Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Politiker – gör inte skolan till en valfråga”

Reformtrötthet hotar kvaliteten. Oförutsedda effekter av skolreformerna har ­radikalt förändrat förutsättningarna för läraryrket. Den nödvändiga tilliten mellan ­lärarna och samhället har ersatts av en ömsesidig misstro. Låt oss slippa fler ogenomtänkta reformer – gör inte skolan till en valfråga, skriver professor Gunnel Colnerud.

De politiska utspelen kring skolan inför valet 2014 är ännu så länge ganska tama, men det finns risk att partierna känner sig tvungna att profilera sig med allt fler reformförslag. För att motivera sina förslag brukar man överdriva de brister som skolan uppvisar och underskatta de sidor av verksamheten som fungerar bra. Däremot kan man helt förbigå allvarliga missförhållanden, där det är svårt att hitta en särskiljande ideologisk position. Riskerna med ständiga reformer, som inte leder till några synbara förbättringar, är att de skapar uppgivenhet och cynism.

En amerikansk skolforskare, Larry Cuban, professor emeritus vid Stanford University, har studerat skol- och utbildningsreformer under många år. Tillsammans med en kollega, Janet David, kom han 2010 ut med boken ”Cutting through the hype”. En hype kännetecknas av överdriven optimism och orealistiska förväntningar. De har studerat tjugotre reformer i USA och dragit slutsatsen att politiska skolreformer vilar på tre faktorer: ideologi, bästa gissning (”best guess”) och hopp. Reformer har sällan stöd i forskning, tvärtom kan de vara helt motstridiga forskningens resultat.

David och Cuban föreslår att politiker såväl som allmänhet bör ställa sig tre frågor för att värdera om reformförslag är rimliga och har någon som helst möjlighet att få effekt.

1. Den första frågan lyder: Är reformen vettig? Syftet med de flesta reformer är att eleverna ska höja sina prestationer och lära sig mer. Om man följer vägen från förslagen till eleverna i klassrummet, bör man kunna anta att reformen kommer att påverka det som sker i lärarnas undervisning och elevernas lärande. Låt oss ta matematikämnet som exempel. Om läraren har otillräcklig utbildning i matematikdidaktik hjälper inte andra reformer än att ge läraren ytterligare utbildning. Den förklaringen gav redan professor Torsten Husén till de svaga matematikresultaten på 80-talet och den gav även Löwing och Kihlborn (2010) till sjunkande resultat i slutet på 00-talet. Att satsa på mindre klasser kan förefalla vara en god idé. Man tänker sig att läraren kan hinna hjälpa varje elev mera om eleverna är färre. Det förutsätter emellertid fortfarande att läraren har den utbildning som är nödvändig för elevernas lärande. Dessutom kräver mindre klasser ett ytterligare antal lärare. Är det någon som har räknat hur många ytterligare lärare som behövs och undersökt om det kommer att finnas så många att tillgå? Har man undersökt om de har tillräckliga kunskaper i till exempel matematikdidaktik? Frågan skulle lika gärna kunna gälla den otroligt centrala läs- och skrivundervisningen, eller lärare i svenska som andraspråk.

2. Den andra frågan är: Kan reformen verkligen fungera i klassrummet? Här pekar David och Cuban på att man bör ha tagit lärdom av tidigare implementering av reformer och på att man inte kan utgå från att alla lärare ska göra på samma sätt. Lärare måste ha möjlighet att använda sitt eget omdöme. Vidare måste reformbeslut utgå från lärares perspektiv om de ska förväntas ställa sig bakom reformen.

3. Den tredje frågan är: Finns förutsättningarna för att lyckas på plats? Lärare och skolledare måste ha möjlighet att förstå poängen med reformen och vad som väntas av dem. I allmänhet finns inte de resurser som krävs för att göra ett bättre jobb. Det gäller inte bara utbildning utan också lokaler, nödvändigt material och tillgång till hjälp, när det behövs. Om det saknas lärare med önskvärd utbildning kan man bara lyckas genom att satsa på att öka antalet och det kostar verkligen pengar.

Det kan också uppstå oväntade konsekvenser. David och Cuban nämner Kaliforniens reform att reducera klasstorlek. En ökning av antalet klasser ledde till behovet av ett stort antal nya klassrum, vilket innebar höga kostnader. Kvaliteten på satsningen blev dessutom låg, eftersom det behövdes nya lärare omedelbart. Det fanns inte tillräckligt många utbildade, varför man rekryterade ett stort antal obehöriga. De anställdes framför allt i de fattiga bostadsområdena.

I Sverige kan vi tala om reformtrötthet inom skolan. Inte bara för att det har satts rekord i antalet små och stora reformer de senaste åren utan också för att oplanerade effekter av stora tidigare förändringar har inneburit att lärar­rollen har omkonstruerats på ett sätt som säkert ingen har avsett. Marknadisering, privatisering, konkurrens mätt med förenklade indikatorer, ligatabeller, ett förväntat engagemang i skolans budget och skyldighet att vara lojal mot skolans ägare snarare än med elevernas lärande påverkar lärares professionella roll i hög grad. Vad vi ser är en omkonstruktion av läraren som är så omfattande att vi kan tala om en ensidig förändring av lärarprofessionens samhällskontrakt. De interna värden som finns inbyggda i läraryrket är hotade. Det uppdrag lärare påtagit sig, genom att välja att utbilda sig till just lärare, är påverkat i grunden. Tilliten mellan professionen och det samhälle, som lärarna valt att tjäna, riskerar att skadas. I stället uppstår ömsesidig misstro. Olyckligtvis tycks det delvis redan ha hänt.

Så därför: kom inte med flera reformförslag utan att minst ha prövat dem mot Davids och Cubans frågor. Den som lägger minst antal reformförslag är bäst!