DN Debatt

”Pisa-anpassad skola urholkar självständighet och tolerans”

”Nog för att svenska elever kan bli bättre i matematik, men frågan som bör ställas är vad förslaget innebär för andra ämnen”, skriver debattörerna.
”Nog för att svenska elever kan bli bättre i matematik, men frågan som bör ställas är vad förslaget innebär för andra ämnen”, skriver debattörerna. Foto: TT

Lyft blicken från siffrorna. Riksdagen vill ha mer matematik i grundskolan – men till vilket pris? Humaniora och samhällsvetenskap blir lätta byten då de ställs mot Pisa-­mätningarnas skenbart tydliga resultat. Risken är att eleverna hämmas i sin intellektuella ­utveckling och frigörelse, skriver Sten Widmalm och Sverker Gustavsson.

Vem kan säga nej till riksdagens förslag om mer undervisning i matematik i grundskolan? Svaret bör bestämmas av vad som i så fall kommer att tas bort. Upprinnelsen till förslaget är svenska elevers dåliga resultat i Pisa-mätningarna, och i förra veckan röstade riksdagen fram ett ”tillkännagivande” om att utöka undervisningen i matematik i årskurs 7–9. Det är Alliansen som ligger bakom förslaget som röstades igenom med stöd från Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna säger sig vara tveksamma främst eftersom man vill undvika att besluta enskilt om vissa ämnen. Nog för att svenska elever kan bli bättre i matematik, men frågan som bör ställas är vad förslaget innebär för andra ämnen. Det är nämligen helhetsbilden som avgör om eleverna inte bara kan räkna, utan även om de kan försvara demokratin.

OECD:s ”Programme for International Student Assessment”, de så kallade Pisa-mätningarna, styr skolpolitiken inte bara i Sverige utan över hela världen. Problemet är att dessa mätningar mest gäller matematiska och naturvetenskapliga färdigheter. Riskerna med låta Pisa-mätningarna styra är att det leda till att eleverna hämmas i sin intellektuella utveckling och frigörelse. Det kan även leda till att demokratin undermineras, vilket framgår om vi kopplar ihop den samhällsvetenskapliga forskningen inom både utbildnings- och demokratiområdet.

Utbildningsforskarna Diane Ravitch och Yong Zhao vänder sig starkt mot den upptagenhet vid prestationsmätningar som har präglat USA under några decennier och Kina i två tusen år. Ravitch var i början av nittiotalet statssekreterare i det amerikanska utbildningsdepartementet medan Zhao är professor i Oregon men har sina rötter i Kina. Zhao och Ravitch menar att en överdriven tilltro till mätningar av det slag som Pisa representerar leder till hämmad kreativitet, osjälvständigt tänkande, brist på innovationsförmåga, fusk, korruption, och utbrända elever och lärare.

Därutöver finns det enligt vår mening ytterligare en central aspekt att beakta som relaterar till Ravitch och Zhaos observationer. Aktuell forskning i Toledo-projektet vid vår institution om vad som skapar tolerans i olika samhällen internationellt visar, att man bör ta kritiken ett steg längre. Politisk tolerans – alltså människors vilja och benägenhet att dela rättigheter lika mellan alla medborgare, även med dem vars åsikter de inte delar och kanske rentav starkt ogillar – är grundbulten för varje fungerande demokrati. Från våra västliga demokratier vet vi att skolan och utbildningen spelar central roll för graden av politisk tolerans. Men i länder där resursbristen är stor eller där regimen drar åt det auktoritära hållet, finns det inget samband mellan graden av utbildning och politisk tolerans. Förklaringen är att dessa länder kraftigt nedvärderar samhällskunskap och humaniora vilket Pisa inte mäter alls. I stater som är diktaturer eller halvauktoritärt styrda vill regimen få bort sådana ämnen från skolor och universitet.

Den officiella förklaringen är att de måste prioritera utbildningar som bidrar ekonomisk tillväxt. En troligare förklaring till frånvaron av humaniora och samhällskunskap är att dessa ämnen uppmuntrar självständigt tänkande, ifrågasättande, kreativitet och liberala värderingar generellt, vilka i sin tur undergräver auktoritära krafter. Kina toppar alltid Pisa-mätningarna, men dess medborgare ligger i botten vad gäller tolerans enligt internationella mätningar. I Uganda vill president Museveni lägga ner universitetsutbildningar i humaniora och samhällsvetenskap för att de är ”värdelösa” och i stället vill han satsa på yrkesutbildningar, naturvetenskap och matematik. Officiellt vill han värna om den ekonomiska tillväxten, men Museveni har även gjort sig känd för att vilja mota bort ämnen där individer utvecklar tankar om fri politisk opposition och rättigheter för minoriteter.

Vi ser därför med oro på en svensk New public management-driven utbildningspolitik som stirrar sig blind på några grovt förenklade och reducerande mätpunkter som används i Pisa-mätningarna. För att låna logiken i Diane Ravitchs argumentation kan man fråga sig hur det kommer sig att Sverige som presterar dåligt enligt Pisa är ett av de länder som klarat sig bäst genom de senaste tjugofem årens ekonomiska kriser. Kan det bero på att frånvaron av blind tilltro till auktoriteter ger förutsättningar för ett effektivt arbetsliv utan onödig byråkrati?

Vi ser också med oro på en forsknings- och utbildningspolitik inom EU och Sverige, där samhällsvetenskap och framför allt humaniora systematiskt nedvärderas. Det tydligaste mönster vi ser är att sviktande Pisa-resultat nästan betraktas som ett slags hot mot den nationella säkerheten – trots att vi vet att mätmetoderna är snäva och bristfälliga. ”Mjuka” ämnen som humaniora och samhällsvetenskap bli lätta byten då de ställs mot Pisa-mätningarnas skenbart tydliga resultat i form av siffror. Vi vänder oss även mot en biståndspolitik som inte tar hänsyn till vad som ingår i den undervisning som man ger stöd till i andra länder.

Det finns skäl att varna för bruket av förenklade utvärderingar. Det går inte att skapa en formel för hur vi med sammanfattande mått ska styra ett helt skolsystem. New public management-reformernas dogmatiska tillämpning skapar alltför många oönskade effekter. Styrning och fördelning av medel bör ske efter samråd mellan lärare, rektorer och förtroendevalda.

Om detta ska fungera måste lärarna ges tid att reflektera över sin verksamhet. Satsningar som syftar till att öka lärarnas kompetens och självrespekt är vägen framåt. Men har vi ständigt bara Pisa-resultaten för ögonen riskerar vi att kasta bort sådant som fungerar bra och som fostrar medborgare som är demokratiskt sinnade, uppfinningsrika, och kan arbeta på eget ansvar. Elever som är bra på att få höga poäng i Pisa riskerar att inte kunna så mycket annat.

Själv var Diane Ravitch för tjugofem år sedan en drivande kraft för en New public management-inriktning av en amerikanska skolpolitiken, men har ändrat uppfattning. Tidigare än de flesta skolpolitiker och utbildningsforskare lät hon sig övertygas om att mätning kopplat till resurstilldelning i praktiken leder till att lärare och forskare avprofessionaliseras.

Hennes polemik underförstår att detta är en punkt där extremerna möts. Västerländsk marknadsfundamentalism likaväl som kinesisk kommunism har som yttersta konsekvens att lärarna inte utvecklar sitt arbete med eleverna. Så blir fallet om det lönar sig bättre att anpassa sig till vad som mäts än att koncentrera sig på sin yrkesuppgift.

Fördjupning. Fallande skolresultat