Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Plan saknas för att minska basindustrins klimatpåverkan”

Foto: Lars Lindqvist

Krävs för att nå 2050-mål. Basindustrin står för en femtedel av Sveriges utsläpp av växthusgaser. För att kraftigt sänka dessa utsläpp krävs betydligt effektivare styrmedel. Investeringarna som krävs är stora, men de skulle bara ge en marginell ökning i kostnad för de slutprodukter där dessa material används, skriver två Chalmers-forskare.

I sitt tal vid FN-toppmötet om global hållbar utveckling i New York i slutet av september deklarerade Stefan Löfven att regeringen har som mål att Sverige blir ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Sverige har också ett uttalat mål om ett Sverige utan nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050. För att omsätta dessa mål i praktisk handling krävs en strategi för hur de branscher och sektorer som kan antas få svårt att uppnå nollutsläpp ska hanteras.

Vi har i vår forskning studerat förutsättningarna för att minska koldioxidutsläppen från europeisk och svensk basindustri, bland annat cement- och järn- och stålindustrierna. Framställningen av dessa material ger stor klimatpåverkan samtidigt som materialen används i en mängd produkter som bilar, byggnader, vägar och annan infrastruktur. Ett knappt dussin basindustrier, bland annat för produktion av stål och cement, använder betydande mängder fossila bränslen och står för omkring en femtedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser.

För att minska utsläppen från dessa industrier krävs nytänk både vad gäller utveckling av ny teknik och för utformning av incitament som kan driva på teknikutvecklingen. När det gäller material som stål och cement finns det förvisso en viss potential för att minska produktionen av dessa material genom effektivare materialanvändning och ökad grad av återvinning. Men det är också tydligt att behovet av omfattande ny- och återinvesteringar i byggnader och infrastruktur, delvis drivet av klimatomställning i andra sektorer, kommer att göra det svårt att minska materialproduktionen.

Från vårt arbete kan vi å ena sidan konstatera:

• att det med nuvarande styrmedel saknas förutsättningar att leva upp till visionen om ett Sverige utan nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050. De åtgärder som krävs för att kraftigt minska utsläppen i stål- och cementindustrierna är i storleksordningen 500-1000 kronor per ton. Detta motsvarar en ökning på 25-70 procent av produktionskostnaden för dessa råmaterial. Detta kan jämföras med priset på utsläppsrätter som i dag ligger på mindre än 100 kr/ton koldioxid och förväntas vara lågt under många år framöver.

att det är bråttom med satsningar för att redan nu lägga grunden för de teknikskiften som behövs för att basindustrin skall genomföra nödvändiga utsläppsminskningar.

Men å andra sidan – och mer hoppfullt - visar vår analys:

att de investeringar som krävs för att minska koldioxidutsläppen från basindustrin till nära noll endast skulle ge en marginell ökning i kostnad för de slutprodukter där dessa material används: i storleksordningen en halv procent. Med andra ord: om nödvändiga investeringar görs hos materialproducenterna skulle det inte bli märkbart dyrare för konsumenterna men ändå möjliggöra tillräckliga utsläppsminskningar.

För att exemplifiera har vi i två fallstudier tittat på hur mycket produktionskostnaden för ett flerfamiljshus respektive en personbil skulle påverkas om dessa produkter skulle tillverkas i klimatneutralt material (cement respektive stål). Beräkningarna visar att kostnadsökningen i båda fallen skulle vara mindre än en halv procent. Detta motsvarar en ökning av de totala produktionskostnaderna på 50 kronor per kvadratmeter för ett flerfamiljshus respektive 1000 kronor för en personbil.

 

Utmaningen är att hitta sätt att synliggöra storleksordningen av en miljöåtgärd så att slutkonsumenter kan göra aktiva val och därmed driva på utvecklingen.

 

Eftersom kostnadsökningen är marginell menar vi att det skulle finnas en efterfrågan på koldioxidneutrala produkter om sådana erbjöds på marknaden. Problemet är att producenterna inte kan motivera att göra de nödvändiga investeringarna om de inte är säkra på att efterfrågan finns och består i framtiden. För att det mål som Löfven nu formulerat ska bli verklighet måste regeringen nu skapa en tilltro till att man både kan och vill vidta tillräckliga åtgärder för att etablera en sådan efterfrågan.

En väg är att använda den statliga upphandlingen av byggnader och fordon, men man kan också ytterligare samla efterfrågan genom att initiera frivilliga överenskommelser med stora offentliga aktörer på den kommunala sidan. Även de privata aktörerna har en viktig roll att spela i att öka efterfrågan på koldioxidneutrala produkter, till exempel genom att sätta interna priser på koldioxidutsläpp vid upphandling av material och tjänster.

Det kommer naturligtvis alltid att vara slutkonsumenterna som betalar en ökad produktionskostnad men utmaningen är att hitta sätt att synliggöra storleksordningen av en miljöåtgärd så att slutkonsumenter kan göra aktiva val och därmed driva på utvecklingen. När samhället efterfrågar koldioxidfria produkter och tjänster kommer de företag som kan erbjuda sådana att vara vinnare.

I början på nästa år lägger Miljömålsberedningen fram förslag på ett politiskt ramverk med mål, styrmedel och åtgärder för en samlad och långsiktig klimatpolitik i Sverige. Vi vill därför uppmana Miljömålsberedningen och berörda myndigheter:

att verka för att det utarbetas en handlingsplan för hur Sveriges basindustrier kan minska sina utsläpp under de kommande 35 åren fram till 2050.

att se till att en sådan handlingsplan tar avstamp i en utredning som behandlar hur man kan skapa incitament för investeringar i utsläppsminskande åtgärder längs hela värdekedjan, från råmaterial (till exempel järn och stål) till slutprodukt (till exempel fordon och byggnader).

att säkerställa att arbetet med handlingsplanen samlar en bred representation av svensk industri – från materialtillverkare till tillverkningsindustri och tjänsteföretag (till exempel transporttjänster) – myndigheter och forskare.

Om inte detta görs pekar allt på att ambitionen om ett Sverige utan nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2050 endast förblir en vision. Samtidigt ligger svensk basindustri internationellt långt framme när det gäller energieffektivitet, vilket borde ge ett bra utgångsläge för Sverige att konkurrera i en framtida global koldioxidsnål värld. Visionen kan bli verklighet, men det krävs handling – och den måste börja nu.

Läs mer. DN Debatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.