Sveriges pensionssystem är statsfinansiellt hållbart, enligt riksdagspartierna bakom pensionsöverenskommelsen. Men är det hållbart för oss som omfattas av systemet? Är det som är hållbart för staten nödvändigtvis tryggt för oss som pensionssparare?
Den frågan ställer sig nog många av oss som den senaste tiden sprättat upp det brandgula kuvertet från Pensionsmyndigheten. Man hinner knappt börja läsa den bifogade prognosen förrän man stöter på en reservation om att den totala pensionen kan bli högre än vad som redovisas i kuvertet. Pensionsmyndigheten understryker att prognosen bara är en del av pensionen. Men hur stor pensionen blir i förhållande till vår slutlön är man dock försiktig med att uttala sig om. I stället hänvisas läsarna till webbplatsen minpension.se. Där kan man göra individuella prognoser, men dessa säger ingenting om den genomsnittliga pensionsnivån i det allmänna pensionssystemet.
I årets upplaga av Folksams rapport ”Vad blev det för pension 2010”, som publiceras i dag, har vi gjort en unik granskning av det faktiska pensionsutfallet för samtliga personer födda mellan 1938 och 1942.
Granskningen baseras på en särskild registerbearbetning som Statistiska Centralbyrån (SCB) gjort på Folksams uppdrag. Anledningen till att vi har valt dessa årskullar är att de omfattas av det reformerade pensionssystemet och att deras inkomsthistoria finns dokumenterad i SCB:s Inkomstregister. Total ingår 336.601 individer i undersökningen. För att få fram det faktiska pensionsutfallet har vi jämfört årskullarnas totala pension med deras slutlön, det vill säga den genomsnittliga förvärvsinkomsten från de sista fyra åren före pension. Den totala pensionen består av tre delar – allmän pension, tjänstepension och privatpension.
Resultaten från årets undersökning visar dels att den totala pensionen minskar överraskande snabbt och kraftigt, särskilt för kvinnor. Dels att det finns skäl att ifrågasätta Pensionsmyndighetens prognosmodell.
När vi jämför den totala pensionen som andel av slutlönen så minskar den från 86 procent för årskull 1938 till 81 procent för årskull 1942. Minskningen för kvinnorna är iögonfallande. Deras pensionsnivå minskar från 87 till 80 procent av slutlönen under samma period. Motsvarande minskning för männen är 3 procentenheter, från 85 till 82 procent.
Orsaken till den här tydliga försämringen är att den allmänna pensionen har minskat från 61 till 54 procent av slutlönen. Tjänstepensionens andel av slutlönen har i stället ökat från 17 procent av slutlönen för årskull 1938 till 19 procent för årskull 1942. Andelen med tjänstepension har också ökat, från 90 till 92 procent. Den privata pensionens andel av slutlönen ligger på drygt 7 procent för respektive årskull, trots att andelen som sparar privat har ökat från 41 till 48 procent.
Den högre allmänna pensionsnivån för de äldre årskullarna och i synnerhet för kvinnorna beror troligen på att de får en större andel av sin pension beräknad enligt ATP-reglerna, som är särskilt förmånliga för personer som har arbetat deltid.
Om vi i vår undersökning tar hänsyn till skillnaden i beskattning mellan lön och pension, sjunker den totala pensionsnivån med ytterligare 3 till 4 procentenheter i alla årskullar. Skulle pensionärerna födda 1942 beskattas som lönearbetare, höjs den genomsnittliga pensionen med drygt 900 kronor per månad.
Vi jämför alltså pensionen mot den faktiska slutlönen för att därigenom få en uppskattning om hur den ekonomiska standarden förändras vid pensioneringen. Vi tar därför inte bort inkomster som ligger över det allmänna pensionssystemets intjänandetak, som i dag ligger på drygt 32.000 kronor i månaden. Det gör däremot Pensionsmyndigheten i sin prognosmodell som används i Pensionssystemets årsredovisning som presenterades nyligen. Det innebär att pensionen i prognoserna divideras med en fiktiv slutlön som ligger väsentligt under den faktiska slutlönen.
Härigenom får man en högre pensionsnivå än vad vi redovisar i vår undersökning. Enligt Pensionsmyndighetens prognosmodell, som har använts sedan 2001, ska den allmänna pensionen motsvara 69 procent av slutlönen för årskull 1938 och 66 procent för årskull 1942. För personer födda på 80- och 90-talen beräknas den allmänna pensionen minska till 53 procent.
För att få en uppfattning om träffsäkerheten i Pensionsmyndighetens prognosmodell har vi låtit SCB kapa bort inkomster över intjänandetaket för samtliga pensionärer som ingår i Folksams undersökning. Vi har sedan jämfört resultatet med Pensionsmyndighetens prognos för respektive årskull året innan de gick i pension.
Trots denna inkomstkapning träffar prognosen inte rätt. Enligt Pensionsmyndigheten skulle exempelvis årskull 1942 få en allmän pension på 66 procent. Det faktiska utfallet i vår undersökning är emellertid en pension på bara 59 procent av slutlönen under intjänandetaket. Om Pensionsmyndighetens prognos infriats, hade den genomsnittliga pensionen varit 1.400 kronor högre i månaden.
Sammanfattningsvis visar Folksams undersökning att Pensionsmyndighetens prognoser är alltför optimistiska och att de lovar för mycket.
Det finns mot denna bakgrund starka skäl att dra ned Pensionsmyndighetens prognos för 80- och 90-talisterna med cirka 20 procent, dels med hänsyn till att lönedelar över intjänandetaket inte ingår, dels att prognosmodellen genomgående tenderar att överskatta pensionsnivån. Detta innebär att deras totala pension hamnar på 60–65 procent av slutlönen. Sannolikt ännu lägre för kvinnorna på grund av att det finns få tecken som talar för att deras deltidsarbetande kommer att minska drastiskt i framtiden.
Hittills har partierna bakom pensionssystemet duckat för dessa fakta och skickat fram statstjänstemän, som försöker avvärja diskussionen med klämkäcka slogans om att hela livet räknas och att det inte finns skäl att oroa sig för sin pension.
Det vore väl utmärkt om vi kunde ägna större delen av livet åt produktivt arbete och därmed trygga pensionerna, men detta framtidsscenario är långt ifrån hugget i sten.
Under de senaste två decennierna har vi i stället sett hur sysselsättningen trendmässigt sjunkit och arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå. Studietiderna har blivit längre och etableringen på arbetsmarknaden senareläggs. Detta samtidigt som halva befolkningen har lämnat arbetsmarknaden före 65 års ålder. Och svängningarna på finansmarknaden blir allt mer dramatiska, vilket aktiveringen av den så kallade pensionsbromsen bekräftar.
Vi som oroar oss för pensionerna har i högsta grad orsak till det. En oro som riksdagen och regeringen bör ta på största allvar. Det är därför hög tid att tillsätta en utredning som får i uppdrag att utvärdera pensionssystemets elvaåriga historia och skissa på förbättringar som gör systemet än mer hållbart, även för oss pensionssparare.
Anders Sundström
vd på Folksam
Håkan Svärdman
välfärdsanalytiker på Folksam