Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Polischefens lögner måste prövas i domstol"

Journalisten Hannes Råstam med nya fakta i "Fallet Ulf": Tusentals sidor dokument gömdes undan. Polismästare Knut Dreyer i Helsingborg vägrade att lyda kammarrätten och gömde undan tusentals sidor med dokument som skulle ha friat den incestdömde Bo Larsson. Till slut ljög polismästaren och hävdade att dokumenten inte existerade. När väl dokumenten kom fram friades Bo Larsson av hovrätten. Övergreppen mot dottern hade inte ägt rum. Polismästarens agerande är bara en av flera händelser som borde prövas av domstol. Den enda som nu får ta konsekvenserna av rättsinstansernas oförmåga att fullgöra sina uppgifter är den flicka som nu krävs på en halv miljon kronor av Brottsoffermyndigheten.

En partisk åklagare och två inkompetenta polisutredare lyckades få Bo Larsson dömd till åtta års fängelse för brott han inte begått. I flera år undanhöll rättsväsendet lådvis med bevis som kunde bevisa hans oskuld. Nu är det också bevisat att polismyndigheten i Helsingborg förlängde Bo Larssons tid i fängelse genom domstolstrots och rena lögner.

Men någon påföljd för de ansvariga för denna rättsröta är inte aktuell enligt JO som granskar fallet.

I stället vältras ansvaret för justitiemordet över på Bo Larssons dotter som nu stämts på en halv miljon kronor av Brottsoffermyndigheten.

Redan innan flickan började berätta om faderns övergrepp hade olika psykologutredningar konstaterat att hon saknade förmåga att skilja fantasi från verklighet. Enligt psykologerna hade hon utvecklat ett beteende som innebar att hon ljög för att uppnå sina syften men inte insåg konsekvenserna av sina handlingar.

Med denna diagnos i bagaget kom den 14-åriga flickan till behandlingshemmet Ekbacken.

På Ekbacken fick dottern gå i samtalsterapi varje fredag med den falske psykoterapeuten Kenneth Lind, vars terapi inriktas på att förmå ungdomarna att avslöja olika sexuella övergrepp de utsatts för.

I det första polisförhöret uppgav Kenneth Lind att "pappan knullat med dottern i många år" och att när Bo Larsson och hans kamrater "träffas för att ha lite trevligt ska de sätta på den lilla horan".

Många skulle kanske ifrågasätta en terapeut som uttrycker sig på detta sätt om sin patient, men åklagare Birgit Kronholm accepterade både Kenneth Lind och hans påståenden om att flickan utsatts för hundratals våldtäkter av 20-30 gärningsmän när hon var nio år gammal.

De polisförhör med flickan som följde gick till så att förhörsledaren vanligtvis kom med förslag på hur och var Bo Larsson förgripit sig på henne, varvid flickan svarade "ja" eller "mm" till svar. Frågorna i dessa förhör är så till den grad ledande att bevisvärdet underkändes till och med av åklagaren. Men skadan var redan skedd.

I den följande polisutredningen åsidosatte åklagare Birgit Kronholm sin objektivitetsplikt genom att ensidigt söka belägg för Bo Larssons skuld, samtidigt som hon underlät att genomföra de mest grundläggande faktakontroller som skulle ha avslöjat att flickan inte talade sanning

Exempelvis kontrollerades inte flickans skolfrånvaro, trots att hennes berättelse förutsatte att hennes pappa hållit henne hemma över 50 procent av skoldagarna under den tid övergreppen skulle ha ägt rum.

Bo Larsson kämpade i flera år för att få ta del av det fullständiga utredningsmaterialet vilket polismyndigheten i Skåne nekade honom, trots att rättegångsbalken otvetydigt ger den åtalade rätt till sådan partsinsyn.

Helsingborgs polismästare Knut Dreyer har fört en lika envis kamp för att hemlighålla utredningsmaterialet, men i juni 2004 avgjorde Kammarrätten i Göteborg att polisen måste lämna ut handlingarna till Bo Larsson.

Polismästaren struntade dock i kammarrättens dom och fortsatte sin vägran. När ingenting annat återstod ljög polismästare Knut Deryer och påstod att det inte fanns några utredningshandlingar på myndigheten.

Att polismyndighetens högste chef faktiskt ljög och vägrade lyda ett domstolsbeslut är en allvarlig anklagelse. Att syftet med lögnen var att undanhålla sanningen för en oskyldigt dömd man gör saken än värre. I ett yttrande till JO i februari i år erkänner dock polismyndigheten att man ljugit.

I de tusentals sidor utredningshandlingar som Knut Dreyer med lögnens hjälp undanhöll Bo Larsson fanns bland annat bevismaterial som bidrog till att han beviljades resning och friades av hovrätten i januari 2005.

Exempelvis fanns där utredningshandlingar om den porrklubb som flickan påstår sig ha besökt tillsammans med sin pappa. Nio år gammal skulle hon där ha blivit såld till klubbägaren för att "arbeta som hora". Sedan polisen i Stockholm utrett frågan grundligt konstaterade utredarna att klubben sannolikt aldrig existerat.

Uppgiften var viktig genom att den återigen indikerade att dottern inte talade sanning, men åklagare Birgit Kronholm hemlighöll denna uppgift under rättegångarna. När Bo Larsson fällts i två instanser begärde han att få ta del av alla utredningshandlingar. Polismyndigheten sekretessbelade då uppgifterna om porrklubben trots att lagligt stöd för en sådan åtgärd saknas.

Den flicka som konstaterats sakna förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi bedömdes av både tingsrätten och hovrätten som så trovärdig att hennes vittnesmål ensamt kunde läggas till grund för åtta års fängelse för Bo Larsson och fem och ett halvt års fängelse för hans kamrat.

Efter domarna mot Bo Larsson skrev dottern två långa brev till sin pappas advokat Tom Peyron där hon erkände att hon ljugit om allt och att pappan är oskyldigt dömd. Hon skrev att hon hade velat säga som det var redan under rättegångarna men att hon inte vågar göra det.

Genom att ljuga om övergreppen hade flickan erhållit olika förmåner på Ekbacken. När hon nu försökte säga sanningen var ingen intresserad av att lyssna på henne och ingen stöttade henne. Tvärtom hotade Ekbackens föreståndare med att hon skulle kastas ut från hemmet om anklagelserna mot pappan inte var sanna.

Inför dessa hot ändrade sig flickan och förklarade att det hon skrivit i breven inte var sant. Hon blidkade föreståndaren genom att berätta att hon som nioåring bevittnat ett ritualmord som utförts av den satanistiska stripteasedansösen Jessica och ortens pizzabagare.

Terapeuten, föreståndarna, polisutredarna och åklagaren valde att återigen tro på flickan och de nya lögnerna belönades med uppmärksamhet, medkänsla och uppskattning.

Samtidigt som dottern berättade om ritualmordet behandlade Högsta domstolen Bo Larssons första resningsansökan. Bo Larsson krävde att flickan skulle förhöras för att skapa klarhet kring varför hon skrivit breven.

I hemlighet genomfördes ett förhör med flickan som påstod att den mystiska stripteasedansösen Jessica nyligen sökt upp henne och tvingat i henne en tablett med den effekten att hon skrev breven om att hennes pappa var oskyldigt dömd.

Vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin har ett särskilt uppdrag att vaka över rättssäkerheten i Sverige och kunde därför antas ha blivit oroad av flickans nya uppgifter - två långa fängelsestraff hade ju trots allt grundats uteslutande på flickans höga trovärdighet. Men Catharina Bergkvist Levin tyckte att förklaringen med tabletten lät så bra att hon ansåg att flickan inte behövde förhöras ytterligare om saken.

Högsta domstolen skulle just behandla en resningsansökan som grundade sig på flickans brev där hon tog tillbaka sina anklagelser. I ett brev till Högsta domstolen skrev Catharina Bergkvist Levin att breven fått en tillfredsställande förklaring.

(Hon avstod dock från att nämna något om tabletten och Jessica.) Några nya förhör behövde därför inte hållas med flickan, skrev hon.

Sanningen var dock att flickan redan hade blivit förhörd, vilket vice riksåklagaren förteg i brevet till Högsta domstolen. I dessa nya förhör hade flickan påstått att hon bevittnat ett ritualmord på en liten invandrarflicka.

Vice riksåklagaren vilseledde Högsta domstolen genom att förtiga att flickan förhörts om ritualmordet och tvärtom hävdat att några förhör inte behövde hållas. Det tydliga budskapet var att allt är lugnt och att flickans trovärdighet var orubbad.

Kort tid senare mottog vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin en promemoria från en åklagare som slog larm om att delar av flickans berättelse hämtats från boken "Spökflickan". Han informerade också vice riksåklagaren om Kenneth Linds suggererande terapimetoder som hade formen av polisförhör.

Ytterligare några dagar senare släppte flickan en ny bomb: Stripteasedansösen Jessica som polisen förgäves sökt efter i flera år var egentligen hennes egen mamma!

Trots att vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levin ständigt fick nya alarmerande uppgifter vidarebefordrade hon inte dessa till Högsta domstolen. Bo Larssons andra resningsansökan avslogs med motiveringen att det inte hade framkommit några nya uppgifter i målet.

Trots att åklagarväsendets agerande i fallet ledde till att två oskyldiga män satt i fängelse i tre år vidhåller vice riksåklagare Catharina Bergqvist Levin att fallet "i allt väsentligt är bra handlagt". Uttalandet avslöjar en häpnadsväckande brist på insikt om konsekvenserna av den maktutövning hon är en ledande företrädare för.

Justitieombudsmannen som granskat fallet har kortfattat meddelat att han inte avser att ens inleda förundersökning mot någon tjänsteman som handlagt fallet Bo Larsson. Därmed sitter Bo Larssons plågade dotter ensam kvar som fallets största förlorare.

En flicka som ropat på hjälp genom att anklaga och genom att ta tillbaka anklagelserna; en flicka som inte kan se skillnad på fantasi och verklighet.

Utöver den bedövande inkompetens som kantat fallet Bo Larsson finns det ett antal händelser som är av sådan art att de i anständighetens namn borde prövas i domstol:

Kammaråklagare Birgit Kronholms undanhållande av de förhör hon höll med flickan inför hovrättsförhandlingarna.

Polismästare Knut Dreyers undanhållande av utredningsmaterial som han ålagts av domstol att lämna ut till Bo Larsson.

Vice riksåklagare Catharina Bergkvist Levins vilseledande av Högsta domstolen inför Bo Larssons två första resningsansökningar.

För det kan väl inte vara rimligt att den flicka som inte kunde inse följderna av sitt handlande ensam får bära konsekvenserna av rättsinstansernas oförmåga att fullgöra sina uppgifter?

Hannes Råstam
Reporter, Uppdrag granskning, SVT

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.