DN Debatt

”Partidemokratin mår alldeles utmärkt i Sverige”

Krisbilden stämmer inte. Efter 1990-talets förtroendetapp för partierna är medborgarnas förtroende för politiker tillbaka på 1970-talets nivå. Partierna förlorar inte längre medlemmar, och valdeltgandet har stigit i tolv år. Demokratins dagsform är god under detta supervalår, skriver två forskare i statsvetenskap.

Nyligen har de svenska partierna kritiserats för att mönstra rekordfå unga på vallistorna inför kommunalvalen, något exempelvis demokratiminister Birgitta Ohlsson dömt ut som ”oacceptabelt”. Hit hör också att ungefär var sjätte kommunpolitiker hoppar av sina uppdrag i förtid – samt att kvinnor och unga är överrepresenterade bland avhopparna. Vidare, för någon vecka sedan rapporterades att en av fem svenska politiker utsattes för hot om våld under 2012. Under året har dessutom ”åsiktskorridoren” lanserats som begrepp för att karaktärisera svensk samhällsdebatt. Innebörden är att samhällsdebattörer i regel är usla på att försöka förstå åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Lägg därtill att många prognosticerar ett förhållandevis lågt valdeltagande i det kommande EU-valet och det är rimligt att ställa den grundläggande frågan: hur mår egentligen den svenska representativa demokratin i dag?

Det ligger nära till hands att koppla an till den berättigade debatt som rasade under 1990-talet om partiernas kris. 1995 hade Statsvetenskaplig tidskrift ett nummer just med temat ”Partiernas kris”. År 2000 hette SNS Demokratiråds rapport ”Demokrati utan partier” och partiernas stigande problem ägnades en del utrymme i den då pågående Demokratiutredningen (som avslutades 2000). I Slutet av 1990-talet manifesterade sig denna partikris bland annat i medlemsflykt från partierna samt medborgarnas stigande skepsis mot dem. I 1960-talets valundersökningar tog så många som 55 procent av medborgarna avstånd från påståendet att partierna bara är intresserade av folks röster, inte deras åsikter. 1998 hade den siffran fallit till 23 procent.

Bilden av en förtroendekris för det politiska lever fortfarande kvar. Så sent som i februari i år kallade ett av landets största bildningsförbund till ett seminarium med temat ”Partiernas kris”, vilket marknadsfördes med orden: ”Sedan 10–20 år tillbaka har människors förtroende och intresse för partierna sjunkit. Medlemsantalet sjunker, liksom valdeltagandet, och människors misstro mot systemet har ökat”. Onekligen fanns en förtroendekris vid slutet av 1990-talet, men hur väl stämmer en sådan verklighetsbeskrivning i dag? Under 2014, ett supervalår när partierna ska kliva fram som den representativa demokratins legitimitetsbärare, finns goda skäl att ställa den frågan.

För att ge svar på detta har vi bett SOM-institutet att upprepa en rad frågor som berör partiernas anseende. Demokratirådet lät SOM-institutet ställa frågorna 1999. Bland annat ställdes frågorna hur bra man tycker att partierna är på att ”ta ansvar för svåra och långsiktiga beslut”, ”ge medlemmarna inflytande över partiets politik”, ”ta fram lämpliga personer till förtroendeuppdrag”, samt ”föra fram medborgarnas krav och önskemål”. Glädjande nog, för var och en av frågorna, har andelen personer som svarar att partierna utför dessa funktioner ”mycket bra” eller ”ganska bra” ökat med omkring 10 procentenheter. Partiernas anseende har otvivelaktigt stärkts sedan slutet på 1990-talet.

I själva verket är detta ingen nyhet för dem som intresserat sig för medborgarnas syn på partierna över tid. Resultatet är i linje med den bild av ett stärkt förtroende för det politiska som flera av våra kollegor tidigare har uppmärksammat. Exempelvis hette Sören Holmbergs och Lennart Weibulls bidrag till 2011 års SOM-antologi ”Förtroendekurvorna pekar uppåt”, där författarna påpekade att förtroendet för nästan samtliga politiska institutioner stärkts sedan 1998. Dessutom har Henrik Oscarsson i olika sammanhang uppmärksammat att medborgarnas förtroende för politiker är tillbaka på liknande nivåer som de befann sig på under 1970-talets början.

Det ska egentligen inte behöva påpekas, men vi måste också slå fast att det är en villfarelse att valdeltagandet sjunker. Från att ha nått en bottennotering 2002, gick valdeltagandet framåt såväl 2006 som 2010. Och visserligen dränerades partierna på medlemmar under 1990-talet, men medlemstappet planade ut och stabiliserades under 2000-talets första hälft. De senaste åren har till och med en svag ökning kunnat skönjas.

Påståenden om en förtroendekris för politiken tycks oss därför kraftigt överdrivna. Trots ihärdiga rykten om motsatsen är partierna och den representativa demokratins dagsform hyfsat god under detta supervalår. Intrycket förstärks när en studie från 2010 beaktas. För att fånga medborgarnas demokratisyn lät Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Mikael Persson respondenterna svara på frågan om de i första hand sympatiserade med valdemokrati (att medborgarna främst ska påverka politiken genom att rösta på partier och politiker som ska sköta beslutsfattandet) eller deltagardemokrati (att medborgarna bör vara aktiva även mellan och kontinuerligt för fram sina uppfattningar via namninsamlingar, uppvaktningar, aktioner och demonstrationer). En stor förändring noterades mellan 2001 och 2010: stödet för valdemokratin ökade kraftigt. Redan 2001 föredrog en majoritet valdemokrati över deltagardemokrati (56 procent tog ställning för valdemokratin och 44 procent för deltagardemokratin), men 2010 hade andelen valdemokrater stigit till hela 71 procent, medan andelen deltagardemokrater sjönk till 29 procent.

De allra flesta tycker alltså att den representativa demokratin fungerar bäst om medborgarnas inflytande kanaliseras via de politiska partierna och utan en allt för hög grad av aktivt medborgerligt inflytande. 2013 års SOM-undersökning visar mycket riktigt att människors syn på hur väl partierna kan klara av att spela den rollen har blivit allt mer positiv, och samtidigt har politikerförtroendet stärkts.

Man ska för all del inte blunda för de problem som partierna har att rekrytera och behålla grupper som är underrepresenterade i politiken (såsom kvinnor, unga och utrikes födda). Men det är felaktigt, såsom slentrianmässigt ofta görs, att beskriva partierna som att de är i kris och utvecklingen som stadigt negativ. Tvärtom har vi i Sverige ett relativt högt politikerförtroende och valdeltagande. Det är goda indikationer på att partierna sköter sin roll som länk mellan folket och eliten på ett hyggligt sätt. Det är något att glädjas åt.