Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Politikens höger-vänster har börjat spela ut sin roll”

Emmanuel Macron delar inte det franska socialistpartiets (och numera också dess brittiska systerpartis) starkt marknadsfientliga ideologi. Men han är inte heller någon nyliberal som vill skrota den franska välfärdspolitiken, skriver Bo Rothstein.
Emmanuel Macron delar inte det franska socialistpartiets (och numera också dess brittiska systerpartis) starkt marknadsfientliga ideologi. Men han är inte heller någon nyliberal som vill skrota den franska välfärdspolitiken, skriver Bo Rothstein. Foto: imago stock

Forskningen om vad som skapar mest välfärd ger ett annorlunda och tämligen tydligt svar. Nämligen att det är en särskild kombination av marknad och offentliga regleringar som uppnår bäst resultat. Det och valet av Emmanuel Macron kan tyda på att vi står inför ett politiskt skifte i historien, skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.

Emmanuel Macrons politiska kometkarriär har överraskat många. Att man i ett stort land som Frankrike med långvariga politiska traditioner på kort tid lyckas bygga en helt ny politisk rörelse utanför de traditionella partierna och med denna lyckats få två tredjedelar av rösterna i ett presidentval är en märklig, för att inte säga historisk, politisk prestation.

Det finns naturligtvis många förklaringar till detta såsom vänsterns splittring och den traditionella borgerliga presidentkandidatens skumraskaffärer. Mycket har också skrivits om Macrons personlighet och han karismatiska läggning. Individer spelar förvisso en roll i historien, men tittar man bortom detta och i stället ser till Macrons politik och hans valprogram framträder möjligen en annan bild.

Sedan industrialismens genombrott under slutet av 1800-talet har västvärlden prövat ett antal olika samhällsordningar. Vi har i det forna Sovjet och dess vasallstater sett variationer av auktoritär kommunism. Vi har också sett både demokratisk konservatism (Tyskland, Österrike, Schweiz) och den mera auktoritära katolska konservatismen (Spanien under Franco, Portugal under Salazar) och den italienska och tyska fascismen. Vi har kunnat studera den mera statsorienterade socialdemokratin i länder som Storbritannien och Sverige fram till 1970-talet och därefter olika former av nyliberalism i länder som USA och Storbritannien.

Det skall understrykas att, om man bortser från den ofta alltför uppskruvade politiska retoriken, så har denna modell under de senaste två-tre decennierna i realiteten stötts av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar i de nordiska länderna.

En given fråga är om vi i dag kan säga vilken av dessa samhällsordningar som i någon mån är ”bäst”. Detta kan naturligtvis ses som en fråga om ideologiska värderingar men det finns också andra sätt. Ett av dessa har lagts fram av Amartya Sen som är en av världens nu mest uppmärksammade samhällsvetare. Hans idé om rättvisa är, mycket förenklad, att vi bör ordna samhället så att människor ges möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt. Enkelt uttryckt, alla kan inte bli balettdansörer, hockeyspelare i NHL eller professorer i statsvetenskap, men om du har ambition och talang för dessa uppgifter så skall samhället göra det möjligt för dig att realisera dem. Fördelen med denna teori är att den inte föreskriver de enskilda människorna hur de skall leva sina liv utan i stället satsar på att bibringa dem faktiska förmågor som gör att de förverkliga sina egna livsprojekt.

I realiteten handlar detta om allmän och fri utbildning, hälso- och sjukvård, rättslig kapacitet, ett socialt skyddsnät och naturligtvis de politiska fri- och rättigheter som vi förknippar med demokratin. Ett barn som dör redan i späd ålder kan naturligtvis inte realisera några livsprojekt, men det kan inte heller barn som inte får adekvat utbildning eller hälsovård, som saknar tillgång till rent vatten och som lever under svårartad fattigdom.

Sens teori har haft ett stort praktiskt inflytande, inte minst när FN har konstruerat sina mätningar av mänsklig välfärd. Hans tänkande har även påverkat många andra forskningsinstitutioner som sysslar med att ranka länder efter andra dimensioner som exempelvis jämställdhet, miljö, tillit, rättsväsende och frånvaro av korruption. Här möts på ett intressant sätt tung empirisk forskning byggd på stora mängder data med filosofins frågeställningar om rättvisa och vad som är ”det goda livet”.

Har denna samhällsforskning då lyckats ge svar på frågan om vilken av de ovan nämnda samhällsordningarna som är bäst skickad att realisera Amartya Sens teori om rättvisa? Svaret på den frågan är enligt min mening ett entydigt ja. Det är vad som numera kallas för ”den nordiska modellen”. Det är ett samhälle som å en sidan bejakar marknadsekonomins principer om konkurrens, frihandel, öppenhet och nyskapande.

Men det är å andra sidan ett samhälle som inte har en naiv tro på att marknader är självreglerande och som motverkar offentliga regleringar. Tvärtom är detta samhällen som vinnlägger sig om att på många olika sätt reglera marknadens mekanismer så att de inte skall resultera i monopol, oskäliga vinster, svårartade miljöproblem och korruption.

Den mycket respekterade Harvardekonomen Dani Rodrik har uttryckt detta väl. För att fungera väl behöver marknader vara omgärdade av institutioner som inte bara garanterar rättssäkerhet utan också motverkar korruption och bedrägeri. Det måste också finnas institutioner som mildrar de sociala risker och sociala konflikter som marknadsekonomier tenderar att skapa. Till detta lägger Rodrik också informella institutioner som skapar tillit och förmåga till samarbete i samhället. Kort sagt, för att fungera väl när det gäller att skapa mänsklig välfärd behöver marknadsekonomin ett tämligen omfattande offentligt system av regleringar och institutioner.

Emmanuel Macrons politik ligger helt i linje med denna modell. Han delar inte det franska socialistpartiets (och numera också dess brittiska systerpartis) starkt marknadsfientliga ideologi. Men han är heller inte någon nyliberal som vill skrota den franska välfärdspolitiken. Tvärtom vill han satsa på arbetsmarknadspolitik av typisk nordisk modell där man vill ge de som mist sina arbeten på grund av globaliseringen en andra chans. Han vill också öka de politiska insatserna när det gäller hälsa, klimat och kultur.

De politiska motsättningarna i vårt och många andra liknande länder har länge utspelat sig mellan ett högerblock som sett marknad och avregleringar som lösningen på alla problem och ett vänsterblock som sett marknaden som inkarnationen av allt som man tycker illa om. Forskningen om vad som skapar den största graden av mänsklig välfärd ger ett annorlunda och tämligen tydligt svar. Nämligen att det är en särskild kombination av marknad och offentliga regleringar som uppnår bäst resultat. Detta och valet av Macron kan tyda på att vi står inför ett nytt politiskt skifte i historien.

Om poängen med demokrati är ”folkviljans förverkligande” är det rimligt att tänka sig att denna folkets vilja skall resultera i bättre levnadsförhållanden för sagda folk. Det står nu klart att av de många samhällsmodeller som provats sedan industrialismens genombrott så kan nu samhällsforskningen kora en vinnare när det gäller att åstadkomma goda levnadsförhållanden och det är i långa stycken den nordiska modell som nu Macron har gjort till sin.

Det skall understrykas att, om man bortser från den ofta alltför uppskruvade politiska retoriken, så har denna modell under de senaste två-tre decennierna i realiteten stötts av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar i de nordiska länderna. Det betyder att det avståndstagande från både den politiska högern och den politiska vänstern som varit Macrons signatur i det franska valet inte nödvändigtvis bör ses som enbart ett utslag av politisk taktik. I stället kan den ses som att den traditionella höger-vänster-dimensionen har påbörjat förpassningen till historien.

DN Debatt. 21 maj 2017

Debattartikel

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid University of Oxford:
”Politikens höger-vänster har börjat spela ut sin roll”

Repliker

Åke Ortmark, journalist och författare:
”Högern och vänstern fortfarande i hård kamp”

Slutreplik från Bo Rothstein:
”Nivån på skatterna inte avgörande för välståndet”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.