Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Politiker och medborgare oense om vinst i välfärden”

Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läro­medel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet, skriver Sten Widmalm.
Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läro­medel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet, skriver Sten Widmalm. Foto: Jessica Gow TT

Trots att en majoritet av medborgarna är emot vinster i välfärden går de flesta av våra politiker i motsatt riktning. Jag vill hävda att avståndet mellan politiker och väljare i denna fråga orsakas av att de som har regeringsmakten frivilligt samarbetar för mycket med ekonomiska intressenter, skriver statsvetaren Sten Widmalm.

Hur kommer det sig att gapet mellan politiker och medborgarna är så stort i en så viktig fråga som den om vinster i välfärden? När SOM-institutet vid Göteborgs universitet i sina riksomfattande undersökningar 2014 och 2015 lät medborgare ta ställning till förslaget: ”Vinstutdelning ska inte tillåtas i skattefinansierad vård, skola och omsorg”, svarade nära 60 procent att det var ett bra eller mycket bra förslag. Lennart Nilsson skriver för SOM-institutets räkning att ”även de som anser att det är viktigt med valfrihet anser emellertid att det inte skall vara tillåtet med vinstutdelning.”

Trots detta går de flesta av våra politiker i motsatt riktning. Viljan inom alliansen att begränsa vinstuttag är minst sagt sval – trots att deras väljare vill annorlunda. Bland socialdemokratiska politiker är motståndet mot att tygla vinstuttagen förvånansvärt stort.

Socialdemokraternas finansborgarråd i Stockholm, Karin Wanngård, förklarade nyligen i en intervju för Dagens Industri att ”det är svårt att införa ett exakt vinsttak. Vi pratar om stora multinationella företag som verkar inom sektorn. Jag ser inte att det är görligt.” Detta sägs trots att Sverige är det enda landet i världen där det är tillåtet att skattemedel som avsätts för skolan går till bolag i skolsektorn som sedan gör besparingar på lärarlöner och läromedel för att skapa vinster för aktieägare och för att konkurrera ut idéburna skolor som prioriterar kvalitet. Våra etablerade partier tycks inte ha några alternativ av betydelse att erbjuda.

Ett slags korporativism som vi kanske trodde var död och begraven men som tycks leva på nytt – stympad och själlös som en zombie men absolut livsfarlig för demokratin: låt oss kalla den näringslivskorporativismen.

Självfallet ska vi inte förvänta oss att partierna alltid ska tycka som väljarmajoriteten. Men just i denna fråga tycks avståndet mellan medborgare och politiker vara särskilt stort och det riskerar att göda en redan växande populism eller likgiltighet. Hur hamnade vi här? Det finns tre förklaringar av relevans att diskutera: den första hävdar att politiker alltför intensivt jagar mittenväljarna. Den andra framhåller ett krympande politiskt handlingsutrymme. Och den tredje handlar om ett slags korporativism som vi kanske trodde var död och begraven men som tycks leva på nytt – stympad och själlös som en zombie men absolut livsfarlig för demokratin: låt oss kalla den näringslivskorporativismen.

Den första förklaringen – medianväljarteoremet – fångar upp något viktigt om den tilltagande populismen i vårt politiska landskap. Det säger att politikerna vill tränga ihop sig i den politiska mittfåran för att fånga mittenväljarna eftersom de ger särskilt hög utdelning i valkonkurrensen. Baksidan är att när de etablerade politiska krafterna blir för lika varandra skapas allt större efterfrågan på populistiska aktörer på höger- och vänsterkanterna. Det konstiga här är att de flesta partierna i Sverige i vinstfrågan tycks sträva efter en position som de vet att väljarna inte lockas av.

Därför är den andra förklaringen mer tilltalande. Den säger att trängseln i mitten beror på att det inte finns så mycket kvar för politikerna att bestämma om längre. Dels beror det, som den för tidigt bortgångne statsvetaren Peter Mair påpekat, på att EU-integrationen har ökat. Den har inneburit en stor anpassning till lagstiftning och förordningar som vi inte kan påverka, men som påverkar oss mycket. Dels har utvecklingen i Sverige gått mot en ekonomisk liberalisering som minimerar det politiska inflytandet i ekonomiska frågor.

Vad som blir kvar att ”bestämma över” för staten blir sådant som princip jurister och konsulter får administrera. Men håller vi oss till vinster-i-välfärdsfrågan är det knappast hela sanningen bakom varför vi i just Sverige har så lite variation i politiken. Jämför vi med andra EU/EES-länder ser vi att det till exempel i Danmark och Norge går att hitta andra lösningar för välfärdssektorn. Vi kan alltså inte anta hela Mairs bild om att de västerländska demokratierna ”härskar över ett tomrum.” Men vad är det då som pågår här?

Jag vill hävda att avståndet mellan politiker och väljare i denna fråga orsakas av att de som har regeringsmakten frivilligt samarbetar för mycket med ekonomiska intressenter. Det tycks vara så att delar av den tidigare så intensivt undersökta korporativismen i vissa avseenden har överlevt en omfattande marknadiseringsvåg. Men den är förändrad och har tappat det som en gång gav den mening och legitimitet.

Statsvetare ägnade en gång i tiden mycket tid och energi åt att beskriva de avtal och förhandlingar som gjordes i Sverige mellan stat, arbetsgivare och fackföreningar. Deras samarbete möjliggjorde stabil produktion, ekonomiskt tillväxt, kollektivavtal och en ansenlig omfördelning som gjorde Sverige unikt. I utbyte desarmerades emellertid strejkverktyget. Så, sedan de stora uppgörelsernas tid, har fackföreningarnas betydelse minskat. Deras mest framträdande roll i dag är att på ett mekaniskt sätt förhandla om löner. Nästan aldrig talas det på allvar om strejk. Staten, landstingen, och kommunerna har också fått en annorlunda roll.

Eftersom allt mer av service och tjänster läggs ut på privata aktörer tycks inte längre våra folkvalda utgöra en motvikt mot företagen. De har i stället intagit rollen som stödtrupp. Utlandsbesök blir rena marknadsföringsprojekt för stora företag. Glöggafton i partiet X:s regi besöks av fler representanter från privata välfärdsföretagare än av partimedlemmar. Vad vi har fått är det som kan kallas näringslivskorporativism. Tidigare kunde staten utgöra en balanserande kraft mellan företag och fackföreningar. Men i dag är det främst ”staten och kapitalet” som samarbetar, medan fackföreningarna hamnat vid sidan av.

Så svaret på frågan hur det kommer sig att gapet mellan politiker och medborgarna är så stort i denna fråga finner vi i uttalandet som Karin Wanngård gjorde om ”stora multinationella företag som verkar inom sektorn.” Men det är ju bara halva sanningen. Staten utgör inte en motpart utan en medpart.

Frågan om vinster i välfärden har blottlagt en stor brist i vår demokrati. Den bidrar inte bara till att skolan försämras ytterligare. Den har lett till att de som på sin ålders höst skulle få trygghet via sjukvård och äldreomsorg, får se sina skattemedel betalas ut som vinst till aktieägare. Trots det är det tydligt att det finns politiskt handlingsutrymme som väljarna vill se omsätts i tydliga politiska förslag – i motsats till den linje som i dag upprätthålls av S, MP, M, L, C, KD och SD. Det enda parti som är starkt emot vinster är Vänsterpartiet. Men få röstar på det partiet och det av andra skäl.

Att lyfta den politiska debatten över dagens nivå inför höstens förhandlingar om vinster i välfärden skulle innebära den viktigaste formen av vinst för både välfärden och för demokratin. Alternativet är att fortsätta blunda, vilket skapar mer populism och likgiltighet bland väljarna.

DN Debatt. 28 februari 2017
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.