I samband med att Bris årliga rapport över samtal och mejl ges ut har vi de tre senaste åren på DN Debatt varnat för ökande tecken på allvarlig psykisk ohälsa bland våra tonårsflickor. Framför allt har mejlen till oss om självskadebeteende och självmordsproblematik ökat dramatiskt under denna period. Även om flickorna ibland kan vara aggressiva eller självföraktande i tonen så vår erfarenhet att de i grunden är verbalt uttrycksfulla och hjälpsökande. Suicid, självdestruktivitet, ätstörningar, olika former av sexuella trakasserier och utnyttjande på internet, sms-mobbning är exempel på områden där vi hela tiden får nya kunskaper om hur unga flickor kan fara illa.

När vi för fyra år sedan startade vår mejlverksamhet trodde vi att internet var ett forum som också skulle fånga pojkarnas uppmärksamhet. Bris-mejlen har i dag blivit lika viktig som Barnens Hjälptelefon, men könsfördelningen är ytterst ojämn: nästan nio av tio e-postkontakter kommer från flickor. Denna utveckling pågår eftersom mejlandet till Bris, Barnens rätt i samhället, fortsätter att öka samtidigt som de stödjande samtalen på Barnens Hjälptelefon minskar.

Sammantaget är det flickorna som ber oss om hjälp och stöd i fyra av fem fall; första kvartalet 2005 har pojkarnas andel av de stödjande barnkontakterna fortsatt sin successiva minskning till bara 20 procent.

Detta innebär ändå en unik erfarenhetsbank med nästan 5 000 samtal och mejl från pojkar som årligen berättar om hur tuff tillvaron kan vara. Exempelvis är utsatthet av mobbning och fysisk misshandel områden som klart domineras av pojkar, vilket dessa (av anonymitetsskäl delvis omformulerade) mejlexempel visar:

"Hej!! Jag blir mobbad i min skola och får alltid höra att jag är ett jävla fetto-mongo-pucko. Eller "Bög" "Nekrofil" "Prostata". Jag vet att jag väger mycket men mina bästa kompisar bara tittar på nu pratar de inte ens med mig de vågar inte. Mina lärare å föräldrar struntar i det! Jag vet inte hur jag ska göra.& Hjälp Mig"

"Tja, ja e en kille på 14 år som blir misshandlad hemma av farsan bara för ja inte kan mina läxor svara fel är lika med stryk å min mamma kränker mig också dagligen river mej eller slår mej på skallen för det minsta lilla felet jag mår dåligt och har ont i magen jag vill komma ut ur mitt hem till ett barnhem eller annan familj hjälp!!!!!"

Livsleda med åtföljande självmordsproblematik, självskadebeteende och plågsamt upplevt en-samhet är vanliga orsaker att kontakta Bris. Under förra året inkom runt 1 600 kontakter med barn och ungdomar inom vart och ett av dessa områden.

I enkätundersökningar bland gymnasieelever i Stockholm anger 31 procent av pojkarna och 37 procent av flickorna att de haft självmordstankar under senaste året. Liknande fynd finns från studier i Uppsala och Göteborg. Flickorna ropar ofta på hjälp genom olika former av självmordsförsök, som att skära sig eller ta tabletter. Pojkar/unga män fullbordar i betydligt större utsträckning detta genom drastiska metoder som skjutvapen, hängning, hopp från höga höjder eller att kasta sig framför tåg. De senaste årens dokumenterade statistik (2001, 2002. NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) visar att självmordstalet för pojkar i åldern 15-19 år är dubbelt så högt som för jämnåriga flickor; mellan 20-24 år är det cirka fyra gånger så högt. Mellan 1998 och 2002 ökade antalet självmord bland unga män (15-24 år) med 57 procent.

Bris erfarenheter visar att bakom en utagerande hållning finns ofta dålig självkänsla, förtvivlan och en upplevelse av att inte duga. Inte sällan handlar det i pojkarnas fall om underliggande depressioner som kan bli livsfarliga om mönstret inte bryts. En pojke uttrycker det så här:

"Nu är döden nära. Sår i handlederna. Självmord. Det blir inte bättre. Kass start på livet. Ingen hjälp. Skolan skiter i det alla skiter i det. Pallar inte att allt e problem. Detta är sista försöket. Hjälp mej fan."

Vi vet att det sammanlagt är ungefär lika många pojkar som flickor som kontaktar BRIS, men problemet är att pojkarna oftast inte förmår att formulera sig på ett hjälpsökande sätt.
Detta visar sig i våra testsamtal som innehåller lite information och där vi inte vet om pojkarna faktiskt söker en stödjande kontakt med en vuxen. Vi kallar dessa samtal för testsamtal eftersom vi ser det som att de testar Bris på olika sätt. Därutöver har vi en form av enkelriktade tilltal som i brist på annat skulle kunna kallas för "skrik- och bussamtal".

Förra året var den totala siffran från barn och ungdomar som kontaktade BRIS cirka 40 000 testsamtal, 13 000 "skrik- och bussamtal" samt 22 000 stödjande kontakter i samtal och mejl.

I de två förstnämnda kategorierna finns en klar överrepresentation av anrop från pojkar som på grund av otillräcklig information dessvärre aldrig hamnar i den statistik som ligger till grund för vår opinionsbildning.

En studie av cirka 500 testsamtal nu i maj visar att två tredjedelar av dessa kom från pojkar. Många pojkar har alltså ett stort behov av testa oss och gör det ofta provocerande med könsord, men berör i testsamtalen även den egna sexualiteten och könsutvecklingen samt utsatthet av mobbning.

Bristande förmåga att kommunicera kan ibland föda våld. När det gäller ungdomsvåldet är unga män de vanligaste förövarna, men också de mest frekventa offren. Pågående forskning vid Stockholms universitet visar att det blir vanligare att pojkar i åldern 15-17 år som begått brott döms till mer straffinriktade påföljder än tidigare, medan flickorna jämförelsevis oftare blir föremål för åtgärder från socialtjänsten. Unga pojkars brottslighet tolkas allt mindre utifrån uppväxtvillkor, sociala skillnader och ekonomiska orättvisor och mer utifrån att de skulle vara onda, inte sargade, individer.

Vi vet att många pojkar, lika mycket som flickor, tyngs av de ständigt återkommande budskapen om att alltid vara snygg, smart, framgångsrik och sexuellt presterande, även när man själv inte vill. På senare tid har vi också alltmer fått indikationer på hur dåligt pojkar med invandrarbakgrund kan må när de befinner sig i korselden mellan två kulturer som ser på danandet till manlighet på helt olika sätt. Erfarenheten från ett treårigt projekt som vi bedrivit med ungdomar i patriarkala miljöer visar bland annat på flickornas stora utsatthet, men också på det tomrum som pojkarna kan befinna sig i, ofta utan några förtroendefulla vuxenkontakter.

En fråga som Bris ställer sig är hur samhället ska lyckas med att fånga upp och ge pojkarna en röst. Förhoppningsvis står denna fråga på tur på den politiska agendan. Folkhälsominister Morgan Johansson menar att allt större prestationskrav på unga människor kan ligga bakom ökad suicidfrekvens. Nyligen uttalade han sig i DN om att regeringen avser att inom något år inrätta en nationell handlingsplan för att förebygga självmord.

En viktig fråga är därför hur samhället redan på ett tidigt stadium ska kunna hjälpa pojkar att uttrycka sina känslor i ord. Vi måste också ta reda mer på vilka redskap pojkar själva anser att de behöver för att kunna göra sig förstådda och bli bemötta när de har problem. Eftersom varken regering, vi själva eller någon annan har något säkert svar hoppas vi att denna debattartikel ska kunna fungera som ett bidrag till en offentlig, vital diskussion om de många pojkarnas bristande förmåga att be om hjälp innan det är för sent.

Göran Harnesk
Generalsekreterare, Bris
Gunnar Sandelin
Presschef, Bris
Eva WaltréSamordnare av stödverksamheten, Bris