Marcus Birro kritiserar (DN Debatt 10/4) den kyrka han älskar i hårda ordalag, men tycks glömma bort att Katolska kyrkan består av människor, och som vi alla vet kan människor fela. Detta är inte en ursäkt för de fruktansvärda övergrepp som katolska präster gjort sig skyldiga till. Brott som de allra flesta katoliker finner oacceptabla liksom det faktum att de fått vara kvar och flyttats runt. Det är ett svek mot oss och mot den kyrka som vi, precis som Marcus, älskar – kyrkan som förvaltare av mångtusenåriga traditioner och bärare av just de kulturella värden som Birro lyfter fram och själv representerar som poet.

Det är begripligt att ropa på förändringar när det stormar. Celibatet ifrågasätts. Samtidigt glömmer man bort att en absolut majoritet av alla sexuella övergrepp på barn och kvinnor begås av män som inte avlagt celibatlöfte. Andra kristna samfund och religioner som inte har detta krav på sina präster är inte förskonade från dessa fruktansvärda brott. Inte heller Sverige har varit förskonat. En nyligen publicerad rapport med djupintervjuer med svenska barnhems- och fosterbarn visar att nästan 61 procent av flickorna och 42 procent av pojkarna utsatts för övergrepp.

En oberoende undersökning i USA visade att fyra procent av prästerna begått övergrepp, fyra procent för många. Men då vi inte har någon annan siffra att relatera den till – vi vet inte hur många läkare, poliser, idrottsledare etcetera som begår övergrepp – är det svårt att veta om siffran är extremt hög eller ej.

Marcus Birro önskar att biskop Anders Arborelius och kyrkan i Sverige ska agera. Men kyrkan i Sverige är en del av en världsvid gemenskap där vi utgör en av många röster, och vi respekterar det ramverk som håller kyrkan samman som en gemenskap över tid och rum.

Marcus Birro hyllar kyrkans liberaler, och jag misstänker att han avser de radikala präster i Latinamerika som modigt kämpar för de fattigas rättigheter. Vi fyller alla vår funktion i en kyrka som har en miljard medlemmar. Liberaler genom att vägra släppa taget om debatten. De konservativa med sitt ibland rigida fasthållande av vissa ståndpunkter andra finner förlegade. Däremellan balanserar vi andra, majoriteten som försöker leva efter kyrkans lära. Vi förstår dess syfte att värna livet och hjälpa människan att leva ett gott liv i ordets etiska och moraliska bemärkelse. Samtidigt erfar vi att livet ibland krockar med kyrkans lära, att vi måste kompromissa, att vi ibland går fel, men – kyrkan finns hela tiden där med både förståelse och förlåtelse.

Men vi medelvägskatoliker förväntar oss inte, kräver inte, att kyrkan ändrar det som är grundläggande för henne, det som hon stått för under årtusenden. Vi försöker helt enkelt bruka vårt samvete och använda det sunda förnuft som Gud har gett oss. Och vi blir minst lika rasande som alla andra när vår tro, vår kyrka, dras i smutsen av präster som begår kriminella handlingar och när de som borde inte säger ifrån.

I Sverige är vi lyckligt lottade som i Anders Arborelius har en biskop som tydligt och klart sagt ifrån när det gäller övergreppsskandalerna. Biskop Anders har även i en annons bett om förlåtelse för det enda fall vi i Sverige hittills fått vetskap om. Detta har väckt stor respekt bland många människor, både katoliker och andra, inte bara i vårt land.

Avslutningsvis vill jag med Oscar Wilde, som sent i livet konverterade till katolska kyrkan, konstatera: ”Den katolska kyrkan är en kyrka för syndare och helgon. Den anglikanska för anständigt folk”.

Men präster som begår brott, de ska överlämnas till polisen så som nu har skett i Danmark.

Stockholms katolska stift genom

Maria Hasselgren
pressansvarig