Under en tid har den svenska polisen (och tullen) använt sig av en hemlig metod för att bekämpa landets grövsta och farligaste brottslighet. Metoden innebär att privatpersoner, ofta unga människor, rekryteras för att infiltrera kriminella organisationer, extremistgrupperingar och internationella brottssyndikat. Dessa personer är inte poliser, och de har ingen formell koppling till polisen, men i realiteten är de soldater i rättsväsendets tjänst.

Vi har från olika perspektiv kommit i kontakt med denna metod och noterat att det är närmast tabubelagt att nämna dess existens. Företrädare för rättsväsendet har till och med påstått att verksamheten inte existerar, att det är en myt.

Det rör sig alltså om en metod som egentligen inte finns, inte får diskuteras och än mindre ifrågasättas men som samtidigt ofta framhålls som så effektiv i kampen mot den grova brottsligheten att dess hemliga existens är en nödvändig förutsättning för att vi laglydiga ska kunna leva tryggt även i fortsättningen.

Det finns emellertid faror med verksamheten som inte uppmärksammats på grund av hemlighetsmakeriet. Det är därför av största vikt att tystnaden kring informatörshanteringen nu bryts. Den utgör nämligen ett fundamentalt rättsstatligt problem.

Vi har kunnat konstatera att verksamheten utmanar och ibland kränker grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Vi har också kunnat konstatera att staten inte uppfyller sina förpliktelser mot de personer som anlitas som informatörer eller infiltratörer och som inte sällan utför farliga uppgifter i samhällets tjänst för att därefter lämnas vind för våg.

Det finns huvudsakligen två sidor av verksamheten som gör att vi anser det vara viktigt att den förs fram i ljuset.

1) Metoden används årligen i hundratals ärenden. Inte i något fall förekommer uppgifter om att, eller hur, metoden använts och på vilket sätt detta kan ha påverkat innehållet i den dokumentation som överlämnas till försvarare och domstolar. Det innebär således att någon inom polisen uppenbarligen har tagit beslutet att ”mörka” att det funnits en informatör inblandad i utredningsarbetet och samtidigt har han/hon då sagt sig att inte i något fall skulle förekomsten av en informatör ha haft någon betydelse för försvarare eller domstolar.

Att någon inom polis- eller tullväsendena styr vilken insyn en försvarare ska ha är i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. En rättegång där allt som förekommit under utredningen inte redovisas till försvararen är inte rättvis. Det är upp till försvararen själv att värdera vad han/hon bedömer som viktigt för att kunna tillvarata klientens intressen.

En polisverksamhet helt sluten från insyn och granskning hör inte hemma i en demokrati. Grundläggande mänskliga rättigheter måste respekteras även i dessa situationer. När det gäller informatörsverksamheten aktualiseras rättsstatsproblem på flera sätt.

Som situationen är i dag finns i realiteten inga kontrollmöjligheter. Någon genomlysning av verksamheten har aldrig skett även om JO men även JK i några beslut haft anledning att mer allmänt framföra kritik mot metoden.

I en rättsstat är det oerhört viktigt att nya metoder mot brottsligheten diskuteras och utreds innan de börjar tillämpas. Så har varit fallet med telefonavlyssning, buggning och andra integritetskänsliga metoder. Beträffande informatörshanteringen har inte förekommit någon diskussion. Verksamheten har, så att säga, smugits in. Riksdagen som har det yttersta ansvaret för brottsbekämpningen i landet måste nu ta sitt ansvar för även denna metod precis som man gjort då det gäller brottsbekämpande åtgärder i övrigt.

I olika sammanhang har vi haft anledning att diskutera olika brottsbekämpningsmetoder med utländska kolleger. När dessa får klart för sig att man i Sverige, som internationellt betraktas som en rättsstat, har en stor grupp privatpersoner som utgör någon form av förtrupp i kampen mot den grövsta brottsligheten och att försvararna och domstolarna aldrig får någon information härom, blir förvåningen stor. Det sätt som metoden hanteras på här i landet torde ur ett internationellt perspektiv vara unik.

2) Utöver rättssäkerhetsaspekterna behöver den humanitära sidan av verksamheten belysas. Polisinformatörer utför ett uppdrag i brottsbekämpningens tjänst. Men vilka är informatörerna? Hur värvas de? Vilka faror utsätts de för under sina uppdrag? Är de försäkrade om något skulle drabba dem i ”tjänsten”? Hur tas de om hand efteråt? Hur många måste gömmas utomlands eller här i landet? Stämmer uppgifterna som då och då framförts att ett antal informatörer avrättats i de farliga gäng de på polisens uppdrag infiltrerat i eller informerat om?

Även dessa frågor, om informatörernas situation, aktualiserar de krav som Europakonventionen ställer på det svenska rättssystemet. Enligt Europakonventionens rättighetskatalog kan en stat ha positiv skyldighet att skydda människor som befinner sig i livsfara.

Vi har kunnat konstatera att vissa tidigare polisinformatörer lever i uppenbar livsfara till följd av sin verksamhet i polisens tjänst och att staten inte lever upp till de krav på skydd för säkerhet och personlig integritet som rimligen kan ställas upp. Det är en ovärdig behandling av människor som riskerat livet för att bistå samhället i kampen mot den organiserade brottsligheten.

En viktig princip som ska prägla det brottsbekämpande arbetet är proportionalitetsprincipen. De tänkta fördelarna med en åtgärd måste vägas mot nackdelarna. När det gäller informatörsverksamheten måste det således göras en värdering av om denna är så viktig att ett antal personer får ta de negativa konsekvenserna av densamma. Det är en avvägning som nu kommer att ställas på sin spets när det gäller informatörsmetoden så som den i dag bedrivs.

Rättsväsendet måste ha kraftfulla och effektiva verktyg i kampen mot den grova brottsligheten. Men rättsväsendet, och polisverksamheten kan aldrig tillåtas bli en stat i staten. Likt all offentlig verksamhet måste det finnas möjligheter till insyn och kontroll. Även när det gäller att bekämpa den grövsta brottsligheten måste de rättssäkerhets- och humanitära aspekter vi redovisat beaktas. De grundläggande principerna är aldrig så sårbara som då ett samhälle mobiliseras för att möta faror och hot. I sådana lägen är det särskilt viktigt att påminna om rättsstatens grundbultar.

Peter Althin, advokat

Mårten Schultz, professor i civilrätt

Nils-Eric Schultz, statsåklagare