För svensk mediepolitik är 2008 ett avgörande år på många sätt. Aldrig förr har svenskarna omgetts av ett så stort medieutbud som nu, och aldrig tidigare har deras medieanvändning varit så individualiserad. För första gången tar fler del av nyheter på Internet än i de traditionella massmedierna press, radio och teve. Samtidigt domineras den svenska mediemarknaden allt mer av ett fåtal stora kommersiella aktörer.

Mitt i denna turbulenta tid har den borgerliga alliansregeringen en rad viktiga mediepolitiska frågor att ta ställning till. Det är spännande mot bakgrund av att regeringen hittills inte haft någon samlad mediepolitik. Ett första utmaning blir att förhålla sig till den public service-utredning som är klar i sommar. 2009 finns en god chans - eller klar risk om man så vill - att regeringen gör sin egen tolkning av public service-begreppet i ett nytt sändningstillstånd.

Det vore önskvärt om detta och andra framtida mediepolitiska beslut kom att präglas av en helhetssyn på medierna i en tid då mediernas roll i våra liv är viktigare än någonsin. Den svenska mediepolitiken från 1970 och fram till i dag har dock i stort präglats av snabbt tillkomna lösningar på akuta problem utan inbördes samstämmighet.

Mediepolitiken har blivit ett hafsverk, framför allt styrd av kortsiktiga egenintressen och bristande insikter på medieområdet. I stället har ad hoc-politiken aningslöst upphöjts till norm. Flera exempel på detta redovisas i en ny bok som utkommer i dag, "Medier utan politik - en studie av de svenska riksdagspartiernas syn på press, radio och TV".

Det florerar flera myter om den svenska mediepolitiken som det är hög tid att punktera. Den första myten är att mediepolitiska ställningstaganden baseras på grundläggande uppfattningar om hur relationerna mellan medier, marknad, teknologi och politik ska se ut. I själva verket är dock svensk mediepolitik detaljernas fånge. Det vimlar av utredningar och debatter om enskilda medietyper, om en viss sorts redaktionellt material eller om en viss bestämd stödform men det saknas i princip alltid en sammanhållen syn på hur hela mediesystemet bör se ut och hur olika enskilda politiska insatser kan påverka helheten.

Företeelserna presstöd och public service utreds exempelvis alltid i Sverige, gång på gång, av regering efter regering. Det var möjligen logiskt för ett kvarts sekel sedan, men är det knappast i dag. Mediekonvergensen, digitaliseringen och tillkomsten av helt nya medier förändrar den mediepolitiska spelplanen i grunden. Men den mediepolitiska debatten förefaller, också 2008, djupt försjunken i väl avgränsade grubblerier om papperstidningsstöd och teve-avgiftskontroll.

En andra myt är att svensk mediepolitik baseras på ett antal centrala beslut från fornstora dagar som fattats i så stor allmän vishet att mediepolitiken numera bara handlar om att på bästa sätt förvalta det ärofulla mediepolitiska arvet. Det innebär en hopplös förtjusning över gamla mediepolitiska lösningar som i stället blir till låsningar i en tid som präglas av helt andra förutsättningar för medierna, och nya villkor för politisk styrning av dessa medier.

Ett exempel är det selektiva presstödet från 1971 som oftast beskrivs som en stor framgång för mångfalden i pressen. Visst har stödet räddat flera socialdemokratiska tidningar, men i dag är det avgörande skälet till deras överlevnad att presstödet möjliggjort en affär där borgerliga konkurrenter kunnat köpa dessa tidningar. Andratidningar har blivit andras tidningar. Presstödet löste inte några långsiktiga strukturproblem i svensk dagspress.

Presstödet var ingen snabb bytesaffär mellan Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund som myten förtäljer, utan konstruerades målmedvetet och systematiskt av den socialdemokratiska A-pressen vars direktörer till och med flyttade in i Kanslihuset när propositionen skulle skrivas. I själva verket släppte socialdemokraterna presspolitiken till de egna närstående tidningarna, som fick forma förslaget efter eget huvud. Protokollen från den socialdemokratiska partistyrelsens möten visar att partiledningen inte trodde att stödet skulle fungera som det var tänkt ens när det infördes.
Det politiskt klokare alternativet att överväga tidsbegränsade villkorade stöd eller etableringsstöd för nya aktörer, och vara öppen för nya medieformer övervägdes därför knappast. Visst har en viss mångfald i pressen bevarats, men det har skett till priset av en cementerad presstruktur där det gamla blivit kvar, där det nya inte stimulerats och där "medieskuggan" lagt sig tung över de betydande delar av landet som står helt utan lokal dagspress.

Den tredje myten - och måhända den mest omhuldade - är att den mediepolitiska utvecklingen i Sverige kärnfullt kan beskrivas som en långsiktig målmedveten arbetsseger för en liberal medieideologi präglad av ökad konkurrens, avregleringar och etableringsfrihet. Den sanna bilden handlar dock mer om ständiga brandkårsutryckningar från både höger och vänster, gjorda under stark tidspress och av få inblandade personer. Snarare har mediepolitiken en korporativistisk prägel eftersom ledande medieföretag och medieintressenter haft ett stort inflytande över beslutens utformning.

Det handlar här inte bara om den socialdemokratiska A-pressen. Sveriges Radio fick ett stort inflytande över innehållet i den socialdemokratiska regeringens beslut om den nya lokalradion och den privata lokalradions tillkomst 1993 kom i hög grad att färgas att ett intensivt lobbyarbete av näringslivsorganisationer som var mer intresserade av lokala reklammarknader och skvalradio än av det mediepolitiskt mer intressanta alternativet med en nationell kommersiell konkurrent till Sveriges Radio.

Mycket talar för att medieintressenterna faktiskt haft goda skäl att utgå från att mediepolitiken präglats av stor hörsamhet inför branschens krav och önskemål. I de invecklade turerna kring den tredje marksända teve-kanalen 1991 gick Wallenbergsfärens TV 4 in i förhandlingarna med ett betydande utländskt ägande helt i strid med koncessionsvillkoren. Samtidigt visar interna dokument att den socialdemokratiska regeringen in i det sista försökte förmå de båda konkurrenterna Stenbeck och Wallenberg att gå samman om koncessionen före valet.

Sammanfattningsvis kan svensk mediepolitik, oavsett regering och parti, generellt betraktas som ett sorgligt försummat politikområde där möjligheterna till kreativa insatser schabblats bort. Denna tradition blir särskilt beklaglig i vår tid då medieutvecklingen ställer stora krav på innovativa och nyskapande mediepolitiska insatser.

Kanske finns det fortfarande hopp. Kanske utmynnar den borgerliga regeringens hittills så anonyma mediepolitik - mot alla historiska odds - i slutsatsen att det är viktigare att alla människor kan ta del av ett rikt och varierat medieutbud i framtiden än att vissa enskilda medier till varje pris ska se ut som de hittills alltid har gjort. Medie-Sverige väntar med spänning på en ny mediepolitik.
lars nord