Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Politiker har dolt välfärdens hotande finansieringskris”

Ofrånkomligt dilemma. Det går inte att finansiera den ökade efterfrågan på välfärdstjänster med ständigt höjt skatteuttag. Problemet har dolts genom stora omprioriteringar i statsbudgeten. Vare sig vi vill eller ej behövs lösningar med egenfinansiering. Väljarna får inte föras bakom ljuset, skriver Robert Boije, Saco.

På senare tid har slutsatser från tre olika rapporter om tillståndet i de svenska offentliga finanserna presenterats här på DN Debatt. Enligt SNS konjunkturråd står välfärdens långsiktiga finansiering inför så svåra utmaningar att vi behöver finna andra former att finansiera delar av den offentliga verksamheten. TCO menar i stället att detta problem bör hanteras genom ett slopat överskottsmål. Svenskt näringsliv (SN) menar å sin sida att vi sedan år 2000, trots skattesänkningar på över 200 miljarder kronor, har kunnat tillföra vård, skola och omsorg reala resursförstärkningar.

Rapporten från SN är välkommen i den meningen att den, tvärtemot den bild som ibland ges, visar att de reala resurserna till vård, skola och omsorg faktiskt ökat de senaste åren (huruvida detta tillskott upplevs som tillräckligt eller använts effektivt är en annan fråga). SN visar också att Sverige trots stora skattesänkningar inte har behövt låna till dessa resursförstärkningar. Det kan förhoppningsvis bidra till en mer nyanserad debatt inför valet i höst om vilka resurser som getts eller inte getts till vård, skola och omsorg de senaste åren och om tillståndet i de offentliga finanserna i det korta perspektivet.

Att tolka SN:s rapport som att vi inte har något långsiktigt offentlig-finansiellt problem eller att som TCO tro att ett slopande av överskottsmålet väsentligt skulle lösa det långsiktiga finansieringsproblemet, vore dock förödande för möjligheten att i tid och under ordnade former lösa det.

Saco delar Konjunkturrådets bedömning att den naturligt lägre produktivitetstillväxten i offentlig verksamhet jämfört med i näringslivet leder till att den relativa kostnaden för offentligt finansierade välfärdstjänster ökar kontinuerligt över tiden om lönerna i offentlig sektor antas öka i samma takt som i näringslivet. Saco delar också Konjunkturrådets bedömning att det är troligt att hushållen kommer att kräva en högre kvalitet på välfärdstjänsterna i takt med att hushållens inkomster ökar över tiden. Under dessa förutsättningar går det att visa att efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster inte kan tillåtas öka i samma takt som hushållens inkomster. Det kommer helt enkelt inte att vara praktiskt möjligt att finansiera denna ökning via ett kontinuerligt höjt skatteuttag.

Många politiker stoppar huvudet i sanden och vill inte se detta problem. Ett argument som brukar framföras som stöd för denna uppfattning är att den kommande finansieringskrisen diskuterades redan på 1980-talet men att den inte på långa vägar blivit så stor som då befarades.

Det är sant att utgifts- och skattekvoten inte har ökat så mycket som då befarades. Som SN visar har vi också de senaste åren kunnat kombinera stora skattesänkningar med vissa resursförstärkningar till vård, skola och omsorg. Men det betyder inte att det långsiktiga problemet inte finns.

Sedan 1980-talet har flera viktiga omprioriteringar gjorts i den offentliga sektorn som har dolt de mer underliggande långsiktiga offentlig-finansiella problemen. Subventionerna till bostadssektorn har skurits ner kraftigt och även utgifterna till försvaret. Relativlönerna för flera stora kvinnodominerade löntagargrupper inom den offentliga sektorn har halkat efter, bland andra lärarnas. Stora neddragningar har gjorts i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. I samband med den omlagda statliga budgetprocessen på 1990-talet togs också indexeringen bort på många bidrag och transfereringar, vilket väsentligt hållit tillbaka utgifterna.

Det finns givetvis en gräns för hur mycket utgifterna kan minskas genom ytterligare sådana åtgärder. Ska man tolka det allmänna opinionsläget verkar det nu snarast finnas ett ökat tryck uppåt igen för flera av dessa och även andra utgiftsslag, till exempel infrastrukturinvesteringar och järnvägsunderhåll.

Det finns också bland politiker en föreställning om att en kontinuerligt växande efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster kan hanteras genom fler arbetade timmar i ekonomin. Det finns absolut en potential att genom olika åtgärder öka antalet arbetade timmar i ekonomin genom framför allt en bättre integration av utrikes födda, fler antal arbetade timmar för kvinnor och ett bättre tillvaratagande av yngre och äldre arbetskraft. Saco stöder en sådan inriktning på politiken. Men sådana åtgärder skjuter enbart upp det långsiktiga finansieringsproblemet ett antal år utan att lösa det.

Saco menar också att dagens låga statsskuld talar för att överskottsmålet bör ersättas med ett balansmål. Men även denna åtgärd skjuter bara upp det långsiktiga finansieringsproblemet. Vare sig vi vill det eller inte kommer vi förr eller senare att behöva hitta nya former att organisera och finansiera delar av den offentliga sektorns verksamhet.

Det kommer att krävas försäkringslösningar för att klara inkomsttryggheten vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom om den offentligt finansierade verksamheten i vård, skola och omsorg ska kunna hålla tillräckligt hög kvalitet. Vi kommer också att behöva fundera på lösningar med större inslag av egenfinansiering av tjänster som ”toppar upp” skattefinansierade bastjänster. Detta är en ekonomisk realitet.

Arbetsmarknadens parter kan bidra till en seriös diskussion om detta problem. Redan 2011 publicerade Saco en rapport som diskuterade ett system med försäkringsmässiga socialförsäkringar i parternas regi.

Det är viktigt att väljarna inte förs bakom ljuset när det gäller finansieringsproblemet och att det politiska systemet förmår ta tag i det även om det samtidigt väcker svåra frågor av fördelningspolitisk natur. Arbetet med att stöpa om pensionssystemet visar att ett sådant arbete kan ta betydande tid och att det också är viktigt med en bred parlamentarisk förankring av både problembilden och behovet av åtgärder.

Finansminister Anders Borg och socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson bör därför inte ducka för denna fråga i valrörelsen.