Efter ett par dagars funderande valde jag till slut häromåret att tacka ja till att föreslås som suppleant i Presstödsnämnden. Jag hade, redan innan jag tillträde, starka synpunkter på presstödets utformning. Men mina fem år på Sveriges Radio hade stärkt mig i min uppfattning att det behövs ett offentligt ansvarstagande för mångfalden och kvaliteten i medierna. Den slutsatsen är inte på något sätt ett ideologiskt ställningstagande. Mina skäl är i stället krasst pragmatiska. Tv- och radioutbudet i Sverige skulle vara betydligt ensidigare utan Public servicebolagen, och kostnaden är låg i förhållande till vad vi får för pengarna.
Samma frågor måste man ställa när det gäller presstödets vara eller inte vara. Vad får vi för pengarna i form av mångfald och kvalitet?
När det gäller pengarna så pratar vi om cirka 500 miljoner årligen. Ungefär en fjärdedel går till storstadstidningarna Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. Ändå har debatten om presstödets vara eller inte vara fokuserat totalt på just dessa två tidningar.
Stödet har kritiserats furiöst av framförallt företrädare för Bonnier som hävdar att pengarna till SvD snedvrider konkurrensen i Stockholm. En annan anledning till att det är just storstadsstödet som ifrågasatts är att EU har riktat in sig just på den här fjärdedelen av presstödet. Efter ett par kovändningar har regeringen fastnat för en kompromiss för att försöka blidka Bryssel. Stödet till SvD och Skånska Dagbladet ska successivt sänkas från 62 till 45 miljoner vardera per år.
Men de andra tre fjärdedelarna då, de 400 miljonerna som går till mindre dagstidningar och till lågfrekventa dagstidningar? (Tidningar med utgivning 1–2 gånger i veckan benämns som lågfrekventa dagstidningar). Just tidningar med veckoutgivning är de som ökat kraftigt i antal de senaste åren. Bara under 2009 beviljades sju nya tidningar stöd och i dag finns 68 lågfrekventa tidningar i systemet.
Vad krävs då för att en tidning ska kunna kvittera ut grundplåten på 2 239 000 kronor per år? Den abonnerade upplagan ska vara minst 1 500 exemplar, totalupplagan ska till övervägande del vara abonnerad, abonnemangspriset får inte vara lägre än 350 kronor/år, annonsandelen får inte överstiga 50 procent av tidningsutrymmet och täckningsgraden får inte vara över 30 procent.
Den tidningsmakare som lyckas få 1 500 personer att betala 350 kronor var kan kamma hem motsvarande 1 500 kronor per prenumerant i presstöd. För så gott som alla tidningar i den här gruppen är presstödet den överlägset största intäktskällan. Det är mycket svårt att se några tecken på att presstödet i sin nuvarande utformning skulle fungera som en brygga för intressanta tidningsprojekt som på sikt kan hitta tillräckligt med läsare och annonsörer för att kunna bära sina egna kostnader.
I stället har presstödet blivit en intäktskälla för fiffiga entreprenörer. Man kan nämligen få flera presstöd. Genom att göra lokala editioner av tidningen och kalla dem för självständiga tidningar kan grundsumman kvitteras ut i princip hur många gånger som helst. Tidningen ETC är i dag inte en tidning utan sju med ett totalt presstöd på 12 miljoner 2010. Fria tidningar ger ut sex tidningar och så vidare.
Den här publicistiska celldelningen blev förra året föremål för omfattande debatt i nämnden. Var de olika utgåvorna verkligen att betrakta som självständiga och oberoende? De högt kvalificerade medarbetarna på nämndens kansli plockade fram linjaler och tidningar för att undersöka hur kravet på minst 50 procent eget material uppfylldes. Men räcker det för att en tidning ska anses vara självständig – några riktigt långa insändare kan ju vara allt som behövs för att kravla sig över de fastslagna procenten? I flera fall hade tidningarna samma utgivare, samma chefredaktör och gjordes på samma plats.
Det gick inte att ta miste på ängsligheten som spred sig i lokalen när det gick upp för ledamöterna att vi aldrig skulle kunna komma fram till vattentäta regler som omöjliggör felaktigt utnyttjande utan att ta ställning till innehållet i tidningen.
Hela idén med presstödet bygger ju på att nämnden INTE ska ta ställning till innehållet. Inför risken att mista presstödet valde tidningarna att justera om i redaktionsrutorna och byta titlar inom redaktionen. Blev innehållet i tidningarna mer självständigt för det? Blev mångfalden större?
Det uttryckliga förbudet att ta hänsyn till tidningarnas innehåll är också anledningen till att två miljoner i skattemedel årligen kommer att skickas till Nationaldemokraterna för utgivning av deras tidning Nationell idag. I Nationell idag kan man bland annat läsa om att ”svenskarna” kommer att vara i minoritet i sitt eget land inom kort. Illustrerat med bilder på beslöjade kvinnor med shoppingvagnar. ”De europeiska folkslagen trängs tillbaka och ersätts av invandrare från andra kontinenter”, får man veta. Misstänkta brottslingar hängs regelmässigt ut med namn och bild, det vill säga om det handlar om en person med utomeuropeiskt namn och utseende. Kriminalfall med vithyade gärningsmän är tidningen inte intresserad av. I sportdelen får vi läsa om ärevördiga insatser av Ingo och Arne Andersson. Däremot inte ett ord om Zlatan. Den amerikanska världstvåan i tennis Serena Williams benämns som ”afrikanska”. Det behövs inte många minuters läsning för att se att redaktörerna för den här tidningen hade trivts bra på Rasbiologiska institutet. Det är kort sagt en rasistisk tidning som skattebetalarna stöder.
Och så måste det vara säger systemets försvarare, eftersom nämnden inte får ha åsikter om innehållet. I Presstödsförordningens tredje paragraf kan man läsa: ”Presstödsnämnden får vid tillämpningen av denna förordning inte ta hänsyn till vare sig tidningens politiska inställning eller dess ställningstagande i enskilda frågor.” Inte ens om innehållet är direkt olagligt går det att neka presstöd.
I sändningstillståndet för Sveriges Television och Sveriges Radio vågar man däremot ta ställning till innehållet: ”Det är inte heller tillåtet med program eller inslag som är uppenbart kränkande för något av könen eller mot människor med viss hudfärg, nationalitet, religion eller sexuell läggning”, slås det fast.
Public servicebolagen är alltså förbjudna att driva rasistisk propaganda medan presstödssystemet betraktar den rasbiologiska tidningen Nationell idag som ett bidrag till mångfalden. I Presstödsnämnden finns många kompetenta personer med gott omdöme, som borde få vettiga regler att arbeta med.
För egen del kan jag inte medverka till att skattepengar finansierar rasism och därför lämnar jag min plats i Presstödsnämnden.