DN Debatt

”Polariseringen spelar extrema krafter i händerna”

Biskop Antje Jackelén och Dalai Lama tänder tillsammans ett ljus i Lunds domkyrka 2011.
Biskop Antje Jackelén och Dalai Lama tänder tillsammans ett ljus i Lunds domkyrka 2011. Foto: Drago Prvulovic/TT

Advent. Mitt valspråk ”Gud är större” har kritiserats för att det för tankarna till
islam, rent av terrorism. Men orden är väl förankrade i kristendomen, och det finns inget skäl att avstå från dem för att de finns i en annan tradition. Okunskap om religion leder till polarisering, skriver blivande ärkebiskopen Antje Jackelén.

Är Svenska kyrkan för otydlig? Ropen efter mer tydlighet har skallat högt de senaste veckorna. Det sägs att kyrkans ledare måste precisera trons innehåll och dess yttre ram. Visst är det bra med tydlighet. Och visst behövs det mer kunskap om kristen tro och kristet liv i både kyrka och samhälle.

Men det finns också en skentydlighet som reducerar tillvarons många ”både och” till ett fåtal ”antingen eller”. Kristen tro har per definition problem med absoluta gränsdragningar, eftersom kristendom i sin kärna handlar om gränsöverskridande: Gud överskrider gränsen mellan gudomligt och mänskligt genom att bli människa i Jesus. För den Gud som är större än allt är inget mänskligt främmande. Inte undra på att det kristna julfirandet blev så folkkärt och att det är ”något visst” med att få sjunga Hosianna på första advent.

De senaste veckorna har det valspråk som jag har haft som biskop i Lunds stift och som jag kommer att ha även som ärkebiskop – ”Gud är större” – debatterats hett. På ledarplats har man sett det som ett uttryck för otydlighet och tankelättja (DN 19/10 & 31/10), islamisering (Östersunds-Posten 19/11) och till och med terrorism (Världen i dag 13/11). En krönikör (Expressen 13/11) likställer lyhördhet för samtidens frågor med nedmontering av den kristna tron.

Orden ”Gud är större” är hämtade ur 1 Johannesbrevet 3:18-20 och är väl förankrade hos kristna teologer genom tiderna. De uttrycker både förtröstan och utmaning. Å ena sidan skapar vetskapen om att Gud är större än våra bästa prestationer och våra värsta misslyckanden utrymme för avspänning och humor. Å andra sidan skyddar samma vetskap mot tvärsäkerhet och skapar en hälsosam ödmjukhet: Gud är större än alla föreställningar om Gud och dagens svar kommer att prövas av morgondagens frågor. Båda sidor är uttryck för en kristen livshållning.

Kritikerna fäster sig dock mindre vid förankringen i kristen tradition än vid att ”Gud är större” också kan föra tankarna till islam. Allahu akbar är ju arabiskans motsvarighet till det kristna latinets Deus semper maior, som betyder Gud är (alltid) större. För den som har kunskap om religion är detta ingen överraskning. Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition.

Ändå har det hävdats att ”Gud är större” är förbrukat i kristen kontext. Det förknippas med islamisternas stridsrop i samband med våldsdåd. Terrorhandlingar i Islams namn är avskyvärda och ska fördömas, liksom alla andra terrorhandlingar. Samtidigt förkunnas samma ord i fredlig bön av hundratals miljoner muslimer varje dag. Även i kristen tradition finns ord och symboler som använts i våldssammanhang. Korset och uttrycket Gud med oss har fått ge religiös legitimitet åt våldsdåd.

Brott i Guds namn är ett mörkt stråk i världsreligionernas historia. Politiska och religiösa absoluthetsanspråk är ett slags tickande bomber. De desarmeras dock inte genom att generalisera och polarisera. Då odlas fiendebilder som ger fullmakt att förakta och förstöra.

I stället behövs dialog och strävan efter att leva som goda grannar som kan och vill stärka den sociala samhörigheten i samhället. Glädjande nog finns det på lokal nivå många sammanhang – däribland initiativet Social Cohesion i Malmö, som jag medverkat till – där det arbetas religionsöverskridande för regionens bästa. Frågan är alltså inte om vi vill se religionsmöten framöver, utan hur vi vill att de ska vara.

Religionsmöten är inte alltid lätta, men de är ett faktum. Kristendomen föddes i en mångreligiös miljö. Samexistens och ömsesidig respekt mellan människor av olika tro finns och har funnits i vår värld, även i Europa. Jag kan vara tydlig med min tro på Jesus Kristus och samtidigt respektera andras tro.

Det har påståtts att det bara är postmoderna relativister och liberala kristna som är intresserade av religionsdialog. Så är det förstås inte. Det visade till exempel det öppna brev, A Common Word Between Us and You, som ett stort antal ledande muslimska teologer och imamer skrev till kristna ledare världen över 2007. I brevet markerade de likheter och skillnader mellan de två religionerna och efterfrågade ett ömsesidigt erkännande, för Guds och världens skull. Många kristna ledare svarade på detta brev.

Ökande mångfald och globalisering kräver mer religionsvetenskaplig och teologisk kompetens av både journalister och beslutsfattare än vi ser i dag. Läget kompliceras av en växande polarisering på många håll i samhället: ekonomiskt, utbildningsmässigt, politiskt och teologiskt.

Till exempel är det teologiskt allmängods att bibeltolkning var ett diskussionsämne redan på 200-talet. Ändå sprids i dag den falska bilden att den ordagranna bibelläsningen var typiskt för kyrkan ända tills liberalteologin kom i början av 1900-talet. Så skapas en konstgjord motsättning mellan ”klassiskt” troende och ”flumtroende”. Likaledes, trots att vi i Svenska kyrkan inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori), vinner i dag positioner mark som polariserar mellan vetenskap och tro.

Jag ser med oro på dessa och liknande polariseringstendenser. De spelar extrema och fundamentalistiska krafter i händerna och är ett hot mot samverkan i samhället och människovärdet. De leder till diskussioner där åsikter krockar utan att nya insikter föds.

När tonläget skruvas upp hörs och syns allt mindre av den breda mittfåran. Risken är att marginalen marginaliserar mitten.