Att filma patienter och anhöriga på sjukhus och vårdinrättningar har blivit alltmer populärt inom televisionen både i Sverige och internationellt. Detta är något som skulle ha varit helt och hållet otänkbart i svensk teve för bara ett antal år sedan. Teveformaten genomgår ständiga förändringar och vi tror att den så kallade realitygenren i teve är här för att stanna.
I fallet med teveserien ”Sjukhuset” som utspelar sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala och som sänds i den kommersiella tevekanalen TV 3 finns två tydliga vinnare. Akademiska sjukhuset hoppas på pr-vinster med att sjukhusets verksamhet visas upp i teveserien. TV 3 hoppas på kommersiell framgång genom att sända spännande program.
Men vad har patienterna att vinna?
Den tvärvetenskapliga studien som genomförts vid enheten för kirurgi vid Umeå universitet och institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet bygger på en omfattande genomgång av första säsongen av TV 3:s stora satsning ”Sjukhuset”. Totalt har 50 avsnitt och 290 delberättelser analyserats.
Studien visar att 216 patienter och 62 anhöriga har filmats och visats i programmet. Vi tror att betydligt fler patienter kan ha filmats men avböjt medverkan i programmet.
40 procent av det granskade innehållet under ”Sjukhusets” första säsong som sändes 2007 handlade om patienter som omhändertogs på akutmottagningen, i ambulans och ambulanshelikopter. De övriga vårdområden som uppmärksammades i serien var onkologi, neonatal och förlossning samt infektionssjukdomar.
Övrig vårdverksamhet gavs betydligt mindre uppmärksamhet. Det är vård där liv och död ställs på sin spets som man valt att skildra i realityserien.
Vi vet nu genom vår studie att hundratals patienter har blivit tevefilmade och utsända i tevekanalen TV 3 enbart under den första säsongen. Under seriens sammanlagt fyra säsonger under åren 2007–2009 lär det handla om cirka 1 000 patienter samt flera hundra anhöriga som filmats och visats upp i teveserien.
Studien reser en viktig fråga om vad patienterna har att vinna på att medverka i teveserien.
Akutpatienter har blivit särskilt exponerade i teveserien. Konceptet för tevefilmning i dessa fall måste rimligen ha varit att filma först och fråga sedan. På sjukhuset har patienterna sedan avkrävts ett beslut om att lämna samtycke till att medverka i programmet eller inte. Oavsett om patienten då samtycker eller inte så har en eventuell skada av teveteamets närvaro i den akuta situationen redan skett.
Tevetittarna har till exempel fått följa ambulanspersonal som tillsammans med tevekamerorna kommer hem till svårt sjuka patienter, de har fått se skadade barn som får möta tevekameror och vårdpersonal innan de egna föräldrarna, tittarna har sett patienter med andnöd och dödsångest som knappast har kunnat ägna beslut om medverkan i teve någon större uppmärksamhet före filmning.
När en patient i efterhand ska ta ställning till medverkan kan det vara svårt att säga nej. Patienten befinner sig i ett underläge och i en beroendeställning i relation till läkaren/vårdgivaren som kanske räddat deras liv. En tacksamhetsskuld har uppstått som kan komma att ”betalas” genom att en patient accepterar medverkan i teve. Vilket värde har ett samtycke som har getts i en maktrelation?
Patienter och anhöriga har hört av sig till oss med sin oro över bristande bemötande och integritetskränkningar som de upplevt i samband med tevefilmning. Vi vet inte hur vanligt förekommande upplevelser av dessa slag är.
Frågan är om Akademiska sjukhuset vet det. En angelägen följdfråga är på vilket sätt Akademiska sjukhuset tar sitt ansvar för att följa upp konsekvenserna av integritetskränkningar?
Teveserien handlar om verkliga människor och verkliga händelser, men i serien visas endast den ljusa, problemfria och tevemässiga sidan av dagens hälso- och sjukvård. Det är knappast en fråga om undersökande journalistik eller medicinjournalistik av något mer kvalificerat slag.
Granskningen av serien visar att serien har många likheter med fiktionens sjukhusserier till exempel genom fokus på ett fåtal dramatiska medicinska verksamheter.
Studien visar också att det är fler män än kvinnor i vårdpersonalen som skildrats i teveserien. 82 procent av de medverkande läkarna var män. Detta kan ses i ljuset av att det under år 2006 var 59 procent av yrkesverksamma läkare som var män inom svensk hälso- och sjukvård. Motsvarande resultat gäller medverkande sjuksköterskor, större andel män i programmet än i verklighetens yrkeskår.
Det är märkligt att ansvariga inom hälso- och sjukvården i dagens samhälle valt att blunda för att göra uppföljningar och ta reda på vilka effekter som tevefilmning och tevemedverkan faktiskt har fått för patienter och personal.
Detta är något som vi menar borde få ett stort genomslag i vårddebatten i landet. Men hittills har det varit helt tyst i den svenska offentliga debatten om de etiska och juridiska frågor som väcks kring realityserier av detta slag.
Vi anser att effektstudier snarast bör genomföras för att man ska kunna få kunskap om vad det innebär för patienterna att låta sin sjukdomsanamnes och utsatthet få offentlig spridning i ett underhållningsprogram. Studier bör även göras av hur vårdverksamhet påverkas av att ha teveteam som under långa perioder följer och dokumenterar verksamheten.
Så länge inga resultat från effektstudier presenteras vet vi inte vilket faktiskt pris som patienterna får betala.
Jörgen Lundälv
Karin Fogelberg