Ett viktigt skäl till att socialdemokratin i dag är politiskt vilsen är att Mona Sahlin aldrig förmådde skapa tillräcklig öppenhet och dialog om den ekonomiska politiken. Hon valde att befästa 1990-talets ekonomiska modell – med Thomas Östros i spetsen. Han formulerar – i sitt viktiga utspel på DN Debatt 12/11 – en framtidsvision byggd på paroller från 90-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden. Detta står i skarp kontrast till partiets historiskt breda bildningsideal. De verkligt tidlösa socialdemokratiska värderingarna handlar om arbetets värde och idén om en hållbar och gemensam samhällsutveckling, skriver Lena Sommestad.
.
Mona Sahlin hade en stark ambition att skapa ett mindre hierarkiskt och mer öppet socialdemokratiskt parti. Politiken skulle omprövas och utvecklas. Ändå är partiet i dag mer politiskt vilset än någonsin. Varför? Jag menar att ett viktigt skäl är att Mona Sahlin aldrig förmådde skapa tillräcklig öppenhet och dialog på det område där debatt verkligen behövdes: i den ekonomiska politiken.
Sahlin startade inte något rådslag om den ekonomiska politiken. I stället valde hon att befästa 1990-talets ekonomisk-politiska modell, med Thomas Östros i spetsen. Thomas Östros är i dag en av partiets mest inflytelserika företrädare. Han har inte bara makten över den ekonomiska dagordningen. Han sätter också i praktiken ramarna för den ideologiska debatten.
Vad vill Thomas Östros? Hur formar han partiets agenda? På DN Debatt den 12 november presenterade Thomas Östros sin egen framtidsvision. Detta var ett viktigt utspel som klargör varför socialdemokratins förnyelse måste börja med de grundläggande idéer som bär den ekonomiska politiken.
Utgångspunkten för Thomas Östros framtidsvision var att partiets politik ska grundas på tidlösa värderingar. Till dessa värderingar räknar Östros själv två kända paroller från 1990-talets politiska debatt: ”det ska löna sig att arbeta” och ”Sverige ska konkurrera med kunskap”. Men är dessa paroller tidlösa värderingar för svensk socialdemokrati? Mitt svar är nej. Låt mig förklara varför.
Den tidlösa värdegrund som jag kan se i socialdemokratisk ekonomisk politik före 1990-talet har aldrig formulerats endast i termer av personligt eller nationellt egenintresse. Den har handlat om jämlikhet och en långsiktigt hållbar samhällsutveckling.
Jag vill hävda att den svenska välfärdsmodellen är ett tidigt exempel på en politik för hållbar utveckling, ekonomisk och social. Den tidiga svenska modellen kombinerade politik för full sysselsättning med en preventiv och generell välfärdspolitik. Den byggde på insikten att välfärdspolitiken är en del av tillväxtpolitiken – ”en produktiv socialpolitik”.
Till denna tradition av klassisk välfärdspolitik fogades efter hand den ekologiska dimensionen, den som Göran Persson gav namnet ”det gröna folkhemmet”. Mona Sahlin fick som samhällsbyggnadsminister (2004–2006) ansvaret för att driva hållbar utveckling som ett överordnat mål för regeringens politik. Frågan är varför detta perspektiv helt saknas i Thomas Östros analys.
Parollen ”det ska löna sig att arbeta” har historiskt varit betydelsefull främst som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har denna paroll också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utifrån föreställningen att det finns de som hellre väljer sociala ersättningar än arbete, ska valet att arbeta bli mer lönsamt. Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk. Socialdemokraterna har alltid värderat lönearbetet högt, men synen på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har under tidigare epoker varit både bredare och mer insiktsfull.
Faktum är att det historiskt mest utmärkande för svensk socialdemokrati har varit insikten om att lönearbete på marknaden inte är det enda som räknas: det obetalda hemarbetet är lika viktigt. Reproduktionens ekonomi måste ges samma uppmärksamhet som produktionens ekonomi. Denna insikt var ett viktigt argument för socialdemokratins tidiga feminister, som med ekonomiska argument kunde plädera för sociala reformer och ökad jämställdhet.
I början av 1970-talet genomfördes i linje med denna tradition en av Sveriges viktigaste ekonomisk-politiska reformer, särbeskattningen. Denna reform gjorde det mindre lönsamt för män med hemarbetande hustrur att utöka sin arbetstid. I stället blev det mer lönsamt att vara två löntagare i familjen.
Om det finns något tidlöst i arbetarrörelsens förhållningssätt till arbete, så skulle jag tala om arbetets värde. Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det var i stället budskapet att det är arbetet som skapar samhällets välstånd, och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar. Lika viktig var insikten om att arbetet har ett egenvärde, utöver lönen. Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det kan också ge kunskap och glädje, gemenskap och självkänsla.
Den andra parollen, som Thomas Östros lyfter fram som en tidlös värdering, är att ”Sverige ska konkurrera med kunskap”. Också här finns det skäl att sätta frågetecken. Att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll – men formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling.
Detta står i skarp kontrast till socialdemokratins historiskt breda bildningsideal. Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.
Till sist: jag noterar som tidigare miljöminister att Thomas Östros formulerar en politik för framtidens stora utmaningar utan att lyfta den svåraste utmaningen av dem alla: klimatkrisen. Han gör bara en enda reflektion om klimatet: hur ska Sverige klara den elintensiva industrin? Ingenting mer. Inte ett ord om den utmaning som klimatkrisen utgör för mänsklighetens säkerhet och försörjning. Inte heller ett ord om hur Sverige ska finansiera anpassningen till ett varmare klimat eller omställningen till ett energisnålt, hållbart samhälle. Inte ett ord om hållbarhetens ekonomi.
Men det finns en annan socialdemokrati. Redan 1972 inledde Olof Palme FN:s miljökonferens i Stockholm med följande ord:
”När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”
I dessa korta rader finns några av de verkligt tidlösa socialdemokratiska värderingarna, som numera tycks vara så svåra att minnas. Här finns idén om en hållbar samhällsutveckling. Här finns fokus på människan och demokratin. Här finns tron på en gemensam framtid. Den ekonomiska politikens uppgift är att främja dessa värderingar – inte att kväva dem. I den insikten måste förnyelsen börja.
Lena Sommestad
tidigare miljöminister (S)