Ett av de mest besökta seminarierna på Nordiska Juristmötet i Reykjavik i augusti 2005 hölls av justitiekanslern Göran Lambertz under rubriken "Rättshaverister - problem eller utmaning?". Anförandet var inte utpräglat "juridiskt" utan i stället en engagerad och empatisk betraktelse över hur det kommer sig att människor ibland får hela sitt liv dominerat av upplevelsen av att ha blivit felaktigt och orättvist behandlade av rättsväsendet.
Sorlet i kön till föreläsningssalen, som fick bytas ut på grund av det oväntat stora intresset, gav intrycket att många av Nordens högsta jurister kittlades av att Sveriges justitiekansler valt att ägna sitt anförande åt en grupp av människor som delar av juristkåren ofta antingen skrattar åt eller avfärdar som utom räckhåll för intellektuell argumentation.
Många fick sig dock förhoppningsvis en tankeställare när det gäller det ansvar som rättsväsendets enskilda aktörer har för uppkomsten av så kallade rättshaverister.
Lambertz har fortsatt att utmana, senast i debatten om bristerna inom den svenska rättsskipningen. Han slår två flugor i en smäll eftersom han bryter mot den traditionella synen på hur jurister respektive ämbetsmän skall uppföra sig.
Efter 20 år som brottmålsadvokat delar jag, liksom alla andra med längre erfarenhet av brottmålsprocessen, Lambertz uppfattning att vissa poliser har en osund kåranda som kan föranleda att de ljuger i domstol, att åklagarna ibland inte upprätthåller kravet på objektivitet, att det sitter oskyldiga i svenska fängelser och att det kan bero på att domstolarnas bevisprövning ibland förslappas.
Åsikterna om problemets omfattning går isär men knappast om dess existens. Som Lambertz påpekar är brister inom rättsskipningen mycket allvarliga och det gäller oavsett omfattning.
Enskilda advokater, som under åren uttryckt denna uppfattning, har avfärdats med att de är ute i egen sak och/eller är manipulerade av sina klienter.
Enskilda poliser, som vet att de har kollegor som ljuger i domstol, har på grund av en mycket stark kåranda sällan förmått berätta om detta offentligt.
Objektiva åklagare liksom domare som upprätthåller de höga beviskrav som skall gälla i all straffrättsskipning är tveklöst i majoritet men de har sällan möjlighet att själva iaktta hur vissa av deras kollegor bryter mot de principer som ett rättssamhälle vilar på. I rättegången i första instans deltar nämligen med få undantag endast en juristdomare och en åklagare.
Advokater däremot får så småningom personlig erfarenhet av att vissa domare och åklagare inte uppfyller de krav rättegångsbalken ställer på dem liksom också hur en del av deras advokatkollegor sviker sina klienter.
Lambertz har kritiserats för att ha engagerat sig i rättssäkerhetsfrågor "på fel sätt". Han har gjort "svepande" uttalanden, vilket skulle ha fått till följd att alla domare, åklagare och poliser känner sig utpekade.
Jag känner igen den typen av kritik från det område där jag för närvarande är verksam. När det allvarliga samhällsproblemet med mäns våld mot kvinnor påtalas kommer omedelbart reaktioner från arga män som känner sig personligen utpekade som våldsverkare trots att de, som de intygar, aldrig burit hand på en kvinna. Sådana svepande uttalanden skuldbelägger alla män, hävdar de.
Konsekvensen av detta förhållningssätt blir att det inte går att påtala strukturella samhällsproblem, systemfel, om man inte samtidigt redovisar samtliga enskilda fall där övergrepp eller misstag skett. Inte ens exempel på enskilda fall räcker eftersom det ju bland alla icke namngivna återfinns ytterligare syndare.
I en artikel av Lambertz i SvD (28/12 -06) finns en nyckelreplik: "Jag har valt att uttala min övertygelse när jag bedömt mig ha tillräckliga belägg för den." Det är märkligt och nedslående att detta justitiekanslerns val väckt så mycket motstånd hos så många jurister. Inte minst den gruppen, som har så få representanter som deltar i den offentliga debatten, borde applådera JK: s hållning.
I en artikel på DN Debatt(20/12 -06) ondgör sig två juristprofessorer och en före detta ledamot av Högsta domstolen över att varken brottsoffer, deras närmaste, dömda personer, åklagare eller domare "har möjlighet att försvara sig mot JK:s rallarsvingar. Deras rättssäkerhet är allvarligt skadad." Uttalandet är egendomligt. Hur rättssäkerheten skulle skadas för dem som avtjänar straff för brott de begått är svårt att förstå. Rättssäkerheten för de oskyldiga sattes väl ur spel när de dömdes och inte genom att JK påpekar att de finns.
Vad gäller brottsoffer och deras anhöriga så ingår i deras rättstrygghet bland annat att samhället klarar upp brott och straffar förövaren. Målsäganden har knappast någon glädje av att fel person döms för det brott hon utsatts för. Och att ömma för åklagare och domare i allmänhet när JK pekar på problemet med att det finns oskyldigt dömda i svenska fängelser är att inte kunna urskilja nivåerna när det gäller det lidande "människor av kött och blod" kan utsättas för. Den som invänder att det inte kan vara fråga om många felaktigt dömda i svenska fängelser får upplysa om vilken siffra som är acceptabel.
I själva verket har Göran Lambertz visat prov på självständighet och ett ansvarstagande för sitt mandat som JK genom att initiera en offentlig diskussion som ett rättssamhälle inte kan vara utan men som under hela min aktiva tid som jurist huvudsakligen har hållits i mer eller mindre slutna sällskap av advokater, domare, åklagare och poliser.
Det är svårt att tänka sig att alla jurister inom rättsskipningsområdet anser sig vara personligen smutskastade. De flesta vet precis vad diskussionen handlar om. Det vore därför bra om de goda representanterna för domar- åklagar- och poliskåren i stället för att bekymra sig om sitt eget renommé tog till orda, bekräftade problemets existens och gav ett bidrag till hur rättssäkerheten skall stärkas.
CLAES BORGSTRÖM