DN Debatt

”Överprövningen av min granskning var ytlig och slarvig”

Sakkunniggranskning. Min slutsats var att Paolo Macchiarini fuskat i sin forskning. KI:s rektor, hans rådgivare och dekanen för forskning friade honom i augusti 2015. De vill nu inte medge att det var fel att fria då utan hänvisar i stället till nya uppgifter, skriver Bengt Gerdin.

De senaste veckorna har medierna fyllts av artiklar om skandalen på Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset som till slut innebar att rektor Anders Hamsten valde att avgå.

Skandalen som rör kirurgen Paolo Macchiarini och hans verksamhet har innehållit ett ormbo av mörkläggningar, felbedömningar och lögner. En av kärnfrågorna där KI slingrat sig är den om Paolo Macchiarini fuskat med sin forskning om konstgjord luftstrupe eller, på formellt språk, uppvisat vetenskaplig oredlighet.

Jag fick för lite mer än ett år sedan i uppdrag från KI att vara sakkunnig för att bedöma detta och inlämna ett ”särskilt yttrande”. Hanteringen av processen efter detta är märklig, högst oprofessionell och speglar en anmärkningsvärd syn på sakkunnigrollen.

I maj 2015 blev mitt yttrande klart. Det visade att Paolo Macchiarini fuskat i sin forskning. Tre månader senare, i augusti, valde KI representerat av sin rektor Anders Hamsten, rektors rådgivare Jan Carlstedt-Duke samt den som är högst ansvarig för forskningen på KI, dekanen för forskning Hans-Gustaf Ljunggren, att stick i stäv med min bedömning fria Macchiarini från anklagelsen. Detta gjordes utan att på en enda punkt visa att jag hade fel.

Har de övriga två som gett Hamsten råd, och därmed är minst lika ansvariga för beslutet, samma kurage?

Först när medierna i form av tre SVT-dokumentärer i januari visade vad som hänt backade KI och sade från ledningshåll att utredningen om fusk skall tas upp igen. Man gjorde detta utan att medge att beslutet i augusti var felaktigt. I stället anger man att nytt material kommit fram som motiverar det nya beslutet.

Vad detta nya material består i är inte klarlagt. Det har sagts vara det bildunderlag som visats i SVT-dokumentärerna, nytt material från Island där en patient bodde, resultatet från opublicerade råttförsök, eller nu sist, manipulerade bilder. Även om det tillkommit nytt material så är sanningen att allt som visades i de tre SVT-dokumentärerna som gällde fusket fanns i det material som jag fick från KI för mer än ett år sedan. Det kan bara tolkas som att KI fortfarande inte anser att de felaktigheter jag påpekat speglar forskningsfusk, eller att man nu försöker skyla över att man fattade fel beslut i augusti 2015. För att i någon mån försöka belysa vad KI inte anser vara forskningsfusk väljer jag att kort ge tre exempel.

Macchiarini säger att ytan på en inopererad luftstrupe började täckas med epitelceller redan efter en vecka, något som skulle vara ett verkligt gott tecken. Jag lyckades inte påträffa något underlag som visade att man ens hade undersökt detta. Macchiarini sade i sitt svar att resultat från undersökningen fanns i hans forskningslaboratorium. Hamsten och medarbetare valde att tro på detta osett. Om resultatet av undersökningen hade kunnat påträffas och hade visat vad som påstås hade allt varit väl. Nu har inte ens Macchiarini själv lyckats hitta resultatet och kan därför inte stödja sitt påstående.

Macchiarini säger att en inopererad luftstrupe börjat täckas med epitelceller, att blodkärl börjat växa in och att det inte fanns någon infektion vid undersökning efter två månader. I verkligheten fanns inga tecken på att detta var sant, och dessutom fanns det både bakterier och svamp i det prov man undersökt. Det bör påpekas att detta är viktigt eftersom lyckosamheten i operationen bland annat kräver att blodkärl skall växa in i luftstrupen, och att den inte skall infekteras med bakterier eller svamp.

Macchiarini skriver att luftvägen är i det närmaste normal 12 månader efter inoperation av en konstgjord luftstrupe. I verkligheten var det inte sant. Den ena lungans luftrör var närmast totalt förträngt och måste hållas öppet med ett metallnät för att luft skulle komma ned, och dessutom fanns ett hål, ett läckage, från en av skarvarna till omgivningen. De som anmälde fusket hade visat detta, jag har fått filmer från KI som visade detta, och det är beskrivet i journalen. KI bedömde trots detta att det inte var oredligt att ge en sådan förskönad beskrivning av vad som i själva verket var ett komplett misslyckande. Till yttermera visso sades från KI efter SVT-dokumentärerna att detta var något de inte hade kännedom om.

De tre nämnda exemplen som är tagna från min utredning är alla nämnda i de aktuella SVT-dokumentärerna, men är inte exempel på forskningsfusk, enligt KI:s ledning i form av Hamsten, Carlstedt-Duke och Ljunggren, samtidigt som de händelsevis utgör viktiga hörnstenar när Paolo Macchiarini argumenterar för att han av det aktuella plastmaterialet lyckats tillverka och använda luftstrupar som fungerar på människor.

Självklart kan en sakkunnig ha fel. Det har hänt förr och kommer att hända. Men ett överprövande av en sakkunnigs bedömning kräver extra stor omsorg, och måste kunna motiveras. Så har inte varit fallet här. KI redovisar således inte på någon enda punkt hur det kommer sig att man anser att det jag bedömt vara fusk trots allt inte är fusk. Skillnaden i bedömning är så stor att det är osannolikt att KI-trojkan över huvud taget detaljgranskat samma material som jag innan de fattade sitt beslut att fria Paolo Macchiarini.

Detta är vad som oroar mig: En överprövning av sakkunnigbedömningen utförs på ett helt ytligt sätt utan kontroll av underlaget och presenteras på ett sätt som ger intryck av att vara avsiktligt.

Slarvigheten i överprövningen styrks bland annat av påståenden från KI-ledningen att delar av vad jag nämnt här är nyheter, och inte blev uppenbara förrän de visades i SVT-dokumentärerna. Ansvaret för en sådan tendentiös, ofullkomlig och rättsosäker process har förstås de tre som internt gjort bedömningen, rektor Hamsten, rådgivaren Carlstedt-Duke och dekanen Ljunggren.

Hamsten har redan visat sig ha kurage och mod att erkänna att han har gjort en närmast total felbedömning och fattat sitt personliga beslut baserat på detta. Har de övriga två som gett honom råd, och därmed är minst lika ansvariga för beslutet, samma kurage? Så länge dessa två finns kvar i ledande befattningar måste även ”det goda KI” acceptera att det är svårt att återfå förtroendet för KI.

Alla universitet använder sig av sakkunniga i olika sammanhang. Ett sakkunniguppdrag avseende forskningsfusk är ett otacksamt uppdrag. Vid ett tidigare ärende på KI hotades sakkunniga med miljonbelopp och flera som tidigare varit sakkunniga vid utredningar om forskningsfusk säger till mig: ”Aldrig mer”.

Den viktigaste bevekelsegrunden för att tacka ja till ett sakkunniguppdrag avseende forskningsfusk är altruism och tron på att uppdraget är viktigt. Ersättningen är låg och arbetet är tidskrävande och besvärligt. När sakkunnigrollen behandlas som skett här, och den sakkunniges bedömning körs över utan minsta motivering utmanas verkligen altruismen och frågan uppstår: vilket råd skall jag ge den något yngre kollega som tillfrågas av KI när frågan om forskningsfusk uppstår nästa gång? Den som får frågan kan ringa mig.

DN Debatt. 18 februari 2016

Debattartikel

Nobelpristagaren Arvid Carlsson och professorerna Elias Eriksson och Kristoffer Hellstrand:
”Leijonborgs reformer banade väg för katastrofen”

Repliker

Mats Ericson och Karin Åmossa, Sveriges universitetslärarförbund:
”Risk för fler Macchiarini-katastrofer”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.