga ifrån att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn? Och att djävulsutdrivning är en vidskeplig kvarleva från medeltiden som inte har med religionsfrihet att göra!

Regeringsformen, 2:1 fastslår Att ”religionsfrihet är frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. I Regeringsformen 2:2 fastslås även att varje medborgare är skyddad mot att tvingas tillkännage sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat hänseende. Vi är också skyddade mot att tvingas delta i religiös utövning och att tillhöra trossamfund.

Ingen kan kräva att få göra vad som helst i religionsfrihetens namn. Utövandet av religion får aldrig kränka andra människors fri och rättigheter. Det som skyddas av religionsfriheten är själva trosuppfattningen och den religionsutövning som inte står i strid med samhällets övriga lagar och viktiga värderingar som till exempel barns rätt som är fastlagd i barnkonventionen och föräldrabalken. I Sverige är all aga utan undantag förbjuden. Förbudet avser inte bara direkt våld utan även annan kränkande behandling som psykisk misshandel. Djävulsutdrivning är ett handboksexempel på trosutövning som strider mot någon annans fri och rättigheter. Barn kan knappast ge sitt samtycke till dessa vidskepliga ritualer.

Att vuxna, fullt tillräkneliga personer i sin trosutövning ”frivilligt” utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer, spritorgier, sexuella handlingar och vidskepliga ritualer är en sak, men barn borde ha ett garanterat skydd att slippa detta.

När trossamfunden själva inte stoppar uppenbara kränkningar av barn måste samhället gripa in och ta det ansvaret. Samhället har skyldighet att skydda alla barn så att de inte utsätts för någon form av övergrepp i fysisk eller psykologisk mening. Det gäller även barn i religiösa rörelser och/eller skolor.

Barn upp till tolv års ålder bör ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor.

Den nya skollagen anger att undervisningen i religiösa friskolor skall vara icke religiös. Men utbildningen i sin helhet får ha en religiös inriktning. Själva poängen med religiösa friskolor är att huvudmännen vill ha utrymme för att skapa en arbetsform och skolmiljö som genomsyras av den egna religiösa övertygelsen. Som ett exempel kan nämnas Hemsidan för en skola med kristna förtecken, som anger att deras värdegrund bygger på att det som står i Bibeln är sant. Morgonsamlingar och rastandakter är därför naturliga inslag i deras skola. Vidare skriver skolan att de är övertygade om att Gud har en plan för varje människa. Frågan är vem som skall tolka denna Guds plan och vad händer om eleven får en egen åsikt om sin framtid.

Den samlade kunskap som finns om barns utveckling och behov visar på några företeelser som kan skada barns psykiska välbefinnande. Det är att disciplinera barn med aga, straffhot och skuldbeläggning. Att framställa omvärlden som underlägsen, farlig och ond. Att framställa sjukdom, svaghet och olyckor som en följd av bristande tro eller orätta tankar.

Min utredning ”I god tro, samhället och nyandligheten” (SOU 1998:113), visar att ovanstående uppfostringsmetoder förekommer i svenska religiösa rörelser. Några av dessa rörelser driver egna skolor. Utredningen visade även på en genant okunskap hos de institutioner i samhället som kan komma i kontakt med dessa utsatta barn, om vad som kan pågå i vårt land i religionsfrihetens namn. Inget tyder på att kunskapen har ökat sedan dess.

Vad skall hända innan våra politiker får kurage för att våga granska olika trosföreställningar och se barnens situation? Att ifrågasätta och kritisera trosuppfattningar strider inte mot religions eller trosfriheten. Att införa en tolvårsgräns i skollagen för religiös utövning på barn under skoldagen och i lagen om trossamfund, är också fullt möjligt utan konflikt med vare sig gällande lag och konventioner. En tolvårsgräns utgör givetvis ingen garanti för barns skydd, men den anger klart samhällets uppfattning om vad barn får utsättas för i religionsfrihetens namn.

Margó Ingvardsson, tidigare riksdagsledamot (V)