Svenska folkets sparande växer och allt fler svenskar blir aktieägare, direkt i bolag eller via fonder. Även mediernas bevakning av området har ökat och breddats under lång tid.
Samtidigt har valmöjligheterna, produktutbudet och komplexiteten på sparandemarknaden ökat ännu snabbare. Trots att gemene man vet mer om hur de ska hantera sin privatekonomi i dag än de gjort tidigare, är bristen på privatekonomiska insikter fortfarande stor.
Den här situationen skapar utrymme för finansiella affärsidéer som står i konflikt med spararnas intressen. Ett exempel är de förvaltare och så kallade rådgivare som växer fram inom premie- och tjänstepensionssystemet. De äter inte bara upp pensionsspararnas avkastning genom att addera ytterligare ett lager med avgifter. Den hotar också legitimiteten för hela pensionssystemet som självklart i första hand skall gynna pensionsspararna, inte finansbranschen.
Det svenska pensionssystemet är en förebild för många europeiska länder som dras med stora underskott i pensionsbudgeten och politiskt förändringsmotstånd. En avgörande framgångsfaktor för den nödvändiga reformeringen av systemet på 1990-talet var framsynta och ansvarstagande riksdagspolitiker som förmådde höja perspektivet över partigränserna.
På så sätt fick Sverige ett över tiden hållbart pensionssystem som både klarar konjunktursvängningar och regeringsskiften. Antagligen bidrar det till systemets överlevnad att det innehåller inslag från både höger- och vänsterblocket i riksdagen. Detta system måste få utvecklas, men det måste också skyddas.
I dag finns nästan 800 valbara fonder i PPM-systemet. Oavsett om man tycker att det är bra eller dåligt är det utan tvekan svårt att överblicka. För dem som inte vill lägga ner alltför mycket av sin tid i fondfloran finns så kallade generationsfonder (där risken avtar med tiden) och även enklare indexfonder. För dem som inte väljer alls har staten skapat premiesparfonden där icke-väljarnas pengar placeras. Den har under sina nio år haft en högre avkastning till lägre risk än genomsnittsfonden i PPM-systemet.
Därmed borde efterfrågan på ”rådgivare” vara liten, kan man tycka. Ändå växer rådgivningsmarknaden kraftigt. År 2007 köpte 200 000 svenskar rådgivningstjänster. Under 2008 ökade den siffran till 300 000. Det beror framför allt på att företagen bedriver en aggressiv marknadsföring mot PPM-spararna. Exempelvis blir det allt vanligare med telefonförsäljning för att övertyga passiva individer att de behöver rådgivningstjänster. Därtill kommer att PPM driver ett särskilt IT-projekt som i framtiden syftar till att underlätta för rådgivningsföretagen och bankerna att hantera spararnas PPM-portföljer.
Naturligtvis ska alla som vill kunna köpa rådgivningstjänster. Men ordet ”rådgivning” är missbrukat i finansbranschen och används som en förskönande omskrivning för försäljning. Sann rådgivning är opartisk och syftar framför allt till att gynna kundens intressen. Frågan är hur många som får valuta för rådgivningsföretagens avgifter. I marknadsföringen utlovas högre avkastning, vilket forskningen visar att det inte blir över längre perioder. Budskapen bygger vanligen på kortsiktiga jämförelser mot index eller med de för stunden mest framgångsrika fonderna, kombinerat med ren skrämselpropaganda.
Priset för PPM-rådgivning ligger i dag runt 500 kronor per år. Beloppet kan låta harmlöst, men är 1,2 procent av en genomsnittlig PPM-portfölj. Om vi leker med tanken att alla svenskar köper PPM-rådgivning när systemet är fullt utbyggt skulle rådgivarna dränera pensionsspararna på 3 miljarder kronor. Varje år!
En annan effekt av PPM-rådgivarnas verksamhet är att fonderna tvingas ha en högre likviditet och får högre transaktionskostnader. Detta beror på att PPM möjliggör för rådgivarna att ”klumpa ihop” sina kunder för att sedan utföra köp eller försäljningar. Dessa båda effekter, ökad likviditetshållning samt ökade transaktionskostnader, leder till högre kostnader för PPM.
Det leder också till ökade kostnader för fonderna. Vi bedömer att dessa effekter leder till en minskad avkastning för fonderna på cirka 0,5 procentenheter. En direkt kostnad för rådgivning på 1 procentenhet tillsammans med ökade omkostnader för fonderna på 0,5 procentenheter gör 1,5 procentenheter. En genomsnittlig PPM-fond kan över tiden förväntas avkasta cirka 6 procent per år. Således kan spararen gå miste om 25 procent av avkastningen. Varje år!
Det är väl känt att just fondavgiften är av central betydelse framför allt för ett långsiktigt sparande. En fondavgift på 1 procent leder, på grund av ränta-på-ränta-effekten, efter 40 år till att ungefär halva det sparade beloppet har försvunnit till fondbolaget!
Effekterna på fonderna är så stora att flera fondföretag överväger att lämna PPM-systemet för att undvika dessa kostnader. Fullt genomfört kommer systemet med PPM-rådgivare att få negativa effekter för alla utom för rådgivningsföretagen och bankerna som kan hårdsälja förvaltningstjänster till alla svenskar som saknar kunskaper, tid eller intresse att hantera sina PPM-pengar.
Trots att PPM rimligen måste vara väl införstått med kapitalförvaltningens grunder bygger de ett exklusivt rör åt rådgivare och storbanker så att dessa bekvämt ska kunna suga de tvångssparande svenskarna på pengar. Det är väl känt att det finns tekniska möjligheter att undvika de negativa effekterna av köp och försäljningar i klump. Men av någon anledning har PPM valt att inte använda dessa möjligheter.
Rådgivarna fyller ingen väsentlig funktion vare sig för spararna, för fonderna eller för systemet som helhet. Sammantaget är det vår bedömning att utvecklingen skadar systemets legitimitet. Därför bör PPM avbryta och begrava det aktuella IT-projektet.
På längre sikt måste svenskarnas privatekonomiska insikter förstärkas. Teknikutvecklingen öppnar ständigt nya möjligheter, komplexiteten ökar och den finansiella sektorns kreativitet lär inte avta. Bara när tillräckligt många förstår tillräckligt mycket kommer det här och andra typer av kvalificerat bondfångeri i stor skala att kunna stoppas. Därför borde regeringen ta initiativ till att i lämpliga former stödja utvecklingen av en opartisk finansiell rådgivning. Dessutom behöver insatser göras för att öka inslaget av privatekonomi i gymnasieundervisningen.
Lars-Erik Forsgårdh
ekonomie doktor, ordförande i Aktiefrämjandet
Bengt Rydén
ekonomie doktor, före detta börschef