I dag samlas 400 politiker, forskare och forskningsfinansiärer i Lund för att diskutera hur europeisk forskning ska kunna skärpa kvaliteten och bli mer konkurrenskraftig. Det markerar upptakten till det forskningspolitiska arbetet under det svenska EU-ordförandeskapet som just har inletts.
Europa står inför viktiga globala utmaningar. Forskningen har en nyckelroll. Dagens forskning är morgondagens välfärd. Under lång tid var Europa ledande på det vetenskapliga området men den internationella konkurrensen blir allt tuffare. Vid sidan av USA visar de nya ekonomierna i Asien och Latinamerika – Indien, Kina, Sydkorea, Singapore och Brasilien – framfötterna rejält. De satsar nu mycket stora resurser på forskning och utveckling.
Europa har fortfarande mycket forskning av absolut världsklass men den europeiska forskningen måste bli ännu vassare. Ett viktigt steg är att öka de resurser som satsas på forskning långsiktigt. I den så kallade Lissabonagendan har unionens länder kommit överens om målet att alla medlemsstater ska satsa en procent av BNP på forskning. Jag är stolt över att Sverige, tack vare den historiska satsning som gjordes i forskningspropositionen 2008, når det målet redan i år.
Sverige har en mycket ambitiös agenda under sitt ordförandeskap. Jag vill nämna tre områden som kommer att vara aktuella under hösten.
För det första. Vi kommer att rikta fokus mot det som kallas kunskapstriangeln. Vi måste stärka utbildningen på alla nivåer, öka investeringarna i forskning och hitta vägar för att förstärka våra innovationssystem. Men vi måste också se till att de tre faktorerna kopplas samman och att samarbetet mellan forskning, utbildning och innovationer förstärks. Sverige har på denna punkt mycket kvar att göra. Den svenska forskningsparadoxen – stora satsningar på forskning men relativt få innovationer – måste attackeras.
För det andra. Europeiska unionen måste få en mer modern budget. Det är inte rimligt att 40 procent av unionens ekonomiska resurser avsätts till jordbrukssubventioner. Det leder till dyrare mat för européerna, att fattiga länder utsätts för ojuste konkurrens och att andra angelägna områden trängs undan. En större andel av unionens budget måste i stället avsättas till forskning, vilket är avgörande inte bara för unionens konkurrenskraft utan också för Europas roll som bärare av ett klassiskt bildningsideal.
För det tredje. Vi kommer att ägna stor uppmärksamhet åt den europeiska forskningspolitikens organisation och finansiering. Vi behöver ett nytt partnerskap mellan unionen och medlemsstaterna inom europeisk forskning. Europa kan utvinna större kraft ur de resurser som satsas gemensamt genom ökat samarbete och koordinering mellan medlemsstaterna. Det är emellertid väsentligt att poängtera att forskningspolitiken också i framtiden primärt kommer att vara en nationell angelägenhet.
Det är viktigt att vara vaksam mot alla tendenser till ökad centralstyrning och ökad byråkrati på bekostnad av den vetenskapliga autonomin. Europas styrka ligger i mångfalden.
Vetenskapliga upptäckter kan inte beordras fram av politiker. Ökad politisk målmedvetenhet och stärkt samarbete måste gå hand i hand med den akademiska friheten. I detta avseende är det väsentligt att vara tydlig – och att Sverige fortsätter sin reformpolitik på hemmaplan.
Regeringen har redan genomfört ett antal viktiga förändringar på det området. Den allra första propositionen som levererades från utbildningsdepartementet efter maktskiftet 2006 handlade om universitetens och högskolornas autonomi. Socialdemokraterns införde ordningen att lärosätenas styrelser skulle utses av regeringen. Den makten utnyttjades till att utse en rad politiker, företrädesvis med socialdemokratisk partifärg, till styrelseledamöter i syfte att öka kontrollen av de högre lärosätena.
Alliansregeringen har återfört makten till universitet och högskolor. I praktiken är det nu lärosätena själva som utser sina styrelser. De fylls nu med lokala näringslivsrepresentanter, akademiker och andra personer som brinner för sitt lärosäte. Vissa har nominerat politiker ändå men den avgörande skillnaden är att det nu är personer de själva valt – inte någon de påtvingats uppifrån.
En annan viktig frihetsreform är det historiska resurslyftet till forskning. Aldrig förr har så mycket nya resurser satsats på forskning. Satsningen räcker till många olika typer av anslag, men en mycket stor andel går till fri oberoende grundforskning; de så kallade fakultetsanslagen, som är statsmakternas direkta forskningsanslag till lärosätena, ökar med nästan 1,6 miljarder kronor. En stabil finansiering är en viktig förutsättning för akademisk frihet och oberoende.
Regeringen har också tillsatt en utredning med syfte att föreslå förändringar för att långsiktigt stärka de högre lärosätenas autonomi. Frågan är principiellt viktig; att universitet och högskolor i realiteten betraktas som vilka statliga myndigheter som helst är knappast rimligt. Uppgiften att söka och förmedla kunskap ger de högre lärosätena en särprägel som bör avspeglas också i hur deras roll juridiskt regleras. Utredaren Daniel Tarschys förslag tillsammans med de synpunkter remissinstanserna har haft bereds nu inom regeringskansliet.
Resurserna till den fria grundforskningen förmedlas huvudsakligen genom två kanaler, dels genom direkta anslag till universitet och högskolor, dels genom Vetenskapsrådet och andra forskningsråd, där anslagen sedermera fördelas i konkurrens mellan olika forskare och forskningsprojekt. Vetenskapsrådets ställning inom akademin är därför central. Regeringen remitterar nu ett förslag om hur Vetenskapsrådet ska vara organiserat i framtiden.
Förslaget innebär att forskarinflytandet i Vetenskapsrådet stärks. Vetenskapsrådet består av tre ämnesråd – ett för naturvetenskap och teknikvetenskap, ett för medicin samt ett för humaniora och samhällsvetenskap. Det är ämnesråden som fattar de operativa besluten om ansökningar inom de ramar som bestäms av Vetenskapsrådets styrelse. Förutom när det gäller ämnesrådet för medicin där regeringen kommer att utse två ledamöter ska ämnesråden framgent enbart bestå av representanter från forskarsamhället valda av företrädare för universitet och högskolor (elektorsval).
Vetenskapsrådets styrelses uppdrag att koordinera och samordna verksamheten skärps. Vetenskapsrådets förmåga att arbeta framåtsyftande och att kraftsamla och prioritera resurser till strategiskt viktiga områden och främja ämnesövergripande forskning måste stärkas. I fråga om hur styrelsen ska vara sammansatt och utses har regeringen tidigare haft planer på att avskaffa de så kallade elektorsvalen av de ledamöter som ska representera vetenskapssamhället. De planerna skrinläggs nu.
Också i framtiden ska Vetenskapsrådets styrelse ha en majoritet forskare och forskarna ska utses genom elektorsval. Ytterst är detta ett utslag av principen om akademiskt självstyre som är en ledstjärna i regeringens forskningspolitik. Jag vill absolut inte medverka till en utveckling där forskarsamhället känner sig styrt från politiskt håll.
Det reviderade förslaget går i dagarna ut på remissrunda i Forskar-Sverige. Jag ser mycket fram emot synpunkterna och har för avsikt att återkomma med en proposition om frågan i höst.
Sedan alliansen tog över makten 2006 har Sverige anträtt vägen bort från en syn på högskolor och universitet som utbildningsfabriker där den akademiska friheten har begränsats. Min vision av högskolan är den av den fria akademin där kvalitet sätts före kvantitet och där den vetenskapliga autonomin står stark. Reformer i den riktningen kommer att fortsätta. Det är också så vi visar ledarskap i Europa under vårt ordförandeskap.
Tobias Krantz
högskole- och forskningsminister (FP)