I oktober 2004 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppdraget att utreda det statliga stödet till dagspressen. Ett av direktiven till kommittén är att analysera de samarbeten och sammanslagningar som har skett på dagstidningsområdet. Redan i direktivens ordalydelse har alltså regeringen valt att försöka skyla över den koncentrationsprocess som har pågått de senaste fem åren. Det som kallas för samarbeten och sammanslagningar borde ha beskrivits med sitt verkliga namn - skapandet av lokala annonsmonopol.
Enligt utbildnings- och kulturdepartementet bör statens direkta insatser verka för att värna mångfalden på dagstidningsmarknaden i syfte att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Vad som menas med mångfald har skiftat över tid, från att ursprungligen innebära många oberoende tidningsföretag till att i dag snarast innebära att många röster ska finnas representerade i tidningarna.
I den mediepolitiska debatten har dagstidningarna kommit i bakvattnet - presstödets existens har fungerat som något av ett blocköverskridande alibi för att mångfalden upprätthålls. I stället har fokus i debatten varit å ena sidan familjen Bonniers växande medieägande, å andra sidan tv-marknadens framtida struktur. Detta är beklagligt, eftersom dagstidningarna har en särskilt stark ställning i Sverige. I synnerhet gäller det landsortstidningarna, vilka står för ungefär en fjärdedel av reklamkakan i landet och dessutom utgör den kanske viktigaste källan till nyhetsinhämtning för stora delar av befolkningen. Landsortstidningen är i många fall också den enda tillgängliga källan för lokala nyheter.
Vår forskning vid JMK på Stockholms universitet om mediestrukturella skiften i Sverige har koncentrerat sig på området utanför storstadsregionerna - ett område som ofta har varit förbisett i debatten.
Vi har kartlagt förändringar i den politiska och ekonomiska strukturen på marknaden för prenumererade landsortstidningar med utgivning minst tre dagar i veckan. Vi har alltså inte studerat storstadstidningar eller landsortstidningar med fådagarsutgivning.
Som helhet dominerar i dag de 87 tidningar som ingår i vår kartläggning i så mycket som 243 av landets 289 kommuner - ett område som berör 5,7 miljoner av landets invånare.
Totalt fördelas presstöd i form av allmänt driftstöd om 160 miljoner kronor till landsortstidningar som är verksamma inom dessa områden. Dessutom utbetalas distributionsstöd för samutdelning av tidningar och tillfälligt utvecklingsstöd för att möjliggöra investeringar i driftsstödsberoende dagstidningar. Den prenumererade dagstidningen som medium stöds också generellt genom lägre moms och rabatt på reklamskatten. Ovanpå detta håller nu på att etableras en paradoxal konsekvens av det allmänna driftstödets tillämpning - lokala annonsmonopol för tidningsföretagen.
Vår historiskt inriktade undersökning visar att ägarkoncentrationen bland landsortstidningarna har tilltagit steg för steg under de senaste 25 åren. Läget i dag är särskilt allvarligt. Sex tidningskoncerner - Gota Media, Nya Wermlands-Tidningen, Mitt Media, Centertidningar, Norrköpings Tidningar samt Herenco - kontrollerar redan mer än hälften av den totala landsortsupplagan på knappt två miljoner exemplar. Dessa koncerner är mycket lönsamma och har på aggregerad nivå gått med vinst i över två decennier, oberoende av konjunkturläge.
Enligt de senaste boksluten har de sex koncernerna samlat på sig omkring två miljarder kronor i likvida vinstmedel, vilket kan jämföras med exempelvis Bonnier AB:s likvida medel på 427 miljoner kronor vid samma tidpunkt.
Till detta skall läggas ett liberalt kluster med korsägande, där ytterligare sex kontrollerande ägare kan identifieras. Dessa står för ytterligare drygt 20 procent av den totala upplagan för flerdagarsutgivna landsortstidningar.
Länge fusionerades bara tidningar med samma politiska tendens. Under de senaste fem åren har det skett ett tydligt trendbrott mot denna regel, då åtta fusioner över den politiska blockgränsen har observerats.
Borgerliga förstatidningar har i samtliga fall tagit kontrollen över socialdemokratiska andratidningar. Detta har skapat en struktur som närmast kan liknas vid lokala annonsmonopol i Visby, Norrköping, Umeå, Eskils-tuna, Örebro, Sundsvall och Gävle. Det färskaste exemplet kommer från Karlskrona, där Gota Media, som äger förstatidningen Blekinge Läns Tidning, tillsammans med en partner i december tog över kontrollen av den socialdemokratiska andratidningen Sydöstran.
Tydligt är att ekonomiska orsaker har varit mest drivande bakom fusionerna; den säljande arbetarrörelsen har hittills fått behålla rätten att utse politisk chefredaktör. Fusioner av denna typ medför tydliga ekonomiska skalfördelar, eftersom det gemensamma företaget vid sidan av redaktionerna kan slå samman samtliga övriga verksamhetsgrenar - som tryckeri, annonsförsäljning och kundtjänst. Det paradoxala är att de socialdemokratiska tidningarna fortsätter att få presstöd, i form av allmänt driftstöd, trots de påtagliga rationaliseringsvinster som tidningskoncernerna gör.
På detta sätt erhåller kraftigt vinstgivande borgerliga tidningskoncerner redan en majoritet av det presstöd - 95 av 148 miljoner kronor - som riktas till flerdagarsutgivna landsortstidningar med socialdemokratiska ledarsidor (se tabell). Mycket talar för att återstående socialdemokratiska tidningar - Dala-Demokraten, Värmlands Folkblad samt Östran/Nyheterna - också på sikt kommer att gå samman med sina borgerliga huvudkonkurrenter, dels för att kunna klara framtida investeringar, dels för att presstödet tillsammans med den avsevärda rationaliseringspotentialen gör fusioner ekonomiskt mycket gynnsamma.
Presstödet i sin nuvarande utformning och tillämpning skapar alltså incitament för minskad konkurrens och ökad ägarkoncentration på det lokala planet, tvärtemot den ursprungliga idén om ökad konkurrens och mångfald. Därmed motverkas i ägarledet den mångfald av pressröster och mediekanaler som både läsare och annonsörer i medierna behöver.
De senaste årens konsolidering genom ägarkoncentration har bidragit till att allt fler kommuner har fått allt färre oberoende tidningsröster.
I dag råder verklig konkurrens, med två oberoende tidningar som är någorlunda jämnstarka gällande hushållstäckning, endast i var tionde svensk kommun utanför storstadsregionerna. Mer än 5,3 av 5,7 miljoner svenskar i det undersökta området saknar verklig konkurrens på tidningsmarknaden. För annonsörerna innebär lokala annonsmonopol ofrånkomligen högre priser på sikt.
Också för läsarna är utvecklingen skadlig, eftersom redaktionerna inte längre behöver anstränga sig lika mycket för att få fram konkurrenskraftiga och intressanta nyheter. Ännu så länge lever samtliga fusionerade tidningar vidare med separata åsikts- och nyhetsredaktioner.
Trots detta riskerar ägarkoncentrationen att ge upphov till en växande grad av tolkningsgemenskap i stället för konkurrens på nyhetsplats, inte minst genom att samma ägare utser ansvarig utgivare för båda tidningarna. Redan har det i Umeå pågått diskussioner om en sammanslagning av nyhetsredaktionerna på Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. I Gävle skapade Gävle Dagblad och Arbetarbladet i samband med fusionen en gemensam sportredaktion.
En analys av presstödets effekter på mångfalden ger alltså vid handen att den offentliga konkurrens-stimulans om 160 miljoner kronor, som det selektiva presstödet till flerdagarsutgivna landsortstidningar syftar till, möjligen kan sägas skapa en mångfald av åsikter och samhälls-opinioner genom att socialdemokratiska ledarsidor tills vidare överlever. I övrigt får presstödet i sin nuvarande utformning en negativ eller i bästa fall neutral inverkan på mångfalden.
Utvecklingen mot en ökad ägarkoncentration och tolkningsgemenskap är troligen oåterkallelig bland den stora grupp inom landsortspressen som vi studerat. Merparten av presstödet till flerdagarsutgivna landsortstidningar tillfaller nu koncerner med lokala annonsmonopol. Presstödsutredningen har bevisbördan, om man vill rättfärdiga presstödets nuvarande form och tillämpning. Den som betyder att presstödet i många fall gynnar en stärkt ägarkoncentration och hotar att missgynna mångfalden av röster.