Under en tid har debattens vågor gått höga sedan en rad rättsliga processer inletts mot högskolor och universitet som har tillämpat positiv särbehandling i sina antagningar. Bakgrunden är att det i dag finns bestämmelser som pekar ut för universitet och högskolor att tillämpa ett skiljekriterium om underrepresenterat kön vid antagningen om flera sökande har lika meriter.
Möjligheten att ta hänsyn till kön är långt ifrån ny. För alliansregeringen är det viktigt att bryta med den syn som dessa bestämmelser ger uttryck för. Den högre utbildningen ska vara stark, oberoende och i allt väsentligt styras av ett renodlat kunskapsideal. Som ett led i detta skickar regeringen inom kort ut ett förslag på remiss om att stryka bestämmelsen i sjunde kapitlet, tolfte paragrafen i högskoleförordningen. Det innebär att den form av kvotering som positiv särbehandling utgör tas bort ur högskoleregleringen.
En majoritet av Sveriges universitet och högskolor tillämpar i dag principen om positiv särbehandling, om än på olika sätt. I normala fall spelar könstillhörigheten roll endast för den sist antagna om det finns två sökande av olika kön med samma jämförelsetal. Vid några utbildningar vid olika lärosäten – framför allt läkarutbildningen, veterinärutbildningen, tandläkarutbildningen och psykologutbildningen – har dock fler högsta betyg i alla ämnen än det finns platser. Det är nu kön kan bli utslagsgivande, eftersom antagningssystemet strävar efter att anta lika många kvinnor som män. Då en absolut majoritet av alla sökande med toppbetyg är kvinnor innebär detta att män får förtur eller kraftigt förbättrade chanser att komma in.
Gällande regelverk slår därmed helt ojämlikt. Förra året var det i princip uteslutande kvinnor, 95 procent av det totala antalet, som arbetat hårt för att komma in på sina drömutbildningar som utestängdes på grund av sin könstillhörighet. På andra utbildningar där underrepresentationen är den motsatta – det vill säga där männen dominerar stort – fungerar inte systemet på samma sätt, eftersom söktrycket är mindre. Att diskutera vad som är proportionerligt eller inte är alltid problematiskt men det torde vara svårt att hävda att jämställdheten i samhället tar något massivt kliv framåt för att en handfull män får förtur på fyra populära utbildningar i Sverige.
Konsekvenserna visar att ideologi spelar roll. Ett socialistiskt system som ställer grupp mot grupp tenderar att leda till oförutsedda resultat. Våra principer är andra. I det liberala synsättet går fokuseringen på kunskap hand i hand med ett jämlikhetsideal. Det måste löna sig för alla att anstränga sig – också inom utbildningsväsendet.
För regeringen är det fortsatta arbetet för en mer jämställd högskola prioriterat. Insikten om att vi har ett dubbelt jämställdhetsproblem – att män presterar allt sämre på grundskolan men ändå dominerar på de högsta posterna inom akademin – resulterade i att Delegationen för jämställdhet i högskolan inrättades i början av 2009. Delegationen har redan utvärderat om de kvantitativa mål som sätts för universiteten avseende könsfördelning är relevanta.
Slutsatsen var positiv; förekomsten av mål och kravet på redovisning har bidragit till att jämställdhet har blivit ett område som kontinuerligt beaktas av lärosätenas styrelser och rekryteringskommittéer. Kvantitativa mål fyller en fortsatt viktig funktion för att synliggöra problemen. Statistiken visar tydligt att könstillhörigheten spelar en allt större roll för studenters studieprestationer. Men också att denna tendens börjar långt före inträdet till högre studier. Det är ett faktum att män i allt mindre grad söker sig till högre studier och presterar sämre än unga kvinnor på både högstadium och gymnasium. I grundskolan 2008 hade flickorna högre betyg än pojkar i alla ämnen utom idrott och hälsa. Det mönster som framträder före inträdet till högre studier fortsätter även efter; kvinnorna presterar generellt bättre, med högre snittbetyg på sina kurser och snabbare väg till examen. Ändå är andelen kvinnor bland Sveriges professorer inte mer än 18 procent, trots att kvinnor utgör en majoritet av alla studenter på grundutbildningen.
I ljuset av denna dystra bild kan det verka lockande att förlita sig på positiv särbehandling. Det låter naturligtvis mera slagkraftigt att ge underrepresenterade grupper företräde i jämförelse med att belöna individuella program eller universitet för lyckade, riktade satsningar. Den senare typen av arbete är tids- och resurskrävande, komplicerat och ger inga enkla politiska poänger.
Men för den som är intresserad av långsiktiga resultat är det den rimliga, framkomliga vägen. Risken med att ha ett system med positiv särbehandling är också att det lätt blir en förevändning för att inte vidta åtgärder med reell påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitiken inom akademin behöver präglas mindre av plakat och mer av resultat.
I stället bör en rad andra mer resultatinriktade åtgärder vidtas. Genom det historiskt stora resurslyft på fem miljarder kronor som regeringen genomför genom forskningspropositionen 2008 tillförs medel som kan användas till att tillsätta fler fasta tjänster, exempelvis på postdoktoral nivå, men också till aktiva satsningar för att bredda rekryteringsbasen. Forskning visar att kvinnor är mer obenägna att söka osäkra tjänster, som förekommer i relativt stor omfattning inom akademin. Den generella resursförstärkningen kan därför, beroende på hur resurserna utnyttjas, spela en inte obetydlig roll för jämställdheten.
Men pengar öronmärks också för särskilda jämställdhetsprojekt. Delegationen för jämställdhet i högskolan delade förra året ut 25 miljoner kronor till 14 lärosäten samt Sveriges förenade studentkårer (SFS) för projekt som syftar till att bryta dagens mönster. Den nytillsatta Teknikdelegationen har ett särskilt uppdrag att öka flickors intresse för matematik och teknik. Genom regleringsbrev kräver regeringen att universitetens och högskolornas jämställdhetsarbete ska få ett ökat genomslag i verksamheten. Anledningen till vårt engagemang är enkel: jämställdhet inom utbildningssystemet är inte bara en rättighetsfråga utan handlar också om kvalitet. Att inte rekrytera de bästa av båda könen till landets lärosäten är ett resursslöseri för hela samhället.
För mig, och för regeringen, är det angeläget att säkerställa att positiv särbehandling, som på goda grunder starkt kan ifrågasättas, inte blir en huvudväg för att komma åt problemet med ojämlikhet i högskolan. Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor.
Tobias Krantz
högskole- och forskningsminister (FP)