Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Polisens arbete mot hatbrott måste samordnas nationellt”

Ett nedbränt läger i Midsommarkransen, Stockholm, september 2014. Hatbrott mot romer polisanmäls sällan, i synnerhet som förtroendet för polisen är lågt efter ­registreringsskandalen i Skåne, skriver utredaren Håkan Sandahl.
Ett nedbränt läger i Midsommarkransen, Stockholm, september 2014. Hatbrott mot romer polisanmäls sällan, i synnerhet som förtroendet för polisen är lågt efter ­registreringsskandalen i Skåne, skriver utredaren Håkan Sandahl. Foto: Lars Lindqvist

Ny utredning. Polisen måste bli bättre på att utreda hatbrott och förtroendet för ­myndigheten måste höjas. En nationell hatbrottssamordnare, särskilda ­arbetsgrupper i länen och en tydlig prioritering av denna brottslighet är tre av mina förslag till ­regeringen, skriver utredaren Håkan Sandahl, länspolismästare i Jönköpings län.

Hatbrott är ett problem som är långt större än antalet anmälda brott. Hatbrott är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter, människors lika värde och drabbar människor för vem de är och inte för något som de har gjort. Kränkningen avser en omständighet de inte kan råda över och kränkningen blir därmed desto större.

Regeringen har gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetet för att bekämpa hatbrott. Rikspolischefen utsåg mig till att ansvara för genomförandet av uppdraget.

Mörkertalet är oerhört stort när det gäller antalet anmälda hatbrott, enligt min bedömning. Det är stor variation på anmälningsbenägenheten mellan de brottsutsatta grupperna och ofta hänger det ihop med förtroendet för polisen, men även för rättsväsendet i övrigt, inom respektive grupp. Jag har under uppdragets gång träffat åtskilliga företrädare för brottsutsatta grupper som berättat att de i många fall väljer att inte anmäla. Då handlar det främst om hot, förtal och förolämpningar som framförs via brev eller e-post, men även utomhus i offentliga miljöer. Handgripliga angrepp i form av misshandel, ofredande och skadegörelse anmäls i högre utsträckning. Den tysthetskultur eller normaliseringsprocess det innebär att utstå ett kontinuerligt flöde av hot, förtal och förolämpningar verkar naturligtvis hämmande på den demokratiska processen och möjligheten att verka fritt i samhället.

För tydlighets skull vill jag nämna två exempel på hur detta kan se ut i verkligheten. När jag träffade företrädare för judiska församlingen i Stockholm framkom att de i hög utsträckning anmäler brott mot personer och egendom kopplade till de judiska församlingarna och skolorna. Genom församlingens säkerhetsorganisation hade rutiner arbetats fram och det fanns kontaktpersoner inom polisen att vända sig till. Det finns med andra ord förhållandevis goda förutsättningar för att utreda hatbrott som riktar sig mot judar.

När jag träffade företrädare för romska grupper framkom en rakt motsatt bild. Romer anmäler nästan aldrig hatbrott. Även om de skulle anmäla ett brott skulle de aldrig berätta att de tror att det brottsliga angreppet beror på att någon hatar att de är romer eftersom de då är rädda för att polisen ska registrera dem på den grunden. Förtroendet för polisen i de romska grupperna, som redan tidigare var lågt, är i princip obefintligt efter den uppmärksammade händelsen med registret hos Polismyndigheten i Skåne. I detta läge saknas det i praktiken förutsättningar för att utreda hatbrott mot romer. Detta är mycket allvarligt.

De ovan angivna exemplen syftar till att visa på betydelsen av att hantera frågorna om hur polisen utreder hatbrott och hur polisen arbetar med förtroendeskapande åtgärder på ett samlat sätt, eftersom de hänger ihop.

Svensk polis genomgår för närvarande den största förändringen sedan förstatligandet 1965. De 21 länspolismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen slås ihop till en polismyndighet i landet. Hela poängen med förändringen är att polisen ska bli mer effektiv när organisatoriska myndighetsgränser försvinner samtidigt som polisen ska arbeta mer enhetligt och komma närmare medborgarna. Polisen saknar i dag en strategisk inriktning för hatbrott, en uthållig och kompetent organisation för utredning av hatbrott samt en förmåga att över hela landet samverka med utsatta grupper och arbeta förtroendeskapande. Jag har nu lämnat ett stort antal förslag till förändrat och utvecklat arbetssätt för att bekämpa hatbrott som rikspolischefen behöver ta ställning till innan uppdraget slutligen ska redovisas till regeringen i februari 2015.

Förslag som ger polisen goda möjligheter att bekämpa hatbrott:

• Förbättra polisens förmåga genom en nationell inriktning som tydligt prioriterar hatbrotten som viktiga.

• De nationella operativa avdelningen ett särskilt ansvar för hatbrott.

• Inrätta en funktion inom polisen som nationell hatbrottssamordnare.

• Inrätta ett samrådsforum för bekämpandet av hatbrott med företrädare för myndigheterna inom rättsväsendet och företrädare för riksorganisationerna för brottsutsatta grupper, där polisen är sammankallande.

• Inrätta hatbrottsgrupper i hela landet.

Det finns mycket att lära av polisens målmedvetna satsning på relationsbrott. Polisens satsning på brott i nära relation har lett till goda resultat även om det fortfarande finns mycket kvar att göra. Satsningen har innehållit kompetensutveckling för polispersonalen, bättre bemötande, ändrad attityd och ökad kunskap, helhetssyn på brotten, kampanjer för ökad anmälningsbenägenhet, annat fokus på kränkningen, förbättrade initiala utredningsåtgärder, specialisering med särskilt utpekade utredare och i många fall särskilda utredningsgrupper, Åklagarmyndighetens beslut om särskilt utpekade åklagare, tidiga beslut om målsägarbiträde och många fler åtgärder har inneburit att lagföringen ökat och utredningstiden kortats ner. Jag anser att hatbrotten bör hanteras på motsvarande sätt.

Utredningsarbete och förtroendeskapande åtgärder ska hanteras samlat, men utföras av olika individer. Inom varje region ska det finnas en hatbrottsgrupp på respektive kansliort. Hatbrott ska hanteras av utredare med särskild kompetens. Särskilt viktigt är bemötande av brottsoffer, initiala utredningsåtgärder, förundersökningsledning, samordning och förtroendeskapande åtgärder.

Det finns ett uppenbart utbildningsbehov för polispersonal som i sin tjänst har att hantera offer för hatbrott. Det handlar till viss del om teoretisk kunskap kring brotten, juridik, bevisfrågor och så vidare, men lika mycket handlar det om andra värden som attityd, förståelse samt förmåga och vilja att ge god service.

Antalet polisstudenter med utländsk bakgrund sjunker samtidigt som antalet unga med utländsk bakgrund ökar i landet som helhet. Den nya polismyndigheten bör se över rekryteringsprocessen och utreda på vilket sätt denna påverkat rekryteringen negativt utifrån ett mångfaldsperspektiv. Polisen bör spegla samhället.

Rättsväsendets hantering av hatbrott måste kunna följas upp på ett bättre sätt. Hatbrotten bör kunna följas upp utifrån antal anmälningar till polisen, antalet redovisade ärenden till åklagare samt antalet fällande domar där hatbrottsmotivet påverkat påföljden. Det bör dessutom årligen genomföras en kvalitativ undersökning av brottsoffrens upplevelse av rättsväsendet.

Jag menar att dessa förslag ger polisen goda förutsättningar att bemöta brottsoffer och utsatta grupper på ett förtroendegivande sätt samt att utreda hatbrottsmotiven så att fler brott klaras upp.