Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Politikerna mörkar valets avgörande ideologiska gap”

Deras konkreta reformförslag kan tyckas ligga nära varandra emellanåt, men bakom valsutspelen döljer sig tydliga ideologiska skillnader, skriver Madestam och Millares.
Deras konkreta reformförslag kan tyckas ligga nära varandra emellanåt, men bakom valsutspelen döljer sig tydliga ideologiska skillnader, skriver Madestam och Millares. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Döljs bakom ”plånboksfrågor”. Regeringsalternativen vill olika saker med samhället. Debatten om olika ersättningsnivåer är mer än sifferexercis. I grunden finns olika syn på stat och individ. Partierna måste bättre förklara kopplingen, annars ges utrymme för populism, skriver Jenny Madestam och Matilde Millares.

Troligen kommer riksdagsvalet 2014 i efterhand främst att kommas ihåg som valet där avståndet mellan de politiska alternativen uppfattats som mindre än någonsin. En vanlig beskrivning av de olika regeringsalternativen är att de skiljer sig marginellt och i princip vill samma saker. Fokus riktas på enskilda reformer som då de läggs bredvid varandra i en enkel jämförelse sägs svåra att särskilja. När alliansen och Socialdemokraterna presenterar sina valmanifest mindre än två veckor före valet är det kanske mest överraskande hur lite som faktiskt överraskar.

Men bortom till synes triviala skillnader mellan att till exempel sträva efter att ha lägst arbetslöshet i EU och ambitioner om 300.000 nya jobb, eller mellan att införa en tredje ”pappamånad” och en höjd jämställdhetsbonus, innefattar de olika politiska plattformarna grundläggande ideologiska skillnader som tar sig uttryck genom synen på individen och individens och statens roll i samhället. Valrörelsen 2014 präglas i allra högsta grad av ideologiska skiljelinjer. De två regeringsalternativen vill inte samma saker med det svenska samhället. De har olika idéer om individen i samhället.

Inför valet 2010 riktades kritik mot partierna för att de bara pratade ”plånboksfrågor” och för att den ideologiska debatten därmed uteblev. I årets valrörelse har partierna på ett sätt blivit bättre på att prata visioner om vilket samhälle man eftersträvar. Ett fortsatt problem är dock att dessa visioner ofta är så allmänt formulerade om ett jämlikare och mer välmående Sverige att det är svårt att se något parti som inte skulle skriva under på dem. Vad som saknas är att de politiska visionerna på ett trovärdigt sätt knyts samman med de politiska reformer som ska leda vägen dit. För det är genom att skärskåda de olika reformförslagen, de så kallade plånboksfrågorna, som det mer allmänt hållna visionspratet blir ideologiskt begripligt, och det är också därigenom som väljaren får en möjlighet att värdera alternativen.

Att Socialdemokraterna föreslår en tredje månad vikt till den ”andra” föräldern snarare än ökad jämställdhetsbonus grundas i synen på hur människors behov bäst tillgodoses. Socialdemokraternas syn på behov utgår från att samhället (genom staten) har till uppgift att agera efter vissa normer och värderingar för att därigenom se till att allas ”objektivt” definierade behov tillgodoses. Det betyder att staten måste ta till sin uppgift att definiera dessa behov – i detta fall behovet av en ökad jämställdhet i föräldraförsäkringen för att därigenom öka jämställdheten i samhället i stort – även om det betyder att människor egna beslut i den specifika frågan begränsas. Syftet är att människors valfrihet i livet i stort ska öka. Att i stället förespråka en ökad jämställdhetsbonus, det vill säga uppmuntran snarare än tvång, bygger på de borgerliga partiernas önskan att staten ska vara neutral inför individers beslut. Detta som en grundförutsättning för människors frihet, oavsett om det leder till det ena eller andra resultatet. Skiljelinjen kan därmed också beskrivas som att gå mellan att betrakta tillgodoseendet av vissa behov som en förutsättning för frihet och att betrakta friheten att välja som en förutsättning för att människor ska kunna tillgodose sina individuellt definierade behov.

På samma sätt är det ett uttryck för skilda frihetssyner när Socialdemokraterna föreslår en mer generös sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Generösa trygghetssystem anses vara en förutsättning för att människor ska kunna delta i samhället som fria och oberoende individer. Därför måste samhället (genom staten) garantera alla en viss gemensam basnivå. Omfördelning i samhället är central eftersom alltför stora klasskillnader skapar hierarkier mellan människor som i sin tur skapar ofrihet. För allianspartierna är det inte skillnader i sig som är det huvudsakliga problemet. Alliansens fortsatta betoning på arbetslinjen innefattar en syn på individens frihet som endast möjlig genom en begränsning av statens inflytande. Men den innefattar även en annan syn på människan och vilka incitament människor har och behöver ha för att arbeta för den egna försörjningen. Alliansens upplevda vapen mot oppositionen, formulerad som att valet handlar om ”arbetslinjen mot bidragslinjen”, är därmed i allra högsta grad även den ideologiskt impregnerad. Diskussionen om olika nivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen är så mycket mer än bara sifferexercis och en tävling i hur ”generösa” regeringsalternativen vill utmåla sig. Enkelt uttryckt handlar det om en skiljelinje mellan tron på staten som garant respektive hinder för individens frihet.

De ideologiska skillnaderna finns i svensk politik, men ju mer lika de politiska reformförslagen blir, desto svårare blir det att urskilja dem. Och partierna tycks själva vara rädda för att tydliggöra dem i jakten på medelklassväljarens förmodade intresse. Ingen vågar eller vill sticka ut. Ingen vågar eller vill knyta ihop det allmänna visionspratet som de flesta kan hålla med om med de konkreta reformerna. Och det är i den oklarheten som utrymme skapas för populistiska partier med tydliga ideologiska profilfrågor.

Politik och politisk kommunikation handlar om att förklara varför olika förslag bör realiseras. Och svaret handlar inte om budgetbalans eller strategi för att vinna väljare. Det handlar om olika ideologier. Att detta inte klargörs blir ett demokratiskt problem. Ideologierna har inte spelat ut sin roll, och risken är att ju mer den politiska debatten fjärmar sig från de ideologiska motiven, desto svårare blir det för väljarna att ta ställning, eftersom väljarna inte vet vad partierna egentligen vill uppnå med sina reformer. Partierna kan inte utgå från att väljarna kan sina ideologier och förstår kopplingen mellan de föreslagna reformerna och visionen. Det kan till och med ifrågasättas om partierna ens för sig själva alltid har tydliggjort en sådan koppling, vilket ytterligare bidrar till den uppfattade allmänna politiska förvirringen.

De senaste åren har det blivit populärt att prata om partiers behov av sammanhållna politiska berättelser för att skapa trovärdighet för sin politik bland väljare. En av de stora utmaningarna för partierna kommer dock inte bara att vara att formulera sammanhållna politiska berättelser om Sveriges önskvärda framtid, utan även att dessa politiska berättelser binds samman med en utifrån berättelsen logisk och trovärdig policyagenda. Partierna måste bli bättre på att förklara hur skillnaden är ideologisk.