Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Politikerna har abdikerat till förmån för juristerna”

Vikten av politiskt ansvarstagande har påverkat juridiken på EU-nivå men märkligt nog har detta inte riktigt satt avtryck i Sverige och i Sveriges riksdag, skriver Oskar Taxén.
Vikten av politiskt ansvarstagande har påverkat juridiken på EU-nivå men märkligt nog har detta inte riktigt satt avtryck i Sverige och i Sveriges riksdag, skriver Oskar Taxén. Foto: Örjan Björkdahl

”Juridifiering.” Politikerna har avsagt sig vissa uppgifter medan svenska jurister och tjänstemän ofta gör motstånd mot politik de ogillar och tar egna initiativ. Justitieminister Morgan Johansson bör tillsätta en kommission för att reda ut hur makten är och ska vara delad, skriver Oskar Taxén, jurist på Kommunal.

Under 25 år har det pratats om demokratiska problem med att jurister har fått för mycket makt. Politiker är i dag på alla nivåer rädda för att göra ”fel” när de utövar sina förtroendeuppdrag. Samtidigt gör tjänstemän ofta motstånd mot politik de ogillar. Regeringen bör tillsätta en kommission för att reda ut rollerna, tydliggöra vem som ska göra vad och öka förståelsen för samspelet mellan juridik och politik. Regelverken behöver vara flexibla vad gäller politikers möjlighet att styra, men tydliga för tjänstemän att tillämpa.

Utvecklingen där folkvalda politiker förlorar makt och beslutanderätt till jurister och tjänstemän kallas ibland för juridifiering. I Sverige har vi under en längre tid haft en sådan utveckling, vilken kan beskrivas i tre trender.

För det första har politikerna rent praktiskt avsagt sig vissa uppgifter. Sista ordet i beslut som rör till exempel miljöåtgärder eller invandringsärenden ligger i dag hos specialdomstolar, inte som tidigare hos regeringen. Likaså har många beslut på den kommunala nivån gjorts möjliga att överklaga till domstol. Det innebär en konkret ansvarsförskjutning och en förändring av vilka arbetsuppgifter man är van att hantera och anser följer med uppdraget.

För det andra tycks det ha skett en kulturförändring hos svenska jurister och tjänstemän. Man ser inte längre sitt uppdrag som att bara genomföra riksdagens politik utan anser sig också behöva ta egna initiativ när man tycker att politiken misslyckas. Riksbanken har till exempel utvidgat sin uppgift till att inte bara handla om inflationsbekämpning utan även hushållens skulder, en positionsförändring som har kostat den svenska ekonomin tiotusentals jobb. Högsta domstolen har likaså blivit mer aktivistisk de senaste åren och har på eget bevåg till exempel sänkt straffvärdet för narkotikabrott och undanröjt ett stort antal domar för grova skattebrott. Exemplen illustrerar en ny självbild hos institutionerna som har mycket stor påverkan på hur de svenska institutionerna fungerar.

 

Den offentliga upphandlingen omfattar i dag över 600 miljarder kronor och det borde vara självklart att använda dessa skattemedel för att styra samhället i en önskvärd riktning

 

Dessa två trender har kommit inifrån den svenska förvaltningen utan tydliga ideologiska motiv. De samspelar dock med en tredje, tydligt ideologiskt driven, trend som velat begränsa vad det offentliga över huvud taget fått göra. Denna trend har kommit utifrån, framför allt genom Sveriges medlemskap i EU, och har utgått från en grundläggande tilltro till marknaden och företagens förmåga att lösa även samhälleliga problem. Det offentliga har utifrån denna uppfattning behövt tyglas genom rättsliga begränsningar.

Allra tydligast har denna tredje trend kommit till uttryck vad gäller offentliga upphandlingar, där reglerna styr vad offentliga organ får använda skattepengar till. Här hade institutioner som EU-kommissionen och även svenska Konkurrensverket länge uppfattningen att upphandlare bör avhålla sig från att ställa politiska krav på det man köper, till exempel vad gäller miljömässig eller social hållbarhet. Man har tyckt att det varit olämpligt och därför drivit att det också ska vara olagligt.

På senare tid har dock insikten vuxit om det absurda i att politiken ska avsäga sig ett så kraftfullt verktyg. Den offentliga upphandlingen omfattar i dag över 600 miljarder kronor och det borde vara självklart att använda dessa skattemedel för att styra samhället i en önskvärd riktning.

För detta finns många argument, inte minst för att möjliggöra samhälleliga investeringar i ny teknik och innovation. Ska Sverige klara sina miljömål och samtidigt bli världsledande på miljöteknik räcker det helt enkelt inte att det offentliga bara får köpa från hyllan. Lika viktigt är att den offentliga konsumtionen inte används på sätt som underminerar tilliten och sammanhållningen mellan medborgarna. Det är centralt att vi får bättre regler som på ett enkelt och tydligt sätt gör det obligatoriskt med krav på villkor enligt kollektivavtal vid offentliga inköp.

 

Den tilltagande juridifieringen kräver att vi i Sverige på allvar funderar över hur makten är och bör vara delad. Det är farligt om politiken ensidigt förlorar inflytande till förmån för andra aktörer.

 

Det märkliga i dag är att vikten av politiskt ansvarstagande faktiskt har påverkat juridiken på EU-nivå men att detta inte riktigt satt avtryck i Sverige. EU-domstolen har successivt ökat utrymmet för politiska krav i upphandlingar och i de nya EU-direktiven på området framgår de bredare möjligheterna att ställa sociala och miljömässiga krav. Många svenska jurister tycks dock vara kvar i en 1990-talsuppfattning där politiken alltjämt behöver tyglas.

Vissa debattörer försvarar dagens utveckling med att det skulle handla om att vi i Sverige förstärker inslagen av maktdelning. Man menar då att regering och riksdag tidigare har varit för starka och att det som sker nu skulle leda till en bättre balans. Men ett sådant resonemang underskattar komplexiteten i att dela den offentliga makten. Det är sant att vi i Sverige traditionellt har haft en svag grundlag och relativt stark regering och riksdag. Men samtidigt har vi i internationellt hänseende haft mycket långtgående vertikal maktdelning, det vill säga att regeringen har saknat möjligheter att styra sina myndigheter och därmed hur lagen tillämpas i det enskilda fallet. Vi har också en stark tradition av kommunalt självstyre.

Den tilltagande juridifieringen kräver att vi i Sverige på allvar funderar över hur makten är och bör vara delad. Det är farligt om politiken ensidigt förlorar inflytande till förmån för andra aktörer. Och det är särskilt farligt om det sker utan att det är folkligt förankrat.

Mot bakgrund av detta bör justitieminister Morgan Johansson tillsätta en kommission för att analysera juridifieringen och för att reda ut rollerna i gränslandet mellan juridik och politik. Genom kommissionens arbete kan vi i Sverige förhoppningsvis få en seriös genomlysning av utvecklingen, tydliggöra ansvarsfördelningen och även skapa en större förståelse för behovet av samspel mellan juridik och politik.

DN Debatt. 2 januari 2016

Debattartikel
Oskar Taxén, jurist på Kommunal:
”Politikerna har abdikerat till förmån för juristerna” 

Repliker
Pär Cronhult, chefsjurist vid tankesmedjan Den nya välfärden:
”Juridifieringen motverkar vanstyre och korruption” 

Slutreplik
Oskar Taxén, jurist på Kommunal:
”Lagarna bör vara klara och förutsägbara”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.