Det nya politiska landskap som följer med dagens extremt tydliga blockuppdelning förändrar i grunden förutsättningarna för svensk politik. Jag ska här peka på tre konsekvenser: (1) en utveckling mot ett tvåpartiliknande system, vilket i sin tur leder till (2) ombytta roller mellan blocken samt (3) att partiledarcentrering i ökande grad ersätter den particentrering som funnits under mycket lång tid.
1. Utveckling mot ett tvåpartisystem. Det är förvisso inte en ny situation att det mot varandra står två statsministerkandidater. Så har det med några enstaka undantag varit sedan mitten av 1970-talet. Men när de båda regeringsalternativen inför nästa års val nu formerats är det en oundviklig konsekvens att draget av tvåpartisystem förstärks och den tidigare så markanta particentreringen luckras upp. Svensk politik består alltjämt av sju riksdagspartier och ytterligare några utmanare, men med två cementerade block omvandlas vår partistruktur i praktiken till ett tvåpartisystem.
I sådana system spelar partiledarna en mer framträdande roll för väljarnas röstning än i fragmenterade mångpartisystem. Särskilt tydligt är detta i amerikansk politik, där många väljare har en svag partiidentifikation och där det är vanligt att väljarna i stället för att rösta på det parti som de tycker bäst om, röstar på den mest förtroendeingivande kandidaten. Det kanske bästa exemplet på det var när Ronald Reagan valdes till president 1980: många väljare, som kallades Reagandemokrater, sympatiserade med demokraterna men röstade på Reagan trots att de inte delade hans åsikter.
Samma mönster återfinns i andra länder med två dominerande partier, där partiväsendet är betydligt starkare än i USA. När Harold Wilson ledde Labourpartiet till valseger 1966 kunde exempelvis forskarna visa att Wilsons personliga popularitet fick många väljare som politiskt stod Torypartiet närmare att i detta val rösta på Labour, vilket var avgörande för valutgången.
2. Ombytta roller. Nästa svenska riksdagsval blir historiskt i den meningen att Socialdemokraterna för första gången går till val i en nära samverkan med andra partier, där den uttalade målsättningen är att bilda en koalitionsregering tillsammans med dessa. Mona Sahlin får därmed en svårare uppgift än vad hennes företrädare har haft. Som ledare och statsministerkandidat för en trepartiallians, kommer Sahlin att ställas till svars för kontroversiella uttalanden som hennes tilltänkta koalitionsvänner begår. Hennes handlingsutrymme är över huvud taget mer begränsat än hennes företrädares, eftersom hon i varje situation har att – precis som de borgerliga partiledarna tvingats göra i fyra decennier – ta hänsyn till två andra partier. Implikationerna av detta begränsade handlingsutrymme har redan kunnat skönjas i anslutning till regeringens energipolitiska utspel för några veckor sedan.
I denna typ av frågor brukar blocköverskridande uppgörelser eftersträvas, men även om Mona Sahlin så hade önskat saknades möjligheter att ingå en sådan eftersom detta blockerades av de båda samarbetspartiernas starka profil i kärnkraftsfrågan. Vi fick bevittna hur det nya politiska landskapet ställer den socialdemokratiska rörelsen inför en ny och svårhanterad situation. Det interna stödet för partiledningens kategoriska avståndstagande från regeringens nya energipolitik var nämligen långtifrån starkt. Det finns anledning att förvänta sig fler utspel från den borgerliga alliansregeringens sida som sätter sammanhållningen inom socialdemokratin på svåra prov. Det kan leda till instabilitet i partiet och därmed i det samlade vänsteralternativet.
Rollerna är således förändrade. Att härska genom att söndra har i alla år varit en effektiv metod för Socialdemokraterna i deras strategi att försvaga borgerligheten. Nu har borgerligheten övertagit samma strategi gentemot Socialdemokraterna.
3. Partiledarcentrering. Svensk politik är i ovanligt hög grad particentrerad. I alla fall har den varit det. Väljarna har röstat på partier och brytt sig mindre om vilka personer som stått i spetsen för dessa. Forskningen har visat att det har funnits partiledareffekter, men marginella sådana. I och för sig är det endast de direkta effekterna som brukar mätas, inte den mer subtila inverkan som partiledare har när det gäller att väcka intresse och entusiasm för partierna bland potentiella väljare, men det som är mätbart visar att partiledarnas personliga popularitet inte har haft särskilt stor inverkan.
Några välkända undantag finns förvisso: Bengt Westerberg 1985 och Alf Svensson 1998 fungerade exempelvis som tydliga dragplåster för sina partier i dessa båda val.
Ibland arbetar forskarna i motvind. Mediala narrativ tycks leva sitt eget liv. Journalister och det omgivande samhället tenderar att ignorera forskningsresultat som inte stämmer med den intuitiva kunskap som finns. Föreställningen att förtroendet för partiledarna har en avgörande betydelse för partiernas valresultat är sedan länge ett axiom bland politiska journalister, trots att forskningen alltså visar på motsatsen. Mycket talar dock för att partiledarcentreringen i nästa val kommer att bli påfallande stor.
Ett scenario som i dag framstår som sannolikt är nämligen att vi i nästa års val kommer att få bevittna en kamp inte bara mellan två tydligt definierade regeringsalternativ utan, på ett sätt som kommer att överträffa det vi hittills skådat, mellan två pretendenter på statsministerposten.
De båda regeringsalternativen – och inte minst de båda stora partierna – kommer att gå till val med förtroendetemat som grundelement, och eftersom huvudfrågan därmed kommer att vara vem som är bäst lämpad att leda landet i en svår tid framstår en personcentrerad valrörelse som oundviklig. Frågan om regeringsduglighet är central i varje valrörelse och i det nya politiska landskapet blir detta särskilt tydligt. Regeringsduglighet handlar om föreställningar: dels vilken bild väljarna har av historien, vilket gynnar Socialdemokraterna, dels också om hur väljarna bedömer de ledande personernas, särskilt statsministerkandidaternas, förmåga att leda landet.
Vad betyder denna personcentrering för kampen om regeringsmakten? Av mätningarna att döma är detta en fördel för Fredrik Reinfeldt, som åtminstone så här långt åtnjuter ett betydligt större förtroende än sin utmanare. Enligt vissa mätningar ligger förtroendet för statsministern 15 procentenheter högre än för oppositionens ledare, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att socialdemokraterna är det klart största partiet. Reinfeldt kommer också att under det svenska ordförandeskapet ges möjligheter att på allvar ikläda sig statsmannarollen. Om historien upprepar sig från förra gången Sverige var ordförandeland innebär det att han kan gå in i valrörelsen med ett betydande försteg när det gäller förtroendefrågan.
Till detta ska läggas den tydliga trend som framkommer i opinionsmätningarna. Gapet mellan de båda regeringsalternativen är på väg att helt försvinna. Det är en dramatisk förändring som skett på kort tid, efter det att partierna på vänstersidan formerat sig som ett regeringsalternativ och draget av tvåpartimässighet börjat sätta sin prägel på svensk politik.
TOMMY MÖLLER