Verkligheten kan dock bara vara en. Ska vi komma vidare och på allvar åtgärda problemen måste vi lägga krut på att prestigelöst formulera en gemensam problembild grundad på tillgängliga fakta och med patienternas behov i centrum. Politikerna behöver lägga ideologin åt sidan. Vårdprofessionerna måste sätta sig över revirtänkande och sluta tro att om bara vi fick bestämma själva skulle alla problem lösa sig.

Uppdraget utgår från patienterna. Hur möter vi dem bäst? Hur kan vi samarbeta bättre mellan sjukhus, specialistvård, primärvård och kommun? Allt som inte direkt eller indirekt skapar värde för patienterna bör tas bort. De flesta människor har roligare saker för sig än att uppsöka sjukvården. När de väl kontaktar oss ska vi finnas där, vare sig det gäller allvarliga eller banala åkommor. Att en grupp ska prioriteras lågt innebär inte att den ska prioriteras bort. Vart ska de då vända sig?

Våra folkvalda politiker har ansvar för att förse vårdgivarna med tydliga uppdrag och därtill tillräckligt avsatta resurser, samt för uppföljning av kvalitet och resursanvändning. Exempelvis måste resurser avsättas att snarast skapa en nationell journaldatabas med tillräckligt god funktionalitet. Dagens verklighet är fylld av omogna och inkompatibla system som slukar mångmiljonbelopp dagligen i bristande effektivitet och patientsäkerhet. En inloggning ska räcka. Data ska bara behöva registreras en gång. Nya system ska testas ordentligt i piloter innan de införs på bred front. Utvecklingen går för långsamt.

Cheferna i vården ska enligt hälso- och sjukvårdslagen ”svara för att verksamheten tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet av vården samt främjar kostnadseffektivitet”.

Tillgänglig kunskap behöver utvärderas gällande kvalitet och resursanvändning. Detta bör i högre grad än nu också gälla styrsystem och stödsystem.

Vårdprofessionerna har ansvar för att inom dessa ramar ge så god vård som möjligt och för att arbeta med att ständigt utveckla och förbättra vården för våra patienter, såväl medicinskt som gällande vård- och stödprocesser. Professionens medicinska kunskap behövs på alla fronter. På nationell nivå där framtidsanalyser och nationella satsningar tas fram. På landstingsnivå där uppdrag och ersättningsmodeller processas och beslutas. På vårdcentraler och sjukhus där prioriteringar måste göras eftersom resurserna aldrig räcker till att göra allt. Företrädare för alla vårdprofessioner måste delta i det arbetet och bjudas in att göra så.

Med utgångspunkt i en gemensamt formulerad problembild, för den enskilde patienten eller för sjukvården i ett större perspektiv, kan gemensamt framtagna lösningar testas och utvärderas inom de ramar som lagstiftning och tillgängliga resurser sätter.

Låt oss gemensamt kavla upp ärmarna och sätta igång!

Karin Träff Nordström, ordförande, Svensk Förening för Allmänmedicin