Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Politikproffs i kulisserna styr utan demokratiskt mandat”

Rosenbad.
Rosenbad. Foto: Magnus Hallgren

De policyprofessionella. Förtroendet för de demokratiska institutionerna sjunker. Samtidigt växer skaran av makthavare som bedriver politik utan att vara folkvalda, så som politiskt sakkunniga, sekreterare och kommunikatörer. Detta stärker ­pengarnas inflytande över politiken och försvagar demokratin, skriver tre forskare.

Vilka har makten över svensk politik och vem bestämmer hur morgondagens politik skall utformas? Svaren på dessa frågor har länge varit givna både i den offentliga debatten och i läroböckerna som används på skolor och universitet. Nämligen våra folkvalda politiker, företrädare för olika folkrörelser samt tunga företrädare för näringslivet och de stora fackliga organisationerna. Sverige har ansetts vara en öppen och väl fungerande demokrati och vi har vetat vilka dessa personer är och kunnat ställa dem till svars för deras åtgärder och beslut. Medborgare med intresse för att påverka de politiska besluten har haft goda möjligheter att engagera sig till exempel de politiska partierna, de olika folkrörelserna eller i den omfattande floran av andra frivilliga intresseorganisationer. Särskilt de politiska partierna har framhållit sig själva som medlemsburna och starkt folkligt förankrade organisationer.

Denna solskensbild av den svenska demokratin har dock alltmer kommit att ifrågasättas. Inte minst har de politiska partiernas och de traditionella folkrörelsernas sätt att fungera kommit att kritiseras. Man har pekat på svårigheterna att engagera nya medlemmar och många opinionsundersökningar har pekat på ett svagt förtroende för de politiska partierna.

I den senaste undersökningen av förtroende för centrala svenska samhällsinstitutioner som utförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet visade sig de politiska partierna och kommunstyrelserna hamna längst ner, långt bakom institutioner som man inte kan rösta på (och såldes ”rösta bort”) som universitet och högskolor, domstolarna, polisen och sjukvården. Även de fackliga organisationerna visade sig hamna långt ner på denna förtroendebarometer. Det är naturligtvis fatalt för en demokrati när förtroendet för de institutioner medborgarna kan rösta på är betydligt lägre än för dem man inte kan rösta på.

Det finns många idéer om orsakerna till denna förtroendekris för den svenska demokratins centrala institutioner. I ett nyligen avslutat forskningsprojekt vid Institutet för framtidsstudier har vi valt att undersöka en till sin omfattning och verksamhet i stora delar okänd kategori politiska makthavare som vi valt att benämna de policyprofessionella. Detta är personer som inte är folkvalda eller valda av medlemmarna i till exempel en facklig organisation utan som är anställda för att bedriva politik. De återfinns i stort sett överallt i det politiska systemet, till exempel i Regeringskansliet, i riksdagen, i de politiska partierna, i många kommuner, i fackliga och andra intresseorganisationer samt inte minst vid pr-byråer och så kallade tankesmedjor. De har en uppsjö av olika titlar, vanliga är politiskt sakkunnig, presschef, politisk sekreterare, samhällspolitisk chef, talskrivare, informatör, kommunikatör osv.

Det har förvisso länge, alltsedan Olof Palme anställdes som sekreterare till Tage Erlander 1953, funnits personer av detta slag i vårt politiska system. Vad som skett under de senaste två decennierna är att denna grupp vuxit till en sådan omfattning att man kan tala om detta som en kvalitativt ny politisk påverkansform. Att avgränsa gruppen har förvisso visat sig inte vara helt enkelt men enligt vår snäva uppskattning handlar det i dag om minst 2 500 personer. En svensk statsminister har sedan tio år tillbaka fler politiskt anställda i sitt regeringskansli än det antal riksdagsledamöter som behövs för att kunna fortsätta regera landet. Vår undersökning visar att detta är en grupp som utövar ett betydande men till stora delar osynligt inflytande i svensk politik. Detta är ingalunda är en grupp som enbart servar sina folk- eller medlemsvalda uppdragsgivare utan de deltar direkt och inte sällan på helt eget initiativ i utformandet av politiska program, förslag och strategier.

De policyprofessionella består företrädesvis av unga, Stockholmsbaserade och högutbildade personer och de utmärks som regel av en mycket stark vilja till politisk makt. De har emellertid oftast inte alls någon håg för att själva försöka bli förtroendevalda – den traditionella formen för politisk påverkan uppfattar de som långsam, oglamorös och, intressant nog, mindre effektiv när det gäller att driva politik än att verka som policyprofessionell. I vårt material framkommer också att många policyprofessionella har en överraskande negativ bild av den representativa demokratin och också av de folkvalda politikerna. I flera fall uppfattar sig de policyprofessionella ha betydligt mer makt än deras folk- eller medlemsvalda uppdragsgivare.

De policyprofessionella är numera en så omfattande politisk kategori att man också skapat sig en egen mötesplats (Almedalsveckan i Visby), en delvis egen vokabulär med begrepp som ”politikutveckling” och inte minst omfattande särskilda nätverk som är en viktig resurs i påverkansarbetet. Med ett begrepp hämtat från antropologin kan man i dag se de policyprofessionella som en ny politisk ”stam” i det svenska politiska landskapet med sina särskilda sociala koder, ritualer och kännetecken.

Vad betyder denna utveckling för hälsoläget i den svenska demokratin? Ett resultat från vår undersökning är den ökande betydelsen av pengar i svensk politik. Att ha råd med många PR-konsulter och tankesmeder blir i detta nya politiska landskap allt viktigare. Ett annat problem är att man som policyprofessionell ena dagen kan vara anställd i regeringskansliet med ett starkt inflytande över omfattande vapenaffärer och nästa dag vara anställd av de försvarsindustrier som är direkt beroende av dessa vapenkontrakt. Till skillnad mot andra länder saknar Sverige så kallade karensregler som begränsar denna trafik mellan politiskt makt och ekonomiska vinstintressen. Utvecklingen innebär också en stark professionalisering och centralisering av den politiska makten inom partier och organisationer. Medlemmar som vill påverka möter inte sällan ett batteri av anställda personer med betydligt mer information och kunskap än vad de själva har. I storstädernas kan vi konstatera en mycket stark ökning av anställda informatörer samtidigt som antalet journalister som skall granska den kommunala makten minskar kraftigt.

En annan effekt är att detta ökar otydligheten i vem det är som faktiskt beslutar i viktiga frågor. Grundlagen säger till exempel ingenting om hur man skall utkräva ansvar av denna nya och omfattande kategori politiska beslutsfattare. Slutligen pekar vi att det myckna bruket av pr-firmor och tankesmedjor för vad som benämns ”politikutveckling” kan leda till att de politiska partiernas egen förmåga att själva generera politiskt nytänkande efterhand domnar bort. Att ersätta aktiva medlemmar och folkvalda med dessa anställda ”specialister på politik” eller inhyrda pr-konsulter kan på längre sikt innebära att man gör den svenska demokratin en allvarlig björntjänst.

Fakta. Policyprofessionella

Policyprofessionella är personer som är anställda för att påverka politik och samhällsutveckling. De är således inte förtroendevalda politiker och inte heller meritrekryterade tjänstemän. De bär titlar som t ex politisk sekreterare, politiskt sakkunnig, samhällspolitisk chef, pressekreterare, konsult och kommunikatör. De återfinns på ställen som Regeringskansliet, de politiska partierna, intresseorganisationerna, tankesmedjorna och PR-byråerna.

Läs mer. DN Debatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.