DN Debatt

”Plusjobben klokaste sättet att förhindra utslagning”

Sysselsättningen i rävsax. Global konkurrens pressar arbetsmarknaden, men bara sänkta löner löser inte arbetslösheten. Arbetsgivares svar på frågan hur låga löner som krävs för att anställa vissa grupper väcker oro. Därför behövs offentliga extrajobb för en liten del av arbetskraften, skriver Gunnar Wetterberg.

Det var en olycka att plusjobben politiserades i valrörelsen 2006. De kommer att behövas för att den svenska modellen ska fungera i framtiden.

För snart tio år sedan argumenterade jag på den här sidan för offentliga samhällsarbeten som ett sätt att möta arbetslösheten (DN Debatt 25/5 2005). Stora behov ska inte ligga för fäfot samtidigt som många går arbetslösa.

Sysselsättningen har hamnat i en rävsax mellan Sveriges djupt rotade jämställdhetsvärderingar och den internationella konkurrensens krav på ständigt mer effektiv produktion. Konkurrensens prestationskrav smittar av sig på hela arbetslivet, eftersom höjda reallöner i exportföretagen fortplantas till alla andra sektorer. Kruxet är att inte alla alltid orkar leva upp till kraven, och därför hamnar några vid sidan av. Än värre: många arbetsgivare tror att en del arbetssökande inte kommer att vara produktiva nog, och därför får de inte chansen. Sedan ett par årtionden tillbaka har därför långtidsarbetslösheten ökat alltmer.

Plusjobben var ett svar på problemet. I budgetpropositionen för 2006 införde den socialdemokratiska regeringen ett stöd för kvalitetshöjande arbetsuppgifter inom offentligt finansierad verksamhet i maximalt två år. Den som hade fyllt 60 år skulle få behålla stödet fram till 65 års ålder.

Tyvärr gjorde alliansen detta till en av sina angreppspunkter mot socialdemokratin. I den nya regeringens första budget buntades plusjobben ihop med en rad andra stöd som ”verkningslösa och i vissa fall kontraproduktiva arbetsmarknadsåtgärder”. Haken var bara att det inte fanns några utvärderingar som visade att plusjobben verkligen var så dåliga. Den enda studien som gjordes kom först på våren 2007 och handlade om de förväntade effekterna av plusjobben (IFAU:s rapport 2007:14). De faktiska effekterna har inte utvärderats.

I själva propositionstexten blev regeringen betydligt mer ideologisk: ”Anställningsstöd och däribland plusjobb sätter därtill individen i ett beroendeförhållande till arbetsförmedlingen och den årliga tilldelningen av medel för dessa ändamål.” Senast häromdagen hörde jag samma tema från en borgerlig arbetsmarknadspolitiker. Arbetsmarknaden ska vara marknad, de arbetslösa ska söka jobb, de ska inte anvisas dem av staten. Därför är det bättre med olika subventioner till arbetsgivare som anställer än att staten eller kommunerna ordnar jobb.

Ekonomernas instinktiva svar på frågan om produktivitet och jobb har varit att det är lönen som måste anpassas. Senast på Kvalitetsmässan i Göteborg nyligen hörde jag både en borgerlig riksdagsledamot och Svenskt näringslivs talesman argumentera för lönesänkningar, men de undvek nogsamt att tala om hur stora de borde vara. Subventionerna till arbetsgivarna kan vara ett sätt att åstadkomma lägre arbetskraftskostnader, även om arbetstagarens lön inte sänks.

Problemet är att lösningen inte räcker till, i synnerhet inte för dem som står längst från arbetsmarknaden. I juni 2012 kom Stefan Eriksson, Per Johansson och Sophie Langenskiöld med rapporten ”Vad är rätt profil för att få ett jobb? En experimentell studie av rekryteringsprocessen” (IFAU 2012:13). De frågade arbetsgivare vilka lönesänkningar som krävdes:

”Resultaten indikerar att för att eliminera diskrimineringen måste en sökande som är född i Afrika, Mellanöstern eller Sydamerika ges en lön som är 16 procent lägre än en sökande som är född i Norden, en sökande som är muslim (jude) måste ges en lön som är 17 (15) procent lägre än en sökande som är kristen, en överviktig (kraftigt överviktig) sökande måste ges en lön som är 8 (48) procent lägre än en sökande som är normalviktig, och en sökande med en historik av sjukfrånvaro måste ges en lön som är upp till 48 procent lägre. Då medellönen för den senast anställde som slutat är 26 800 kronor, motsvarar 15 procent en 4 000 kronor lägre lön och 48 procent en 12 900 kronor lägre lön. De exakta beloppen bör tolkas med en viss försiktighet, men indikerar att de löneskillnader som krävs för att arbetsgivarna ska betrakta sökande med respektive utan vissa egenskaper som likvärdiga är betydande.”

Det är oroande och obehagliga slutsatser. Arbetsgivarnas fördomar är ett påtagligt problem. Att de fackliga organisationerna skulle gå med på den sortens lönesänkningar är otänkbart. Jag tror dessutom det skulle vara farligt för den sociala sammanhållningen i ett så jämlikhetspräglat samhälle som det svenska. Men resultaten visar också hur svårt det är för dem som står längst från arbetsmarknaden att söka och få arbete, ens med kraftiga subventioner.

Då är plusjobben klokare. Det ställer stora krav på skolans, vården och omsorgens förmåga att handleda och hitta arbetsuppgifter, men det rymmer också en viktig potential.

Verksamheterna kan dra nytta av fler händer, de som anställs får en språngbräda till den reguljära arbetsmarknaden. Det betyder i och för sig att plusjobben kan tränga undan en del andra jobb, men en klok undanträngning är bättre än en dålig utslagning. Plusjobben underlättar också kontrollen av att de som söker arbete verkligen står till arbetsmarknadens förfogande. När arbetsförmedlingen anvisade plusjobb var det en del av de sökande som inte infann sig. De kunde då avföras från stödåtgärderna. Som kontrollåtgärd är det mer effektivt än byråkratiska krav på månatlig rapportering av sökta jobb.

Jag tror det är realistiskt att räkna med att plusjobben behöver omfatta några procent av den totala arbetsmarknaden i Sverige. De löser problemet att många människor har svårt att få reguljära jobb till en anständig lön. För en del kommer plusjobben att bli det välkomna sättet att bevisa sin förmåga och därmed kunna hävda sig i konkurrensen om andra jobb, men för andra kan det bli det värdiga och meningsfulla alternativet till att slås ut från arbetslivet och mycket av den samhälleliga gemenskapen.

Den markerade satsningen på arbetslinjen har varit alliansregeringens viktigaste strukturella bidrag till Sveriges utveckling sedan 2006. Tack vare de starka offentliga finanserna och en klok stabiliseringspolitik har den senaste krisen inte lett till samma ras i sysselsättningen som i början av 1990-talet. Men för att råda bot på långtidsarbetslösheten och utanförskapet måste pragmatismen få korrigera ideologin. Det är hög tid att återställa plusjobben.