Ska burka och niqab förbjudas? Ska betyg delas ut i årskurs 6 eller 7? I valrörelsen förminskas svensk utbildningspolitik till detaljfrågor om skolan. Nyhetsvärderingens egendomliga proportioner döljer politisk tafatthet och oförmåga att bygga den breda kunskapsbas som leder till global excellens.
En politisk debatt kring utbildning som ensidigt fokuserar på skolan och lämnar högskolan utanför vore mer förståelig om Sverige var ett utvecklingsland. Men Sverige är ett land vars ekonomiska tillväxt är knuten till export av högteknologiska tjänster och produkter. De kunniga och kompetenta människor som behövs för detta utbildas vid universitet och högskolor. Alltså borde dessa, deras studenters och deras utbildningars kvalitet stå i centrum för den utbildningspolitiska debatten. Men det enda som hörs är en högskole- och forskningsminister som likt ett mantra upprepar att svensk högre utbildning ”står inför en tuff internationell utmaning”.
Vi som är intresserade av sektorns utveckling väntar varje gång på en fortsättning. En analys av läget, ett initierat uttalande om vad som då kommer att behövas eller, åtminstone, ett lyssnande öra till vad de som vet mer har att säga. Hittills har vi väntat förgäves.
Vilka elvaåringar förstår och bryr sig om att de väljer bort en framtida högskoleutbildning om de till exempel gör fel språkval i årskurs sex? All erfarenhet säger att svaret är de som kommer från miljöer som präglas av ekonomisk trygghet, socialt självförtroende och där föräldrarna hjälper till att göra framtidsvalen, kanske även gör valen åt sina barn.
Den utbildningspolitik som Alliansen skapat under mandatperiod leder inte till att de duktiga premieras (vilket är det politiska budskapet). I stället gynnas de samhällsgrupper vars barn och ungdomar rent statistiskt klarar sig bra i alla skol- och utbildningssystem, det vill säga de som kommer från studievana hemförhållanden.
Förutom viktiga framtidsval som ska göras vid elva års ålder finns det ytterligare exempel på denna politik: gymnasieutbildningar som inte längre leder till högskolebehörighet, begränsningar av möjligheterna att läsa upp sina gymnasiebetyg på komvux och ett antagningssystem till högskolan som premierar svenska ungdomsstudenter men stänger ute både vuxenstudenter och studenter från våra nordiska grannar.
Beslutet i våras om ett kommande utvärderingssystem av högre utbildning handlar inte om att skapa de bästa utbildningarna och blir så att säga kronan på verket i denna politik. Drivkraften för universitet och högskolor blir i stället att konkurrera om studenter, även här ofta de som kommer från privilegierade, stöttande hem.
Det sammantagna resultatet blir att de ungdomar som ska utveckla Sverige i en global värld kommer att bestå av en konform grupp från en begränsad del av det svenska samhället. Om detta är medvetet eller en olyckshändelse i arbetet på grund av bristande analysförmåga låter vi vara osagt.
Ingen tror väl dock på allvar att denna konformitet skapar de nya unga svenskar vi behöver och som kan gå i spetsen för ett innovativt kunskapssamhälle. Ett samhälle som drivs av entreprenörers skaparkraft är minst lika viktigt för den industriella och samhälleliga utvecklingen som den finansiella och ekonomiska stabiliteten som det i valtider talas om dagligen. Ekonomiska kriser kommer och går men den underliggande utvecklingen av vår kollektiva kunskap och förmågan att utveckla denna till idéer som framgångsrikt finner tillämpning i form av produkter, tjänster eller organisatoriska processer, är det som långsiktigt avgör vårt samhälles anpassning till nya villkor och framgångsrik utveckling.
Ingen i regeringen tycks ha uppfattat att de amerikanska toppuniversitet som rankas högt på globala rankinglistor och som producerar Nobelpristagare och på ett avgörande sätt bidrar till samhällets utveckling, bygger på forskare, lärare och studenter med olika etnisk och social bakgrund. Det är i dessa möten som excellens skapas. Excellens och spjutspetsar växer ur den breda kunskapsbasen som vårt samhälle behöver, inte ur likformighet.
Vad behövs då för att skapa denna kunskapsbas?
Sverige behöver ett antagningssystem till högre utbildning som prioriterar excellens utan hänsyn till bakgrund eller hur eleven nått fram till antagningen. Den snårskog av behörigheter, kvotgrupper och meritpoäng som omöjliggör en rättvis antagning av de ”bästa” studenterna, både svenska och utländska, måste ersättas av en transparent antagning som inte bryter mot europeiska överenskommelser.
Sverige behöver öka resurserna till högre utbildning framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, mer lärarledd tid här är ett måste. Den satsning på forskning som ofta lyfts fram i dessa sammanhang får inte tjäna som ursäkt för att inte satsa på utbildning. Forskning löser problem endast om kunniga människor tillämpar den och för den vidare.
Sverige behöver också ett kvalitetssystem som driver kvaliteten i utbildningarna och då i linje med det som sker i Europa och globalt. Ett kvalitetssystem som kännetecknas av tydliga lärandemål och relevant examination av dessa. Ett system som säkerställer att studenterna faktiskt når de examensmål som de europeiska utbildningsministrarna enats om inom ramen för Bolognaprocessen. Mål som gör våra studenter till aktiva, nyfikna, kunskapssökande entreprenörer och innovatörer. Detta kvalitetssystem finns och föreslogs till regeringen av Högskoleverket tillsammans med universitet och högskolor och Sveriges Förenade Studenter, SFS. Systemet avfärdades av regeringen.
Slutligen, Sverige behöver en uttalad och genomtänkt nationell strategi för den högre utbildningen. För att klara ”den tuffa internationella utmaningen”? Nej framför allt för att bidra till en hållbar utveckling, ekonomisk, miljömässig och social, individuell, nationell och global.
Om detta hör vi inget i den politiska valdebatten.
Lena Adamson
fd huvudsekreterare Högskoleverket
Anders Flodström
fd universitetskansler Högskoleverket